Inledning

Paulus missionsarbete i Europa började inte utan svårigheter. Apostlagärningarnas 16:e kapitel berättar hur Paulus och Silas kastades i fängelse. Paulus hade blivit tvungen att fly från Tessalonike och Berea med andan i halsen (Apg. 17). I Aten, civilisationens vagga, skrattade man bara åt evangeliet.

Med de här erfarenheterna i färskt minne färdades Paulus vidare från Aten till Korint, den lastbara hamnstaden. Inget under att han kom att skriva så här till korintierna:

”Svag, rädd och mycket orolig kom jag till er.”
(1 Kor 2:3)

Paulus, som med skälvande hjärta anlände till Korint, fick fungera som Herrens verktyg i ett och ett halv års tid utan att någon hindrade honom. Om den här tiden berättar Apostlagärningarnas 18:e kapitel. Gud meddelar Paulus, att han har, mot alla mänskliga beräkningar, mycket folk i Korint. Gud gjorde det han lovat och fick många hjärtan att vände sig till Kristus, bort från hedendomen.

Judarna stängde dock snart synagogan för Paulus, men Paulus tvekade inte att fortsätta predika i grannhuset, där hedningen Titus Justus bodde (Apg. 18:6-7). Klyftan mellan judarna och andra folk, hedningarna, var djupare än vad vi idag kan föreställa oss. Evangeliet överbryggade den här klyftan. En stor del av församlingen i Korint var f.d. hedningar, men där var också några judar med.

De svårigheter som man kände till från andra städer fick man slutligen erfara också i Korint. År 50 blev Lucius Junius Gallio prokonsul, romarnas högsta styresman, och fick på sin lott att handlägga judarnas anklagelse mot Paulus. Prokonsuln gick dock inte med på att ta till behandling en rättssak, som gällde trosfrågor. Trots en frikännande dom beslöt Paulus att fortsätta sitt arbete på annan ort. Han lämnade efter sig i Korint en sprudlande församling. Paulus brev till den här församlingen hör till hela NT:s viktigaste böcker.

Församlingen i Korint var för Paulus på många sätt besvärlig. Just därför blev Paulus att lägga allt sitt på spel och skriva till dem. Det här har lämnat sina spår i breven till Korint och gjort dem fascinerande att läsa.

Korint – den syndiga staden

Korint hade en gammal och ärorik historia. Stadens placering på stranden vid det smala näset mellan två hav gjorde den till en ypperlig hamnstad omedelbart efter att grekerna hade lärt sig sjöfart. Under den grekiska storhetstiden (480 - 330 f.Kr.) var Korint en blomstrande handelsstad som levde på sjöfarten.

Sedan tog makedonierna ledda av Filippus och Alexander den store makten i Grekland och drygt hundra år efter dem romarna. Det här innebar en betydande nedgång för de grekiska stadsstaterna. Under Korints ledning gjorde de uppror mot romarna. År 146 f.Kr. förstörde romarna Korint som en varning till alla de andra grekerna.

Hundra år senare, år 46 f.Kr. grundade Gaius Julius Caesar staden på nytt som en romersk koloni. Den fördelaktiga platsen lyfte staden snart till en ny blomstring. Redan 29 f.Kr. blev den Achaias provinshuvudstad och prokonsulns administrativa stad.

Staden var på Paulus tid så som stora hamnstäder är också idag. Där levde all slags moralisk tygellöshet och omoral. I staden fanns det rikligt med både rika finansmän och fattigt folk. Dessutom strömmade till hamnstäderna alla nya religiösa idéer. Allt det här präglade församlingen i Korint och breven till Korint.

Brevväxlingen mellan Paulus och korintierna

För oss har bevarats endast en del av brevväxlingen mellan Paulus och korintierna. Vi vet inte ens i hur stor utsträckning dessa brev har sänts. I 1 Kor. 1:11 och 17 nämns brev som Paulus fått från Korint. I 1 Kor. 5:9 nämner Paulus om ett brev som han hade sänt till korintierna.

Det är omöjligt att komma till någon säkerhet, men traditionellt har man fastställt ordningen för brevväxlingen på följande sätt:
Innan Paulus hade skrivit sitt första brev till korintierna [1 Kor.] hade han fått veta att allt inte stod rätt till i Korint. Han hade sänt Timoteus till församlingen (1 Kor. 4:17), men inte heller han hade lyckats få ordning på förhållandena. Därför skrev Paulus det brev som nu räknas som det första [1 Kor.]. Paulus brev löste ändå inte upp situationen. Apostelns enda möjlighet var att själv resa till platsen. Det här besöket omtalar han i 2 Kor. 13:2.

Paulus andra besök i Korint ser ut att ha varit ett fullständigt misslyckande för aposteln. Efter det hade han ingen annan möjlighet än att sätta allt på ett kort och sända ett strängt och känsloladdat brev (2 Kor. 2:4; 7:8). Det här brevet skar korintierna i hjärtat och fick till stånd en sorg och bättring efter Guds sinne. I Andra Korintierbrevet kan Paulus skriva kärleksfullt och försonligt till församlingen (2 kor. 7:6-13). Eftersom 2 Kor. innehåller också många stränga ord antar mången forskare, att det är sammanställt av flera av Paulus brev.

Vi är inte helt på det klara med brevväxlingens skeden och inte heller angående orsakerna till tvisterna. I vilket fall som helst har Paulus blivit illa trängd av de villoläror som verkat i församlingen och han har varit tvungen att försvara sitt apostlaämbete.

Första korintierbrevet är skrivet i Efesus (1 Kor. 16:8) vid tiden för pingsten eller på våren. På basen av andra händelser i Paulus liv kan vi anta att året är 54 eller 55. Korintierbrevets läsare ser, att Paulus är i stora svårigheter med tanke på församlingen. Han bemödade sig dock inte förgäves.

Mästerlig skötsel av församlingen

Församlingen i Korint var en underlig blandning av andlighet och tygellöshet. Rikedomen av olika nådegåvor gjorde att var och en ansåg sig vara bättre sakkunnig än Paulus. Å andra sidan ville hamnstadens seder tränga in i församlingen så att man utövade grova synder offentligt. Det är festligt att läsa hur Paulus skriver till den här kära problemförsamlingen.

Paulus skriver inte så behärskat artigt i korintierbrevet som han skriver i romarbrevet. Där tar han kontakt med en för honom personligen okänd församling. Han ger inte heller rum för vrede som han gör i Galaterbrevet, där han försvarar evangeliets kärna. I Första korintierbrevet ger Paulus finkänsligt erkännande till korintierna då när han ser det befogat. Han tror att församlingen kommer att böja sig för brevets direktiv och går med på att använda ett språk som korintierna älskade. Endast här och där blixtrar Paulus ord till som ett svärd, bekant från Galaterbrevet, och i de partierna blir det inte det minsta utrymme för församlingen att agera enligt sitt eget godtycke (1 Kor. 5:1; 1 Kor 14).

Brevets disposition

1:1-9 Hälsning
1:10-4:21 Striderna i församlingen i Korint
5:1-6:20 Församlingens etiska felsteg
7:1-40 Äktenskapet
8:1-11:1 Kött offrat till avgudar
11:2-14:40 Gudstjänsten
15:1-58 Uppståndelsen
16:1-24 Brevets avslutning