Paulus använder de fyra första kapitlen till att reda ut stridigheterna i församlingen i Korint. Vi har ju sett att han inte gör det här utan orsak. Den centrala svårigheten i Korint var nämligen den att man inte erkände Paulus auktoritet. Paulus är inte så naiv att han i den här situationen direkt skulle börja tala om församlingens problem och använda husbondens röst. Först måste man säga A och sen B, sen först kan man säga C. Därför har Paulus haft mycket besvär med att visa att korintierna trots alla stridigheter måste lyda honom, församlingens grundare.

När det här slutligen har blivit utrett tar Paulus itu med församlingens andra problem. Nu skräder han inte alls sina ord, utan låter dem komma med full kraft. Det första ämnet är nämligen korintiernas sexuella felsteg.

Det måste ju finnas någon logik i det hela! 5:1-5

Församlingen i Korint var en underlig blandning av överdriven andlighet och vild tygellöshet. I Korint levde man i ”trolöshet”, som i det här fallet tydligen innebär alla slags uppenbara sidosprång. Det täcker lika väl föräktenskapliga förbindelser som förbindelser utanför äktenskapet.

I den grekisk-romerska världen begränsade sig mannens sexualliv på intet sätt endast till äktenskapet. Unga pojkar levde med slavflickor och gatflickor redan från sin könsmognad. Också homosexuella relationer var mycket vanliga. Äktenskaplig trohet sådan som vi känner den hörde inte till idealen.

Speciellt grovt är det fall som Paulus tar fram: någon levde tillsammans med sin fars hustru. Vad det här betydde är inte hundra procent säkert. Uppenbarligen är det inte fråga om den ifrågavarandes egen mor; då hade Paulus säkert sagt det. Det som är kvar är ett förhållande med sin styvmor. Om fadern var vid liv eller inte förblir en gissning. I vilket fall som helst förbjöd Mose lag ovillkorligen ett dylikt förhållande (5Mos. 27:20). Just sådana här saker straffar Mose lag med döden (5 mos. 17:6-7). Allt det onda måste en gång för alla utrotas ur det heliga folket. Inte heller hedningarna godkände äktenskap med en styvmor. Därför kan Paulus säga här, att de kristna i Korint var värre än hedningarna.

Det som Paulus speciellt förundrar sig över är att inte Korints enorma andlighet på något sätt tog tag i en liknande sak. Orsaken till det vet vi inte säkert. Möjligen strävade de som hade en hög ställning i den korintiska församlingen efter de främsta stolarna, men förmådde inte i en verklig situation leda församlingen.

Problemet hade högst sannolikt sin teologiska bakgrund. Kunskapen om andens kraft drev många under urkyrkans tid till att föreställa sig att kroppsliga gärningar inte spelar någon roll. Kroppen blir kvar här för att ruttna bort. Det enda som är viktigt är att anden stiger upp till Gud i höjden. I Korint fanns det uppenbarligen några som trodde att uppståndelsen redan hade skett och att människan inte mera kunde synda.

Paulus vill inte ens höra talas om något sådant. Församlingen får inte leva i synd. Om en människa är i Kristus så för han en strid mot synden.

Paulus recept var hårda. Han förhandlar inte med korintierna och han behöver inte hålla ytterligare förhör. Han har domen klar. Nu saknas bara dess högtidliga proklamation. När Paulus kommer, ska man hålla församlingsmöte. Där förkastar Herrens församling högtidligt den som lever i offentlig synd:

”… den mannen [ska] överlämnas åt Satan till köttets fördärv för att anden ska bli frälst på Herrens dag.” (1 Kor. 5:5)

Vad orden betyder kan man igen bara gissa sig till. Det som är klart är, att man driver ut en människa ur församlingen och han har varken del eller lott i dess skatter. Kristen är han inte och ingen kommer att anse honom vara kristen.

Kyrkan hade inte någon rätt att vid den tiden utfärda någon slags dom som skulle ha varit bindande i en världslig domstol. Därför var straff enligt Mose lag (att avliva genom stening) och av judarna på Paulus tid favoriserade piskstraff uteslutna.

Nu bör man alldeles speciellt understryka en sak: Paulus vill endast den i synd fallna församlingsbons bästa. Han syftar inte till att höja församlingsbornas nivå. Allt sker för att den här människans ande ska bli frälst på den yttersta dagen.

Forskarna är förvånade över vad v. 5 strängt taget betyder. Knappast frammanar Paulus kroppslig svaghet, som t.ex. sjukdomar, över den som blivit utstött ur församlingen. Knappast antyder han heller någon verkligt djup åtskillnad mellan anden och kroppen. Det syndiga köttet, Gamla Adam, skall hos den kristne dö och ge plats åt Kristi Ande. Därför är också stränga medel oundvikliga för att den kristne ska förstå att ta sig själv i kragen och söka Gud.

