1 Kor. 3 – Vad tyder stridigheterna på?
I slutet på första kapitlet och i andra kapitlet talade Paulus om varför Kristi evangelium inte är en mänsklig utan en gudomlig lära. Det efterföljande avsnittet står inte för sig självt, utan utgör Paulus svar på de inre stridigheterna i den korintiska församlingen.
Här fortsätter nu Paulus med sitt svar och återvänder till att behandla tillståndet i Korint. De rådande striderna är fortsättningsvis föremål för hans tankar. Samtidigt sänker Paulus höskrindan så att också de vanliga fåren når den: Tredje kapitlets text är betydligt enklare än det föregående avsnittet.
En enkel diet 3:1-4
När Paulus kommer till Korint avslöjade han inte alla Guds hemligheter på en gång. Han var liksom en mor, som ömt vårdar sina barn och diar dem. Ett nyfött barn kan inte äta vad som helst. Det skulle leda till stora problem. Därför tog Paulus väl hand om korintierna, upprepade grundsanningarna ständigt på nytt och gick inte in på djupare och svårare frågor.
Hela Guds vishet skulle ha varit för mycket för dem då – och nu återvänder Paulus till stridigheterna i Korint som en blixt - och det var tydligen för mycket för dem nu också. Korintierna visar sig inte ha kommit alltför långt i trosfrågor, eftersom de var så enträgna att strida om sina lärare. Det såg ut som om de en gång för alla skulle vara i behov av en ny mjölkkur, en repetition av grundfrågorna.
Ändå trodde de sig redan vara ”andliga”. När Paulus säger ”andliga”, pneumatiker, syftar han klart på de nådegåvor som förekom så rikligt i Korint. De som föreställde sig att de levde i Herrens Andes kraft avslöjades plötsligt vara troslivets förstaklassister, vilka man måste ta i handen och undervisa på nytt i troslivets abc.
Betydelse av ordets förkunnare 3:5-9
I Korint stred man om vem av församlingsborna som var på vilken förkunnares sida. I synnerhet Apollos kraftfulla förkunnelse (se Apg. 18) ser ut att ha attraherat många. Nu förbjuder Paulus korintierna att dela upp sig i partier utifrån personen. I kap. 9 betonar han att apostlarna är Guds medarbetare, att åkertegen tillhör Gud och att korintierna är Guds byggnad. Eftersom åkern och arbetarna tillhör Gud är det ingen idé med att dela upp folk i partier på basen av person.
En förkunnare gör det ena och den andra det andra. Paulus hade grundat församlingen – han hade planterat. Apollos skötte församlingen – han vattnade plantorna. Men bakom allt detta är trots allt Gud som gav växten. Både Apollos och Paulus fick ändå sin lön av Gud på basen av sitt arbete – var och en svarar för sin egen verksamhet. Paulus erkänner inte att förkunnarna har något gemensamt ansvar inför Gud, men trots det, vidhåller han att de alla gör samma Guds arbete.
Ordets förkunnare och hans uppgift 3:10-17
Paulus fortsätter med att använda bildspråk. Församlingen är Guds byggnad. Efter att Paulus kommit till Korint hade Paulus börjat, som en byggmästare, att lägga en stadig grund för byggnaden. En annan Guds arbetare, således en annan förkunnare, hade fortsatt med arbetet genom att bygga på den grund som Paulus hade lagt. Själva byggnaden tillhörde inte Paulus mer än till någon annan byggmästare, utan till Gud.
Paulus varnar strängt, att i Korint ska inte någon bygga på någon annan grund än den han har lagt, nämligen på Kristus och hans död på korset. Det är den enda grund som håller. På den grunden bygger varje arbetare så gott han förmår och använder sig av olika byggnadsmaterial. Vid den slutliga domen prövas genom eld om byggnaden håller eller inte.
Det kan gå så att en förkunnares arbete avslöjas vara av noll och intet värde på domens dag – med andra ord sagt, den byggnad som han med möda uppfört, t.ex. församlingen i Korint, brinner ned till aska vid domen och inte en enda räddas. I det fall att en Guds arbetare ändå har byggt på klippan Kristus, också om det skett oskickligt, så blir han frälst. Ändå blir han att gå såsom genom eld och får inte något med sig in i Guds rike.
Det här stället handlar alltså inte om skärselden. Det handlar inte ens allmänt om lekmän, utan om herdar, om sådana som har anförtrotts ansvaret för Guds församling. Att begrunda en sådan här skrämmande bild gör ändå gott för alla kristna. Guds slutliga dom börjar med Guds hus eller församlingen. Då kommer det att synas om byggnaden håller eller inte. I Paulus ord kan man se en lätt dold varning till lärarna i Korint.
Paulus tar fram ytterligare ett varningens ord. Han hade inte byggt vilken byggnad som helst i Korint, utan Guds tempel, i vilket Herrens Ande bodde. Gamla Testamentet betonar otaliga gånger att Guds tempel är en helig och okränkbar plats, som ingen kan förstöra (Ps 125, 129, 132). Om nu någon vandaliserat den korintiska församlingen och fått den att överge den rätta läran så följer inget gott av det. Om någon förstör Guds tempel kommer Gud att förgöra honom.
Av hela det här kapitlet ser vi, att utöver alla kristnas andliga prästerskap finns herdeämbetet. Det är någon som bär ansvaret för församlingen och för det som han själv gjort där.
Strider och partisinne 3:18-23
I det här avsnittet börjar Paulus så småningom gå mot ett sammandrag, som han gör slutligen i kapitel 4. Här betonar han hur korintiernas partistrider är alldeles onödiga och dumma. Bakom dem ligger människans vilja att anse sig vara visare än andra. Paulus återvänder nu till det ämne han behandlat i andra kapitlet. Evangeliet är inte en lära som är i enlighet med mänsklig visdom. Om någon tror sig vara vis, så må han bli dum och omfatta visdomen i Kristus. För människors skull lönar det sig inte börja strida i Guds församling.
Paulus, Apollos och Kefas (= Petrus) är alla av Gud givna arbetare, var och en för sin egen åkerteg. Allt syftar till korintiernas bästa alldeles så som Gud annars också har frikostigt delat ut sina gåvor åt korintierna. Även om man blivit bortskämd av Gud får ingen råka i frestelsen och tänka att församlingen tillhör honom. Församlingen tillhör Kristus, till vars namn korintierna har blivit döpta, och genom Kristi förmedling tillhör de endast Gud. Därför bör församlingsborna lära sig att ge endast Gud äran.