De kortfattade brevens stora undervisning

De alla minsta breven i Nya testamentet får ofta mycket lite uppmärksamhet – alldeles utan orsak. Där har sagts många saker kort och pregnant. Vi undersöker nu de två breven var för sig. Både Joh. 2 och Joh. 3 är bara en sida lång i våra Biblar. De innehåller ändå sådan undervisning som det är bra för oss att fundera över.

Den exakta tiden för när de här båda breven skrevs är osäker (c. år 100). Vi känner inte heller författaren. Uppenbarligen är han emellertid den samma som skrev 1 Johannesbrevet. Både 2 Joh. och 3 Joh. talar om församlingen och falska läror, men från helt olika perspektiv. Brevens inbördes kronologi är svår att fastställa, liksom deras förhållande till Johannesevangeliet.

Johannes andra brev: Brevet till den utvalda modern.

Vem är den utvalda modern? 2 Joh 1-3

Johannes andra brev är riktat till den "utvalda modern" (eller rättare sagt "frun"). Det här uttrycket, liksom den "utvalda systern" i vers 13, avser lokalförsamlingen. "Den utvalda systerns barn" är medlemmar i denna församling, det vill säga, de är kristna.

Bakom frasen "den utvalda modern/frun" gömmer sig en betydande mängd bibliskt bildspråk som det är bra att få förklarat. I Gamla testamentet kallas Jerusalem ofta ”dotter Sion” och förhållandet mellan Gud och Israel jämförs ofta med förhållandet mellan en man och en kvinna. Ofta är detta förhållande olyckligt på grund av det Utvalda folket, som anklagas av profeter för ”äktenskapsbrott”. Gud är en kärleksfull äkta man och folket är som en otrogen hustru, som inte bryr sig om sin älskade utan tjänar avgudar. Denna bild förekommer inte bara i Hoseas bok utan också hos Jeremia (Jer. 3) och Hesekiel (Hes. 16 och 23). Dess motsats är Höga Visans underbara kärleksrelation: Även om dessa dikter ursprungligen talar om ett förhållande mellan en kvinna och en man, har de tidigt tolkats som att de talar om en relation mellan Gud och Israel.

I Nya testamentets slår bilden ut i full blom. I Jesu liknelser befinner man sig ofta i ett orientaliskt bröllopsfirande. Johannes Döparen gläder sig över att kunna agera som talesman, som brudgummens vän, mellan Kristus och hans älskade (Johannes 3: 22-36). Paulus säger att han har förlovat kristna med Kristus som en ren jungfru (2 Kor 11: 2) och använder bilden av Kristus och hans brud också i Efesierna (Ef 5: 21-31). Redan i kapitel 12 jämför Uppenbarelseboken kyrkan med en kvinna med barn (= de kristna), men i det sista kapitel öppnar Uppenbarelseboken himmelens portar och målar framför oss en magnifik bild av Lammets bröllop.

Till detta rika bildspråk ansluter sig nu talet om den utvalda modern/frun, lokalförsamlingen och hennes syster, en annan lokalförsamling. När Gud är vår Far, är kyrkan vår mor. Den här gången kommer den vackra bilden också att utvidgas till lokalförsamlingen.

En kristen är aldrig ensam, utan tillhör alltid Guds familj. Av gammalt har det sagts att ingen kan ha Gud som far om han inte har kyrkan som sin mor. Detta lilla brev betonar vikten av lokalförsamlingen och anger samtidigt ens plikter gentemot den.

Låt oss älska varandra! 2 Joh. 4-6

Författaren betonar kärleken till sin nästa som han gör upprepade gånger i Johannes första brev. Vilken aktivitet som helst är inte kärlek, även om den kallas så. "Och detta är kärlek, att vi lever i enlighet med hans bud." Av någon anledning så preciserar författaren vad kärlek är. Vi vet inte det exakta skälet, men i vår tid träffar dessa ord mycket ömma punkter. I vårt land har man ofta som vana att framställa kärleken som motsats till Bibelns bud. När kärleken kräver, får Bibeln ge vika. Detta tänkande passar illa in i det andra brevet av Johannes. Det kanske är värt att citera en skarp formulering: "Gud är kärlek, men kärleken är inte Gud." Om vår uppfattning om kärlek avviker från Bibelns direktiv är felet inte i Bibeln utan i våra uppfattningar.

Stäng dörrarna för villolärare! 1 Joh. 7-11

Anledningen till att skicka det här brevet är villolärare. Dessa besökte församlingarna och spred ett budskap som gick emot den apostoliska tron. Vi vet inte exakt vad de lärde. För oss räcker det, att de inte bekände Jesus som den i världen födda Kristus. Uppenbarligen förnekade dessa lärare, att Jesus hade fötts som en riktig människa och att han hade korsfästs och uppstått från de döda.

De direktiv som församlingen fått är otvetydiga. Ingen bör ta emot en predikant som predikar falsk lära. Hela församlingen måste bekämpa dessa. Den som öppnar sitt hem för en sådan villolärare gör sig delaktig i hans synder. Villoläran är farlig. Därför måste den strikt hållas utanför församlingen. Direktiven blir förståeliga när de ses ur en mycket praktisk synvinkel. De första kristna var väl medvetna om att det var en utmanande uppgift för någon som kom utifrån att grunda en ny församling i staden. Det underlättades mycket om man fann åtminstone ett hem i staden som hade öppnat sina dörrar för en kringresande predikant. Villoläraren fick inte hitta det första hemmet, utan han fick börja sitt arbete i ett hörn av torget och ensam.

Ett litet brev ger mycket att tänka på. I vår kyrka går linjerna i många riktningar. Å andra sidan får prästerna i våra församlingar undervisa nästan vad som helst och avvika också radikalt från Bibelns läror utan att behöva vara rädda för att förlora sina jobb. Å andra sidan har präster som bekänner sig till Bibelns skrivna ord i vissa fall fått det mycket trångt. För att hålla ihop kyrkan erbjuds allt mer som en lösning den gamla principen att låta blommor av alla slag blomma. Som en tillfällig lösning kan det vara möjligt, men samtidigt måste det understrykas, att det inte är en modell som ges av Bibeln. Snarare följer 2 Joh. Jesu ord: "Varje planta som min himmelske Far inte har planterat ska ryckas upp med roten.” (Matt 15:13).

Sluthälsning 2 Joh. 12-13

Författaren avslutar sitt brev med en kort hälsning och uttrycker sin önskan att snart få besöka dem och få direkt kontakt med den "utvalda modern", det vill säga att besöka lokalförsamlingen. I brevet talar en obestridlig auktoritet som flera ”systrar” till den utvalda modern säkert lyssnat på. ”Den äldste" behöver inte presentera sig själv. Apostolisk myndighet talar för sig själv.