Brevet till Gaius

Johannes tredje brev handlar om samma saker som Johannes andra brev, men situationen är helt annorlunda. Också nu handlar det om kringvandrande predikanter och den lokalförsamlingen. Nu är ledningen för den lokala församlingen i fel händer. Kringvandrande predikanter, som den här gången har rätt – och inte fel – försöker hjälpa upp situationen.

Gaius, en församlingsmedlem som är ute i rätt ärende 3 Joh. 1-4

Till skillnad från Johannes andra brev, är det första inte riktat till någon lokalförsamling. Brevets mottagare är ”Gaius”, till vilken ”den Gamle” skriver. ”Den Gamle” behöver inte presentera sig här heller som i andra brevet. Han var en välkänd gestalt där han rörde sig och hans auktoritet borde ha varit obestridlig.

Namnet Gaius är ett romerskt förnamn. Det fanns ett mycket begränsat antal av romerska namn och de flesta av dem var mycket vanliga. Av den här anledning är det meningslöst att försöka finna kopplingar till Gaius från Korint, vars fulla namn förmodligen var Gaius Titius Justus. Där det fanns romerska medborgare fanns det gott om Gaiusar. Därför kan vi inte säga något annat om den här mannen än vad vi läser i det här brevet. Alldeles knapphändigt är det ändå inte, som vi ser. Den här mannen är mycket kär för Den Gamle och i en uppenbart besvärlig kyrklig kontrovers har han hållit fast vid "sanningen", således hållit sig på rätt sida av gränsen.

De rätta lärarna rör på sig 3 Joh. 5-8

Vissa ord från Den Gamle ger ovärderlig historisk information om situationen i de tidiga församlingarna. Det fanns en grupp kringvandrande lärare som hade starkt stöd av Den Gamle. Gaius hade tydligen för vana att ta emot dessa kringvandrande predikanter, sköta om dem och sända dem vidare. Detta var vad Den Gamle hade hört och var mycket nöjd med. Dessa resenärer var ju inte ute i sitt eget ärende och de hade inte bett om något för sig själva. De är på resa på grund av "Namnet" eller Kristi namn ("Kristus" är översättarens tillägg) och tar inte sitt uppehälle av hedningarna. De arbetar därför på samma sätt som Paulus, som i 1 Kor. 9 inte gick med på att i arbetet för evangeliet ta emot stöd för sitt uppehälle av andra.

Diotrefes och Demetrius 3 Joh. 10-12

Nu avslöjar Den Gamle den verkliga orsaken till att han skriver brevet. Problemet är en man som heter Diotrefes, som bokstavligen sägs vara "nöjd med att leda kyrkan." Men det är inte en man som bara strävar efter att leda kyrkan, utan som redan är i den positionen och utövar stark makt. Den Gamle har skrivit ett rekommendationsbrev till församlingen för de kringvandrande predikanter som han känner, men Diotrefes har inte lagt någon vikt vid det. Han har öppet trotsat Den Gamles myndighet och avvisat de kringvandrande predikanterna. Dessutom har han ur församlingen uteslutit dem som har tagit emot dem. Han har således handlat exakt så som 2 Joh. undervisar, men han har tillämpat det på fel personer. Därför kommer det en dag när Den Gamle kommer till församlingen och saken kommer att diskuteras offentligt.

Vi kan också ganska enkelt beskriva den roll som Demetrius i huvudsak har. Han är just en sådan kringvandrande predikant som Diotrefes antingen redan har avvisat eller är i fara att bli avvisad. Men han är ute i ett rätt ärende och har fått ett gott vittnesbörd, inte bara av andra kristna utan också av Den Gamle - och som det är något hemlighetsfullt sagt, av själva Sanningen. Hur Herren har gett det vittnesbördet kommer att förbli dolt för oss.

Sluthälsningen 3 Joh. 13-15

Den avslutande hälsningen påminner delvis om slutet på det andra brevet av Johannes. Också här skriver han mycket korta och tydliga handlingsdirektiv, men snart ska man tala ansikte mot ansikte. Fram till dess klarar vi oss med de direktiv vi fått. I en trängd situation ber Den Gamle om sin hälsning till sina vänner en efter en. Fastän Diotrefes inte erkänner hans auktoritet, gjorde många andra det och de har all orsak att vara medvetna om situationen. Vad var det egentligen fråga om här?

