Den korintiska församlingens stora välsignelse och problem bestod i mångfalden nådegåvor. Å ena sidan verkade den Helige Ande starkt i extasen i församlingen i Korint. Å andra sidan använde församlingsborna dessa gåvor så att de ledde till oenighet.
　I kapitel 12 leder Paulus in korintierna på rätt spår. Man bör fortfarande hålla i minnet att hela avsnittet, kapitlen 11-14, handlar om gudstjänsten i församlingen.

Hur känner man igen Anden? 12:1-3

Paulus vet alltför väl att inte alla, som till synes är under inflytande av Anden, är ute i godtagbart ärende. Också de gamla hedniska religionerna kände väl till religiösa extatiska tillstånd. Korintierna hade sitt förflutna: De hade tidigare tillbett de hedniska avgudarna. Framför de stumma bilderna hade en och annan hört mycket extatisk tal. Man måste vara på sin vakt, säger Paulus. Man bör kunna känna igen skillnaden mellan demoner och Guds Ande. Guds Ande förenar sig med församlingens bekännelse, att Jesus är Herren. En demon instämmer inte i denna församlingens tro, men kan t.o.m. förbanna Jesus. Guds Ande gör aldrig så.

Andens gåvor är många 12:4-11

Det finns olika slag av nådegåvor och de ges till olika människor. Likväl är det samma Guds Helige Ande som delar ut dem. Han ger tron till en, gåvan att bota till en annan, till en tredje profetians gåvan, till en fjärde gåvan att tala tungomål. Bland Andens gåvor finns också gåvan att tjäna. Allt blir till nytta för församlingen.

Syftet med detta avsnitt är att få korintierna att se, att även om gåvorna är olika, kommer de alla från Gud och ges till församlingens bästa. Det lönar sig inte att förkasta någon av dem eller sätta dem i motsatsförhållande till varandra.

I den åttonde versen avses uppenbarligen helt enkelt visdom och kunskap som korintierna verkar ha uppskattat mycket (jfr. 1 Kor 1-4).
　Det finns en orsak till att tron finns med bland nådegåvorna eftersom tron aldrig uppstår genom en människas ansträngning, utan är en gåva från Gud.
　Gåvan att bota sjuka och kraften att göra under behöver säkert ingen förklaring. Att profetera betyder att en människa får ett budskap från Gud för att förmedla det till andra. Budskapet bör skiljas från annan undervisning eftersom det till sin natur är karismatiskt.
　Gåvan att skilja mellan andar innebär tydligen förmågan att avgöra om det är onda andar som talar eller om det är den Helige Ande.
　Gåvan att tala i tungor innebär att den kristna ber och lovar Gud på ett språk som inte är ett språk som talas av människor. Ett sådant tal är oförståeligt för alla och till och med för talaren själv, med undantag av den som har fått gåvan att förklara eller tolka det. Den som mottagit den här gåvan kan fungera som tolk mellan talaren och de andra.

Det är värt att notera i verserna 4-6 Guds djuphet, som formar talet om Fadern, Sonen och den Helige Ande. Den som läser dessa verser, notera att de är uppbyggda enligt samma formel. "Anden, Herren (Jesus) och Gud" står bakom nådegåvorna. Nya Testamentet innehåller en hel del direkta läror om den heliga Treenigheten. På några ställen, som till exempel i dop- och missionsbefallningen (Matt 28: 18-20), framträder den heliga Treenigheten tydligt. Ändå förblir mycket öppet, det förblir Guds hemlighet. I vilket fall som helst är den heliga Treenigheten något helt annat än vad t.ex. Jehovas vittnen säger. Den som förnekar den heliga Treenigheten eller blir anti-trinitarisk, är inte kristen.

Vem tillhör Kristus? 12:12-13

Nu börjar Paulus tala på ett svindlande sätt om hur Kristi egna utgör sin Herres kropp. Den här undervisningen förekommer i flera avsnitt (t.ex. Rom. 12, Ef. 5). Det rätta ordet saknas i finska och svenska språket: det är inte alls fråga om en död kropp ( fi. ruumis), utan om en levande och fungerande varelse (engelskans body, inte kropp). Varje kristen är en medlem i denna kropp [organism]. När alla kristna strävar mot ett och samma mål, uppfyller detta levande och verksamma väsen sitt uppdrag i världen.

Grunden för att höra till Kristus utgörs inte av ens egen förmåga eller förträfflighet, inte heller av någons gåvor. Kristi egen och medlem i hans kropp blir man genom det heliga dopet. Där infogar den Helige Ande människan i Kristi gemenskap och gör henne till hans lem utan att se till människans ras, kön och social status.

Här är grunden för kristen jämlikhet. Det är inte så att alla har samma gåvor eller samma uppgifter. Jämlikhet är att trots att Anden har gett olika gåvor och uppgifter till olika människor, så har varje kristen förenats med Kristus och blivit hans egen. Ingen behöver således i församlingen känna sig sämre och ingen får känna sig överlägsen.

Hur fungerar Kristi kropp? 12:14-31

Alla som döpts till Kristus är lemmar i Kristi kropp och var och en har sin egen uppgift. Nu påminner Paulus om att det inte finns bara en sorts lemmar i människokroppen. Det finns hand och ben, öra och näsa, och alla har de sina speciella uppgifter. Om en människa hade bara fötter skulle livet vara svårt. Det är därför som Gud har gett den mänskliga kroppen just det rätta antalet olika kroppsdelar så att alla uppgifter blir utföra. På samma sätt är det också i församlingen: Var och en har sitt eget uppdrag.

Det är en stor rikedom, att vi människor är olika. Om vi alla var likadana, skulle säkert något viktigt bli ogjort eller osett. Det är på samma sätt som med kroppen. Handen får inte göra öppet uppror mot foten, och inte heller i Kristi Kyrka får en kristen börja strida med en annan. Ingen behöver känna underlägsenheten vid sidan av en annan, även om det mänskligt sett skulle finnas stor orsak till det. På motsvarande sätt får ingen se ned på en kristen, även om det mänskligt sett skulle finnas hur mycken anledning som helst till det. Inför Gud är vi alla på samma linje. Alla är vi hans älskade barn.

Vi borde snarare lära oss att glädja oss åt varandras framgång och att sörja över andras olyckor precis som vi gör när det gäller vår egen kropp. Har vi skräp i ögat innebär det att benen bär människan fram till spegeln och händerna försöker att med alla medel hjälpa ögat. Det här måste man också sträva till i församlingen.

Guds gåva är att han insatte några till apostlar i Kyrkan, några till profeter och några till lärare. Förutom ämbetena gav han rikligt olika andra nådegåvor. Ingen kristen har alla nådegåvor och så behöver det inte heller vara. Inte alla behöver vara apostlar och alla behöver inte tala i tungor eller inte ens profetera. Grunden för vår frälsning är inte nådegåvorna, utan Kristus ensam och hans kors.

Den sistnämnda saken måste betonas starkt. I vår tid förvånas man över Andens kraft och de speciella nådegåvorna. Bra så, men det följer ofta ohälsosamma fenomen med. Framför allt känner en och annan kristen sig underlägsen, när han inte har någon speciell nådegåva. En annan kristen, som kanske inte märker det själv, ser ner på andra eftersom han känner starkare av Guds Andes kraft. Det som måste betonas, först som sist, är att en kristen inte behöver någon form av nådegåva för att bli frälst. Kristus och hans nåd är tillräckliga nådegåvor. Vi tillhör Kristi församling på grund av vårt dop och inte tack vare vår egen förträfflighet.