I första kapitlet tog Paulus upp den korintiska församlingens problem, uppdelningen i partier på basen av lärare. Efter det började han, i likhet med de andra, tala om att evangeliet inte alls är någon mänsklig lära, utan en gudomlig. Eftersom evangeliet är Guds vishet och för förnuftet dårskap så är mänskliga strider inte någon del av det. Efter det här betonade han i tredje kapitlet att varje förkunnare har sin egen uppgift och sitt eget ansvar inför Gud och att det inte lönar sig att strida om dessa i församlingen.

Först nu, efter många krokar, blandar sig Paulus i den strid som härjar i församlingens mitt och som var för honom själv ett stort problem: alla korintier erkände inte Paulus auktoritet. Han ville inte ingripa förrän nu, efter långa läromässiga utredningar.

Endast Gud dömer 4:1-5

Nu tar Paulus till tals sin egen ställning. Paulus var grundare av den korintiska församlingen. Det hindrade inte att det, efter att han hade rest, kom andra som drog församlingsbor till sig med en stark förkunnelse. Detta var för Paulus dem väl unnat. I stället blev det problem i det skedet, när man ville ignorera Paulus auktoritet. I församlingen fanns grupperingar, som inte längre ville lyssna till Paulus. Man erkände honom inte som apostel vid sidan av urförsamlingens apostlar i Jerusalem.

Paulus håller fast vid sin ställning. Det är inget fåfängt försök att göra sig viktig, utan ett uttryck för lojalitet mot den uppgift som tilldelats honom av Gud. Det var Gud själv som hade kallat honom att bli hedningarnas apostel. Därför var det inte korintierna som skulle besluta om man borde böja sig under apostelns ord eller inte.

Paulus är Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter och hans ställning i Korint är baserad på det. Människors bedömning av honom spelar ingen roll för honom. Endast inför Gud vill han göra räkenskap för hur han fullgjort sin uppgift.

Paulus varnar nu korintierna för att ta till sig själv Guds roll och börja döma honom som ”förvaltare av Guds hemligheter”. Det kommer ännu en dag då Gud dömer alla, också sina egna tjänare. På den dagen väntar Paulus med ett ödmjukt sinne, böjande sig under Guds dom. Å andra sidan fördömer han helt korintiernas domsrätt över honom själv och andra.

Apollos och Paulus som exempel 4:6-7

"Bröder, detta har jag för er skull tillämpat på mig och Apollos, för att ni ska lära er …”
(1 Kor. 4:6)

Tanken är klar. I det tidigare har Paulus använt sig själv och Apollos som exempel för att för korintierna åskådliggöra en ordets förkunnares uppgift. Både Paulus och Apollos är Guds tjänare och kan endast dömas av honom. Det som var problemet, var att korintierna ändå försökte mycket envetet föra fram sina tungt vägande ord och utnämna sig till domare. Paulus frågar nu strängt varifrån korintierna har utverkat sådana fullmakter åt sig. I själva verket hade de inte alls någon rättighet till domarrollen och ändå strävar de till att sköta den uppgiften. Det som de över huvudtaget hade fått, var det som de fått som gåva av Gud. Detta gav inte korintierna rätt att upphöja sig över andra.

Kungar och narrar 4:8-13

Med en bitande ironi fortsätter Paulus att klandra korintierna. Korintierna hade redan nått den avundsvärd positionen att de var starka och fast grundade Guds egna. De hade blivit kungar och domare. Kristi kors gör dem inte till dumma i världens ögon och ingen bestrider deras respektabla ställning. På ett helt motsatt sätt hade det skett med apostlarna – och nu tillämpar Paulus det här ordet första gången efter inledningshälsningen på sig själv.

Gud har förnedrat sina apostlar och gjort dem till de mest urusla varelser, som måste lida mycket. De lever i knapphet utan hem, försörjer sig så gott de kan. Man skymfar, förföljer och smädar dem. Gud har gjort sin apostlar till världens dynghög och spottkopp som ingen anser sig vara för lumpen för att spotta i. Till all lycka är korintiernas situation bra på alla sätt och det har gjort dem till höga herrar som inte saknar kraft. Paulus ironi är oerhört grym och litterärt av högsta klass.

Han vill ändå inte vara bara hånfull. Korintiernas nådegåvor är i sig enligt honom en bra sak. Problemet är bara det att de inte gav Gud äran.

Aposteln behandlar redan här ett ämne som utgör andra korintierbrevets allra centralaste ämne och som för oss lutheraner är så viktigt att vi inte kan avstå från det. Guds kraft blir inte synlig i världen i mänsklig förmåga och glans. I denna tid döljer Gud sin kraft i svaghet.

Så gjorde han framför allt i Kristi liv: Han föddes inte vid hovet, mitt i glansen, utan fattig och totalt förskjuten. Kristi försoningsverk var inte härlighetens väg utan han förnedrade sig så djupt som det bara var möjligt, ända till skammen på korset.

När det kom till tiden för grundandet av Kyrkan valde Gud inte toppfilosofer att föra hans sak utan olärda fiskare. När Paulus fick gå ut i Guds ärenden, lovade Gud redan vid kallelsen till arbetet att han skulle möta mycket lidande (Apg. 9:16) och Gud höll sitt löfte ända in i det sista.

