Hälsning 1:1-9

Också på antikens tid, precis som i våra dagar, började och slutade breven enligt ett visst formulär. Förenklat såg formuläret ut så här: ”x hälsar y” eller ”x till y”. I slutet på brevet fanns vanligtvis en kort hälsning eller önskan: ”må väl”. Under antiken började brevet t.ex. så här: ”Apostlarnas och de äldstes broderliga hälsning till de från hedendomen omvända … bröderna” (Apg. 15:23-29).

Paulus följde till en del det här formuläret i sina brev men ibland fogade han till något nytt. Också nu är hälsningen mera omfattande än vanligt. Paulus benämner sig frimodigt som Kristi apostel efter Guds vilja. Brevets andra avsändare är Sostenes. Han kan ha varit en före detta föreståndare för synagogan i Korint. Han hade blivit misshandlad av judarna medan prokonsul Gallio lugnt tittade på från sidan (Apg. 18). I så fall har Paulus förra fiende blivit omvänd till att vara kristen och utför nu arbetet tillsammans med Paulus.

Mången bibelläsare lägger inte märke till en och annan liten inledningshälsning i början av brevet. Paulus skriver sitt brev till ”Guds församling”, till de människor, som är ”heliga” och som är ”helgade i Kristus Jesus”.
　Det är inte alls lätt för oss att kalla oss heliga. Det är enligt vår mening för mycket sagt. Å ena sidan känner vi oss inte alltför ogudaktiga, men inte heller så heliga. 　Paulus språkbruk lär oss vad helighet är. Han visste nog mycket väl vilken hop människor församlingen i Korint var. De stred sinsemellan, levde i – ja vem vet vilka synder – och skröt med sina nådegåvor. Trots det kallar han församlingen helig och helgad.
　Orsaken är den här: Heligheten har inga grader. Människan är antingen helig eller inte. Om hon inte är helig är hon under Guds förbannelse. Församlingens helighet är inte dess medlemmars egen helighet utan den helighet som Kristus gett som gåva.

Efter de normala inledningshälsningarna i Paulus brev hör det till som en viktig del att tacka Gud (Jfr. Rom. 1:8-10; 2 Kor. 1:3-4; Fil. 1:3-6). Inte nu heller avviker Paulus från sina vanor, utan tackar Gud för korintierna. I det här skedet säger han inget om problemen i församlingen utan stryker dem medhårs trots allt det han vet om församlingen. Han vill helt tydligt inte skrika så att öronen går i lock på de kristna i Korint, utan han strävar till att få det att nå fram, det han vill säga. Därför skriver han artigt och med stil och berömmer församlingen. Speciellt betonar han den korintiska församlingens rikedom. Bland dem fanns mer speciella nådegåvor än i andra församlingar.

Strider i församlingen 1:10-17

Efter att ha lovordat Gud går Paulus direkt till saken. I församlingen i Korint förekom många stridigheter. Paulus säger inte att han fått sin information från församlingsbor som kommit från Korint (1 Kor. 16:15-18) – det skulle uppenbarligen bara ökat stridigheterna och inte gjort dem färre. Källan för uppgifterna är ”Kloes husfolk”. Kloe är ett vanligt namn på slavar och det finns skäl att tro att den här kristna kvinnan var en förhållandevis förmögen frigiven slav. Även om det inte är helt säkert kan vi anta att hon inte bodde i Korint. Paulus bemödar sig tydligen om att hitta en källa till information utanför församlingen. Kloes husfolks eller slavarnas besök i Korint räcker till för att förklara varifrån Paulus fått sina uppgifter om stridigheterna och korintierna behöver inte misstänka varandra för att ha skvallrat. Samtidigt kan vi anta att stridigheterna var på den nivån, att också de som besökte församlingen lade märke till dem.

En sade sig hålla sigtill Paulus sida, en annan till Apollos, en tredje till Kefas (Petrus) och någon till Kristus. Forskarna har försökt med all grundlighet reda ut vilka dessa partier var i Korint och vilken lära de hade. Årtiondenas arbete har inte just alls fört saken framåt. I synnerhet Kristus-partiets existens kan ifrågasättas. Det kan lika bra vara Paulus som irriterad kastar in i förlängningen ett fjärde parti ur sitt eget huvud för att visa hur meningslösa striderna var. I vilket fall som helst fanns anhängare av Petrus och Apollos i församlingen (Apg. 18), på samma sätt som Paulus hade sina.

