Många anser att 1 Kor. 13 är det främsta och mest kraftfulla som aposteln Paulus någonsin skrivit. Det kapitlet har med all rätt kallats Kärlekens höga visa.

I den litteratur, som människan har skapat, placerar sig det här kapitlet högt. Dess storhet och upphöjdhet erkänns också av många andra religioner. Det är en pärla som vi kristna ska vara stolta över. Samtidigt drar det här avsnittet skam över alla kristna eftersom vi inte lever i enlighet med vår ädla lära.

Är kapitel 13 på rätt plats?

Vissa forskare tror att kapitel 13 inte är på sin ursprungliga plats. I kapitel 12 talar Paulus om nådegåvor, liksom i kapitel 14. Därför hävdar många att kapitel 13 har lagts till mellan dessa två kapitel någon gång efter Paulus död. Andra forskare tror å ena sidan, att Paulus kan ha placerat ett avsnitt, som han eller någon annan har skrivit tidigare, här mellan dessa två kapitel. Å andra sidan tror många att kapitel 13 är på rätt plats i våra Biblar och att det är skrivet av Paulus just med tanke på det första brevet till Korint.

Nyckeln utgörs av det sista avsnittet i kapitel 12, som binder samman 12: e och 13: e kapitlet. Det avsnitt som vi nu diskuterar är inte på något sätt isolerat från resten av brevet. Paulus skriver inte om kärleken här för att få tala om något annat än de korintiska tvisterna. Anledningen till att behandla kärleken är att det är precis det som de hade hakat upp sig på i Korint.

När alla utövade sin egen nådegåva och ansåg just den vara viktig, tänkte man att det kristna livet gick ut på att använda de stora nådegåvorna. Så är inte fallet. Grunden och utgångspunkten för allt är kärlek. Det hade man glömt i Korint. Därför användes gåvorna felaktigt och själviskt. Därför stred också församlingsborna sinsemellan.

Kapitel 13 tar ständigt hänsyn till korintiernas problem och skötesynder. Därför finns det verkligen ingen anledning att anta att denna episod inte skulle komma från Paulus och vara riktad till Korintierna. Man behöver bara läsa det tillsammans med det föregående och det efterföljande kapitlet.

”Kärleken”: vår kärlek eller Kristus själv?

En annan nyckelfrågan är vad eller vem Paulus avser i detta avsnitt när han talar om kärlek. Allmänt sägs, att han talar om Kristus själv. Å andra sidan nämner han aldrig Jesus. Talar han ändå sist och slutligen om korintiernas kärlek?

Det finns flera ord på grekiska som kan översättas med "kärlek". De har olika betydelser. Ordet agápe som används här refererar specifikt till en osjälvisk kärlek, inte en kärlek som riktar sig till en som är värdefull i sig själv. Detta bör beaktas vid lösningen av problemet. Ordet är vanligt i Nya testamentet, men relativt sällsynt på andra ställen.

Frågan huruvida Paulus talar om Kristus eller vår kärlek kan inte besvaras entydigt med ett ja eller ett nej. Detta problem löses inte med scoutpojkens finurlighet eller med huvudets kunskap. Det kräver att vi går djupare in i vårt eget kristna liv. Där är platsen för en kärlek som det här kapitlet talar om.

Kristen kärlek handlar uttryckligen om att Kristus lever i våra hjärtan och att vi tjänar våra medmänniskor. Då har kärleken, som blivit uppenbar på korset på Golgata, tagit form också i våra liv.

Kärleken segrar 13:1-3

Vi känner till flera skrifter från antiken, där många bra saker sätts i viktighetsordning sinsemellan. Det som kommer först berömmer man och de andra värderas lägre i motsvarande grad. Till sin form är 1 Kor. 13 uppgjord enligt en sådan lista. Särskilt i det här avsnitt placeras kärleken över allt annat. Att Paulus jämför det främst med nådegåvorna beror på problemen i Korint.

Att tala människors och änglars språk syftar på det tungotal som uppskattades mycket i Korint. Att det förknippas med änglarnas språk framgår t.ex. av 2 Kor. 12: 4. Att tala i tungor är inte värt någonting i sig självt. Även om en person skulle förkovra sig i det, är han ändå som ett livlöst instrument.
På samma sätt sätt är det med profetian. Även om profetian skulle avslöja alla hemligheter för en människan och om hon hade all den potentiella kunskapen och om hon hade en stark tro, men saknade kärlek skulle allt vara värdelöst.
Om någon delar med sig av alla sina ägodelar till bröd åt den fattige så betyder inte det heller någonting.
Vissa martyrer hade låtit sig brännas (som t.ex. i Daniel 3), men av det har man heller inte någon nytta. En annan möjlighet är att läsa den ursprungliga texten i vers 3 på följande sätt: "Och även om jag offrar min kropp så att jag ska kunna skryta ..."
Hur som helst, utan kärlek är alla dessa spektakulära prestationer värdelösa och fåfänga. De har inget egenvärde. Det är först när de har samma kärlek som den som fick Kristus att gå vägen till korset i vårt ställe, det är först då som gåvorna kommer till någon nytta.

Vad är kärlek? 13:4-7

För ett ögonblick upphör Paulus med att jämföra kärlek med något annat och börjar tala om vad som är sann kärlek. På det här stället om någonstans tolkar Bibeln sig själv tillräckligt tydligt.

Den kärlek som Paulus talar om är inte teoretisk till sin natur. Det är en fullt sann, verksam kärlek som hämtar Kristus till din nästa. Det var precis det här som hade saknats i Korint. Och eftersom kärleken hade saknats var församlingen till det yttre kraftig och full av Ande. Med en kärlek som lyste med sin frånvaro hade alla Guds gåvor förlorat sin mening. Kyrkan hade blivit svag och andelös.

Kärleken besegras aldrig 13:8-13

Paulus återvänder till att jämföra kärleken och de andliga gåvorna med varandra. Det som gör kärleken överlägsen är att den aldrig kan besegras. I motsats till den är alla andliga gåvor bara bristfälliga.

Det kommer en tid då Guds hemligheter ska uppenbaras för alla som har nått härligheten. Då kommer gåvan att tala i tungor att förlora sin mening, eftersom ingen behöver en sådan speciell gåva då mera. På samma sätt blir det uppenbart att i all andlig kunskap, även den djupaste, finns det fortfarande en stämpel av denna förgängliga tid. När profetian upphör, tungotalet upphör och kunskap förlorar sin mening, så har kärleken blivit fullkomlig och besegras aldrig.

Denna sak kan jämföras med att människan växer till och blir vuxen. Barn tänker med sin begränsade förståelse och talar det som de kan. När en människa blivit vuxen, är hennes tal inte längre barnets jollrande, och hon inser ett och annat mycket bättre än bara i höjd med knäna. Detsamma gäller för andliga gåvor.

Nådegåvorna är dock en försmak av framtiden, men då bara en första försmak och långt ifrån Guds verklighet. Å andra sidan är kärleken Guds perfekta och enorma gåva. Det är vägen för varje karismatiker (12:31!) för att de bästa nådegåvorna ska komma till användning. På den vägen måste varje kristen kämpa och söka Kristi kärlek som drivkraft för sitt eget liv.