För oss nutida och civiliserade kristna är Paulus handlingssätt för mycket. Ingen förnekar, att Paulus inte skulle hitta också i våra församlingar mycket etiskt förfall. Samboförhållanden är helt allmänna redan nu också i församlingskretsar. Skilsmässa och fria förbindelser har snabbt blivit vanligare. Om ändå någon i våra församlingar skulle börja handla ens litet på samma sätt som Paulus så skulle pressen och den allmänna opinionen helt enkelt glädja sig och anse att pastorn handlat kärlekslöst och grymt. Människan måste ju ändå få tänka med sin egen hjärna. Det är ju ändå de själva som ska stå till svars inför Gud. Och församlingens arbetare har ingenting att säga till om det hur människorna lever. Så här har vi vant oss att tänka. Paulus var helt förvånad att höra liknande tal. Är det sedan kärlek, att människorna går mot helvetet utan att alls veta om det?

För något år sedan var de som ansvarar för trafiksäkerheten i enplanskorsningar bekymrade. I TV ordnade man en informationskampanj. Där visade man hur det gick med olika bilar när de blev under tåget. Slutresultatet: enda sättet att undvika en kollision med ett tåg är att inte vara på spåret när tåget kommer. Guds vrede och dom är som det tåget. Enda sättet att undvika Guds vrede är att leva i skydd av Kristi gärning på korset och att lyssna till Guds varnande röst.

”Ni har inte mycket att skryta med!” 5:6-8

Paulus lämnar nu det olyckliga enskilda fallet och börjar tala mera allmänt. Översättningen från 1992 (Uusi Testamentti, Lyhyesti selitettynä) säger ”Ni gör fel, när ni skryter”. Paulus torde ändå mena, att korintiernas orsak till skryt (gr. kaukhema) inte är bra. Orden kan således något fritt översättas: ”Ni har inte mycket att skryta med!”, vilket passar utmärkt till saksammanhanget. Korintierna skryter med sina gåvor och sin församling och ifrågasätter apostelns auktoritet. Så här långt har den vägen lett: till avfall och de har hamnat under Guds vrede. Korintierna borde lära sig att berömma sig av Kristus och ge Gud äran i stället.

Så går Paulus över till att tala om ett kök och en sak som alla känner till och kan. När man gör surdegsbröd, behöver man inte mycket surdeg. Även om man har bara litet, så blir hela degen sur. Nu befaller Paulus dem att rensa bort all surdeg, och göra det noggrant. Bakgrunden är den judiska påskfirningen och uttåget ur Egypten. Då fick hela folket befallning av Gud att kasta bort all surdeg. Redan innan ny surdeg hann bildas ledde Gud sitt folk till frihet från fångenskapen i Egypten. Då levde man på osyrat bröd. Därför hörde till påskfirningen och hör fortfarande för judarna att kasta bort den sura degen och leva det osyrade brödets dagar. Nu kallar Paulus alltså Kristi Kyrka för en surdeg, som inte är en fortsättning på den gamla surdegen, utan en helt ny eller syndfri. Därför måste församlingen rensa bort den ”gamla surdegen” eller livet i synd, så att församlingen blir ren. Och korintierna är verkligen rena – och nu återvänder Paulus till den viktigaste saken i sina brev – därför att Kristus har gjort alla rena.

Grunden för allt är den helighet, som Kristus har gett som gåva. Han är det påskalamm, vars offerblod skyddar för Guds straffdom och för döden. Det betyder ändå inte att församlingen inte skulle behöva söka Guds vilja. Så här märkligt uppmanar Paulus dem som blivit smutsade av synden att bli rena, som om de redan skulle vara rena. Den kristna tron är verkligen inte järnhård logik, utan ett liv i gemenskap med Gud och hans nåd.

Inte bort ur världen 5:9-13

Paulus hade redan tidigare skrivit till Korint, att man inte får umgås med dem som lever i hor. Nu har någon i Korint förstått de här orden så att man måste undvika alla offentliga syndare, också sådana, som inte är Kyrkans medlemmar. Paulus är snabb med att korrigera: i verkligheten är det endast fråga om dem som är kristna och ändå lever fullt hejdlöst. Naturligtvis levde vanliga korintiska människor helt gudlöst. Inte behövde man för den skull undvika dem. I stället skulle man ta noggrant avstånd från offentliga syndare, som utgav sig för att vara kristna.

Nu finns inte bara sådan synder i syndalistan som är begångna mot sjätte budet. Där finns också girighet, utpressning och förtal. Det sistnämnda betyder inte här att man förtalar Gud utan att man förtalar människor. De som står utanför må Gud döma och de kristna kan ju inte heller lämna den här världen. Däremot behöver man hålla noggrann räkning på medlemmarna i församlingen i Korint.