Med bävan till Korint 2:1-5

I det första kapitlet påbörjade Paulus behandlingen av tvisterna. Nu förefaller han att tala om något helt annat. Redan slutet på det föregående kapitel använde han till att inskärpa, att Guds evangelium är inte någon mänsklig lära och att Guds vishet är något helt annat än människors tankar. Vi får ändå inte glömma att han hela tiden har Korint och dess tvister i tankarna. Vi kommer att märka senare (i kap. 4), att Paulus bär ständigt med sig meningsskiljaktigheterna i sina tankarna.

Apostelns ankomst till Korint var inte någon festprocession. Tvärtom! Paulus hade fått utstå hårda lidanden under sin resa genom Grekland. Bakom sig hade han misshandeln och fängelsevistelsen i Filippi, flykten från Tessaloniki och Berea och den bortkastade tiden tillsammans med filosoferna i Aten. Paulus var ingen superpredikant med stålnerver. Under sin vandring från Aten till Korint var han helt enkelt rädd. Vem visste vad som väntade honom i Korint? Därför var hans uppträdande i Korint inte på något sätt överväldigande och kraftigt. I den här situationen fick ha koncentrera sig på det allra viktigaste: Han talade om Kristi kors och syndernas försoning. Han proklamerade Guds hemlighet. Den som Gud kallade till att förstå hemligheten, han kom och förblev lydig det hörda ordet, döptes och blev Guds egen.

I Korint tävlade Paulus inte med vältaliga talkonstnärer. Han började inte heller argumentera med filosoferna. Budskapet var enkelt. Den som trodde det, fann Gud. Den som inte trodde det, nonchalerade honom. Således grundade sig inte korintiernas tro på människors vishet, inte på Paulus kunnande eller erövringsförmåga. Som grund för deras tro fanns endast Gud och hans oförnuftiga lära om Kristi försoningsdöd – och just den här läran bar frukt på ett alldeles underbart sätt.

Evangeliet är världens härligaste blomma 2:6-16

När Paulus talar om att den här världens visa ignorerar Kristi evangelium, så framhåller han, att han själv inte blygs för Kristi evangelium. Tvärtom! Just i det här avsnittet upphöjer han evangeliets härlighet. Det är den verkliga och fullkomliga visheten, en väldig och härlig sak. Det är helt och hållet denna världens visas eget problem, att de inte har lärt känna detta evangelium. När de har påstått sig vara visa, har de förskjutit evangeliet och därmed förlorat det allra dyrbaraste, på grund av sin egen dumhet. Denna världens mäktiga män värderar sin makt högt och högaktar den stort. Vishet uppskattas och beundras. Dock såväl de visa som de mäktiga upptäcker det egna som värdelöst. I stället har Guds fördolda vishet, Kristi blodsevangelium, varit i Guds tankar redan innan världens skapelse. Det har funnits här i världen undangömt och hemligt.

Det största beviset på att människan inte ser Guds vishet är att härlighetens Herre, Kristus själv, spikades på ett kors. De, som människor värderar högt, förskjuter Guds vishet. Å andra sidan, de som älskar Gud får i Kristi evangelium sig till del mer än någon människa någonsin har kunnat tänka.

Om man inte kan nå evangeliet med sin mänskliga visdom, hur kan då ens en enda människa lära känna evangelium? Om det nu är så att ingen kan ta emot talet om Kristus genom att använda sitt eget förnuft eller rent instinktivt, hur kan då någon över huvudtaget vara kristen? Om det mänskliga förnuftet endast fungerar som broms, hur kan då människans dumhet uppnå Guds visdom?

Att någon över huvudtaget kan bli kristen kommer inte an på varken vishet eller dumhet, utan Guds Ande, säger Paulus. Guds hemligheter är stora och väldiga. Människan förmår inte utgrunda dem. Inte en enda människa vet något om en annan människas ande förutom hennes egen ande som vet vilka tankar som rör sig inom henne. I ännu högre grad gäller det här i förhållande till Gud. För människan är han fördold, men inte för sin egen Ande, den Helige Ande. Enda möjligheten för människan att kunna känna Guds vishet är den, att den Helige Ande kallar henne.

Om just den här saken säger Luther i förklaringen till tredje trosartikeln:

”Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron.”

Utan den Helige Andes verk är talet om Kristi kors främmande, svårt och enfaldigt. När den Helige Ande verkar, börjar Kristus kännas kär och Guds evangelium som en tröst. Det här är det enda sättet på vilket en människa får kunskap i sitt hjärta om vad Gud har skänkt henne.

Just därför, att evangeliet inte grundar sig på mänsklig vishet, så vill inte Paulus heller grunda sitt tal på den. Han talar om Kristi kors med de ord som den Helige Ande har lärt honom. Det här skapar gensvar hos dem i vilka den Helige Ande gör sitt verk. Den naturliga människan, eller människan sådan hon är vid födelsen, avvisar evangeliet och anser det vara en enda tokig lära. Hos den andliga människan, således hos en sådan där Guds Ande verkar, väcker gensvar för Guds evangelium. Det här gensvaret kallar vi tro.

Paulus avslutar den här delen, som snuddar vid de himmelska höjderna, med ett citat från Jesaja (40:13). Paulus citerar inte den hebreiska Bibeln utan den grekiska översättningen, Septuaginta, som inte talar om ”Herrens Ande”, utan om ”Herrens sinne”. Kanske han medvetet försöker undvika ett sådant påstående att ”vi äger Guds Ande” (så lyder orden på grekiska). Därför talar han inte om ”Herrens Ande”, utan om ”Kristi sinne”. I vilket fall som helst visar det här stället hur Paulus läste Gamla testamentet: Fastän bibelstället talar om Gud (Fadern) så använder Paulus det så att det betyder Kristus (Sonen). Treenighetens hemligheter fanns redan på Gamla testamentets blad.

Paulus har i första och andra kapitlet talat om Kristi evangelium och mänsklig visdom mycket grundligt. Det här avsnittet hör också till de allra främsta i hans brev. Just de här avsnitten höjer hedningarnas apostel, också mänskligt sett, till en mycket högklassig tänkare. Paulus behövde verkligen inte skämmas inför den tidens filosofer när han diskuterade, fast hans grundliga judiska skolning uppenbarligen inte innehöll just några studier alls i grekisk vishet.

Många forskare antar, att vissa kristnas intresse i Korint var att syssla med filosofiskt-religiöst tänkande och att det här avsnittet är skrivet speciellt med tanke på dem. Vi måste ändå bekänna att vi inte vet tillräckligt om förhållanden i den korintiska församlingen för att kunna vara säkra på de här sakerna.

Det som är intressant är att Paulus just i det här svårbegripliga och djupa avsnittet upphäver all mänsklig vishet. Kanske är det bra just så här: Om en olärd fiskare kommer med avsnäsande ord, att mänsklig visdom inte duger till någonting alls, så blir följden kanske bara skratt. Den lärde och skarpa hedningarnas apostel har en annan möjlighet: Han höjer sig till de lärdas nivå för att visa på tomheten i deras vishet i och med att de förnekar Kristi kors. För en som ärligt strävar till att begrunda trons kärnfrågor är det svårare att komma förbi det här.

Det faktum, att vi människor är olika, är en rikedom i Guds skapelseverk. En del bryr sig inte om djupa funderingar om det himmelska, för andra igen är det livets salt. I vilket fall som helst visar liknande avsnitt, att det på trons område finns rum också för att använda det intellekt som Gud gett. På det här är aposteln Paulus det bästa exemplet.