Kärnan i korsets teologi är att Gud döljer sin härlighet här i världen och att hans kraft kommer till synes i dess motsats, i svagheten. Härlighetsteologin älskar Guds synliga kraft, kraftfulla och starka kristna och superpredikanter. För Paulus var det en fullständigt främmande lära.

Paulus är apostel i Korint 4:14-21

Efter att ha beskrivit det sätt på vilket Gud förnedrar sina egna budbärare genom trångmål vänder sig Paulus igen till korintierna. Korintierna hade ansett det som sin rätt att förakta Herrens apostlar, i det här fallet Paulus. Många hade i Korint bestridit Paulus auktoritet, många andra lärare och t.o.m. apostlar inverkade ju på församlingen. Nu tar Paulus fram den slutliga motiveringen: även om korintierna skulle ha tiotusen uppfostrare i Kristus så har de endast en far i Kristus.

Paulus var församlingens grundare. Han hade kommit med evangelium till Korint och på den grunden var han apostel åtminstone för korintierna. För Paulus räckte det inte med att man erkände honom vara en apostel bland de andra. För korintierna var han apostel nummer ett, som hade ansvar för hela församlingen. Det här ansvaret går han inte med på att ge bort. Därför håller han hårt fast vid sitt eget ansvar och sin egen auktoritet.

Under det här hade församlingen att böja sig. Eftersom det var troligt att alla inte skulle böja sig för det godvilligt så skulle några bli att böja sig under tvång. Paulus ämnar göra en ordentlig boutredning angående församlingen i Korint. Det beror på församlingsborna själva om mötet blir ett glatt återseende eller en stund av sträng disciplinära åtgärder.

Det är härligt att se hur Paulus behandlar korintierna i sitt brev. Hans huvudproblem var, att man ifrågasatte hans auktoritet och skötseln av församlingen blev därför omöjlig. Paulus var inte så dum att han skulle ha nämnt det här i första kapitlet. Först talar han länge och väl om Kristi evangelium och budbärarnas uppgift och ansvar. Efter det vädjar han till korintierna, som ser apostlarnas svårigheter. På det här sättet tar han med mildhet med sig alla som är beredda att komma över på hans sida. De som inte böjer sig godvilligt, övertalar han med hårdhet, med stränga ord.

Paulus är alltså en utomordentligt skicklig själavårdare och författare. Han behärskar sin häftighet länge och släpper sedan lös den på ett kontrollerat sätt. Aposteln har en gång för alla beslutat att han inte överger församlingen och låter den inte slitas i stycken av falska lärare. Därför kämpar han, inte för sin egen ära, utan för den uppgift som Gud gett honom.

Första korintierbrevets fjärde kapitel är inte bara ett intressant dokument om hur Paulus återställer ordningen i den korintiska församlingen. Det som betyder mycket mer är det att Herrens apostel får upprätta ordningen hos oss, tjurskalliga finländare. Uppror mot Herrens apostlar är inte bara korintiernas skötesynd. Visserligen har det under alla tider funnits människor som inte tagit Paulus och de andra apostlarnas ord på allvar. Hos oss finns också många enligt vilka Paulus bara var en människa som kunde missta sig och enligt vilka hans åsikt inte har större värde än en enskild människas uppfattning.

"Därför tackar vi alltid Gud för att ni tog emot Guds ord som vi predikade och tog det till er, inte som människors ord utan så som det verkligen är: Guds ord som är verksamt i er som tror.”
(1 Tess. 2:13).

Gud har talat till oss genom människors förmedling och just på det sättet har han gett oss sitt eget ord. Bristfälliga människors ord är dens ord som har sänt dem, Guds eget ord. Därför är det fel att t.ex. sätta Jesu ord och Paulus ord mot varandra; bådas ord är Guds ord till oss. Herren själv garanterar det och som det framgår av nyligen citerade avsnitt låter han det verka också i oss.

I den här saken följer vi inte människors åsikter, utan Bibelns ord, på vilka vår kyrkas Bekännelseskrifter grundar sig och säger t.ex. så här:

"Vi tro, lära och bekänna, att den enda regel och norm, varefter alla läror såväl som lärare böra prövas och bedömas, endast är Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, såsom det står skrivet: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig", Psalt. 119. Och den helige Paulus skriver: "Om ock en ängel komme från himmelen och predikade annorlunda, så skall han vara förbannad", Gal. 1.” (Konkordieformeln, Epitome, 1)

En liknande bekännelse till Bibeln är enligt många åsikt en boja och ett slaveri. Man bör dock se saken på ett helt annorlunda sätt. Vi är syndiga och på väg till förtappelsen så länge vi bara använder våra egna resurser. Guds ord lovar oss nu på grund av Kristi blod syndernas förlåtelse och himmelen. Vem skulle överhuvudtaget våga tro något sådant om inte Guds tillförlitliga ord, som inte sviker, skulle försäkra oss om det.

Det Gud har lovat och det tar han inte tillbaka. Därför får en svag och usel troende ha sin trygghet i Guds handlande och i hans ord.