Att föreställa sig situationen är överhuvud lätt, även om Gaius, Diotrefes och Demetrios annars är helt obekanta för oss. De är fortfarande relativt lätta att placera dem var och en i sin roll. Diotrefes är församlingens herde, Gaius en medlem av församlingen och Demetrios uppenbarligen en kringvandrande predikant som kommer till Gaius med rekommendationsbrev från Den Gamle. Diotrefes vill inte ta emot gästande lärare och attackerar öppet Den Gamles auktoritet. Sedan går Den Gamle förbi Diotrefes och vänder sig till Gaius, medlem av församlingen, och uppmanar honom att ta emot de kringvandrande utan att bry sig om församlingsföreståndaren.

Huvudlinjen utkristalliserar sig ganska klart, men då väcks frågor. Avvisar Diotrefes vandrarna av läromässiga skäl, eller är han bara en församlingsherde som är på rätt linje i och för sig, men en kacklande församlingspastor? Det är svårt att tro att det bara handlar om olika karaktärer eller en strävan efter makt. På en ännu svagare grund står tanken att dessa är två olika och motstridiga församlingssystem. Det överlägset mest troliga är att Diotrefes avvisade de kringvandrande lärarna av läromässiga skäl. Däri hade han fel så ingen behövde lyda honom.

Vi vet inte hur allt slutade. Kanske Diotrefes ändå avgick med segern och Gaius uteslöts ur församlingen. Det är dock lika möjligt att Gaius hem kan ha varit basen genom vilken Den Gamle och hans vänner tog tillbaka församlingen från Diotrefes. Det fanns åtminstone någon som brydde sig om att ta vara på brevet och kopiera det för kommande generationer. Vem gjorde det om inte Gaius eller Den Gamle och hans grupp? Vi lär oss åtminstone att ingen behöver lyda en herde som har fel.

Vad kan vi lära av det här?

Johannes andra och tredje brev målar upp två olika situationer för oss. I det första är kyrkan på rätt väg och de kringvandrande på fel. I det andra är kyrkan på fel väg och de kringvandrande på rätt väg. Hur tillämpar vi detta på vår egen tid och vår egen situation?

Vår kyrka har velat försäkra sig om att den rena läran bevaras genom att varje herde förbinder sig till den lutherska bekännelsen genom prästeden. Det är biskoparnas uppgift att kontrollera lärans renhet. Detta är till för församlingarnas trygghet så att de som undervisar villoläror inte tar någon med sig till förtappelsen. Under de senaste decennierna har detta blivit bara teori för oss. Nästan vem som helst får undervisa nästan vad som helst i kyrkan. Kanske är det just därför som breven har ett aktuellt budskap till oss.

För det första lär vi oss att falska lärare egentligen inte får gynnas. I grova fall är det här lätt att förstå. Vi bjuder inte in Jehovas vittnen eller mormoner eller erbjuder våra hem som deras bas. Det är fortfarande kyrkoherden som ansvarar för att inga lärare som avviker från Guds ord kallas att predika i högmässan. Vi köper inte deras böcker, vi prenumererar inte på deras tidningar, men framför allt avsäger vi oss gemenskap med dem. Kätteri är inte en liten sak. Enligt Luther är det det som gör att Guds namn hånas bland oss.

För det andra lär vi oss att en tjänsteställning inte gör någon oövervinnlig. Församlingens pastor och biskopen har en viktig uppgift i att slå vakt om apostlarnas lära. Om de avviker från den förlorar de sin fullmakt. Då bör man inte lägga någon vikt vid deras förbud. Man bör gynna rätta lärare som finns utanför församlingen och som kommer därifrån, också under hot om att hamna i böckerna för sekteristiska lärare och kättare.

Det viktiga är alltså inte människans ställning i församlingen utan hennes engagemang för den apostoliska tron. En kyrkoherde som har fel har fortfarande fel, medan den vanliga församlingsmedlemmen som bekänner en rätt tro har rätt oberoende av vem som säger och som säger vad som helst. Och där har vi tillräckligt att tänka på i vår förvirrade tid!