Nu visar Paulus, att striderna i församlingen var helt onödiga och var en följd av synden. Grunden för de kristnas enhet är, att alla är döpta till enhet i Kristus. Ingen är döpt i Paulus eller Petrus namn. Därför får ingen dela kyrkan i olika partier på basen av vem var och en höll sig till. Paulus tackar Gud för att han döpt endast några få korintier och lämnat de övriga att döpas av sina medhjälpare. Annars hade också dopet, enhetens grund, använts till att splittra församlingen i Korint.

I det 17:e kapitlet går Paulus över till att behandla den sak, som får korintierna att skämmas, nämligen evangeliet om Kristus.

Korsets oförnuftiga predikan? 1:18-25

Paulus börjar åtminstone inte med det samma att reda ut vilken av bråkmakarna i Korint som hade rätt och vem fel. Han går till att tala om Guds evangelium. Det här evangeliet är så högt över människors tankar, att den som beundrar det, för den är det omöjligt att på människors sätt strida om det.

Evangeliet om Kristus är inte alls varken mänskligt eller någon lära påhittad av människor. När Gud låter evangelium predikas förverkligar han uttryckligen sina förutsägelser, enligt vilka han gör mänsklig visdom till intet (Jes. 29:14).
　Före Kristi födelse, död och uppståndelse lät Gud predika sin väldiga vishet och rättfärdighet. Människorna vände nonchalant ryggen till det och levde i ogudaktighet. Guds svar var, att när hans vishet nu en gång inte dög, att han gav till människorna en alldeles tokig lära, evangeliet om Kristus. Den ryms inte på något vis inom gränsen för mänskligt förstånd.
　Judarna krävde stora under, grekerna en skarp logik och djup vishet. Mänsklig vishet skjuter alltid Guds vishet åt sidan. Ändå låter Gud evangelium predikas för alla och de som Gud kallar att tro det, de tror det. Och just det här är tecken på att Guds dårskap och svaghet är något helt annat än den bästa av mänsklig visdom.

Paulus vågar här tala på ett sätt som förskräcker en uppmärksam läsare. Om inte Herrens apostel skulle tala så här, så skulle knappast någon våga ta i sin mun sådana ord som ”Guds dårskap”. Och ändå har Paulus, när han talar på just det här sättet, nått kärnan i evangeliets ofattbara djupt.

Den brokiga församlingens skatt 1:26-31

Om man ser på församlingen i Korint, visar det sig att Paulus tal om att det mänskliga förståndet inte tar emot Guds vishet vara sant. Stormännen, filosoferna och pamparna hade inte samlats i några stora skaror till Kristus. Församlingsborna var i huvudsak fattigt och olärt folk. Just så här hade Gud skämt ut allt det som världen höll högt i värde. Den skara som världen föraktade hade i Kristus funnit för sig själv en skatt och en vishet. På det här sättet hade också Guds ord, som han hade låtit Jeremia uttala gått i uppfyllelse.

Den som vill berömma sig, han ska berömma sig av att han har insikt och känner mig.”
(Jer. 9:24)

Man bör lägga märke till Paulus ord:

”För oss har han blivit vishet från Gud, rättfärdighet, helgelse och återlösning”
(1 Kor 1:30)

Några få ord döljer inom sig ett rent och härligt evangelium. Kristus är deras vishet, som inte förkastar den gåva som Gud ger.

Han har också kommit till människorna som rättfärdighet. Luther talar just i det här sammanhanget om en ”främmande rättfärdighet”, eller bättre översatt om en ”annan rättfärdighet”. Det betyder att den syndiga människans säkerhet inför Gud är inte ens egen, utan Kristi helighet och oklanderlighet.

När Paulus säger att Kristus kommit oss till helgelse, är orden nästan som en örfil för alla de helgelsekristna rörelserna som betonar människans eget heligblivande eller strävan att bli bättre. Vår enda trygghet ligger däri att Kristus är vår helgelse.

När Paulus talar om återlösning tänker han sannolikt på friköpandet av en slav. Alldeles som man kunde köpa en slav fri, köpte Kristus oss med sitt eget blod till att vara hans. Den här bilden syftar sannolikt också på framtiden: Den slutliga återlösningen sker vid den yttersta domen, där vi, syndiga människor, räddas från Guds vrede tack vare Kristus.

Så här börjar alltså Paulus sitt brev till sin kära problemförsamling. Han förnekar inte problemen, utan tar fram dem genast i början av brevet. Paulus stryker korintierna sannerligen inte medhårs i det här brevet. Men trots det vågar han kalla församlingsborna heliga och Guds älskade. Här har vi säkert en hel del att fundera på.