I det åttonde kapitlet tar Paulus upp ett problem, som han behandlar länge, ända fram till vers 1 i kapitel 11. Att man åt kött som hade offrats till avgudarna splittrades församlingen. Paulus behöver inte förklara för korintierna vad det är fråga om. Vi å vår sida vi behöver en förklaring: Vad är det för kött som offrats åt avgudarna och varför förorsakade det strid?

Under antiken var kött en sällsynt delikatess, inte som nu. Fattigt folk levde i allmänhet på grönsaker och säd. Kött fanns rätt allmänt till salu. Problemet var att allt kött som såldes hade på något sätt att göra med dyrkan av avgudar.

För fromma judar ver det en förskräckelse redan det att köpmannens kött var självklart inte slaktat enligt reglerna i Mose lag. Det som var ännu värre var att i samband med slakten en liten del av djuret kunde, möjligen endast några hårtofsar, offrades åt avgudarna. Och det här var ännu inte allt: en stor del av djuret offrades först i templen till avgudarna. Endast en liten del offrade man på altaret och resten förde man till försäljning i köttaffären. För en jude var det solklart: naturligtvis kunde ingen äta sådant kött. Det utvalda folkets medlemmar bildade annars också egna slutna gemenskaper, i vilka måltidsgemenskapen omfattade endast familjen, släkten och stamfränderna.

Helt annorlunda var de hednakristnas situation. De levde inte i en sluten gemenskap utan i en öppen. Om man förbjöd kött, skulle man också ha förbjudit fester tillsammans med släktingar och vänner. Alldeles speciellt brännande problem blev det när man firade stora religiösa fester. I samband med dessa fester delade de tjänstemän, som strävade efter popularitet, ofta ut mat till de festande, och ofta var det kött. För många av församlingens fattiga i Korint var den här frestelsen för stor. På grund av det här uppstod en uppdelning i församlingen, en del åt och andra åt inte. De som inte åt beskyllde de andra för avgudadyrkan. Vi förstår mycket väl att en köttslig strid stod för dörren med sådant tal.

Kunskap eller kärlek? 8:1-13

Vissa korintier hade förvärrat situationen genom att linda in hela problemet i ett teologiskt paket. De tänkte så här: ”Det finns inga avgudar. Och eftersom det inte finns några avgudar, så är det helt meningslöst att offra till dem. Eftersom offer till avgudarna är idel tomhet, så förgiftas inte gott kött till någonting vid förrättning av offret. Därför kan alla äta kött även om det var offrat till vilken slags djävul som helst, om man bara var medveten om att avgudar inte fanns.” I den här analysen ser Paulus mycket gott, men också mycket att klandra.

Det är sant, att det inte finns några avgudar, säger Paulus. Det finns en och endast en Gud, som är den levande Herren och hela världens Skapare. Alla andra är ”så kallade gudar”, vars herradöme grundar sig på människornas dyrkan eller tjänande. Därför finns det ingen brist på avgudar. Det finns dock endast en Gud, som är Herre oberoende av vad människorna säger. I det här meningen hade vissa korintier helt rätt: avgudar är inte någonting och offer till dem är inte heller något. Det här är ändå inte hela sanningen eftersom den kristna tron inte är bara huvudets kunskap. Varje kristen bör ta hänsyn också till alla andra människor, och just det här hade korintierna försummat grovt. De hade den rätta kunskapen, men den här kunskapen hade gjort dem uppblåsta. Därför varnar Paulus dem:

”Om någon tror sig veta något, så har han ännu inte den sanna kunskapen.”

Korintierna hade helt och hållet glömt de kristna som bodde bland dem. Vad tänkte en kristen om en annan kristen som enligt honom deltog gärna i gudstjänster där man dyrkade avgudar. Inte kunde han följa en annans omdöme. När han såg en sådan vederstyggelse blev han arg och en tvist uppstod. En annan gav sig själv, i strid mot sitt samvete, lov att delta i dyrkan av avgudar och menade sig vara oförmögen att följa den andres fina teorier.

Paulus vet mycket väl, att maten för oss inte närmare Gud och inte heller bort från honom. I stället kan en annan kristens beteende dra med sig någon som inte förstår hans resonemang och anser hans beteende vara avgudadyrkan. Således har den andras i och för sig sig rätta kunskap lett till att en annan förfaller till avgudadyrkan, vilket inte var någons avsikt. Därför säger Paulus själv, att han ger upp sin frihet och sin kunskap och vägrar att äta kött, om det kunde leda till att någon avföll från Kristus.

Vi har mycket att lära av Paulus ord. Vi har vant oss vid att hålla trosfrågor som våra egna privata saker. Vad vi gör eller inte gör har inte någon annan något att göra med. I viss mån är det här alldeles rätt: vi är ansvariga för våra egna liv direkt inför Gud. Ändå kräver kristen kärlek att vi ska ta hänsyn till andra. Det finns många tillämpningar och där kan det bli tufft för oss. Vad är hyckleri och vad innebär det att följa det här kapitlets undervisning?

Inte heller Paulus använde sig av sin frihet 9:1-27

I nionde kapitlet tycks Paulus lämna åt sitt öde frågan om det kött som offras till avgudar. Han återvänder dock till det i det tionde kapitlet och därför måste kapitel 9 förstås i sitt eget sammanhang. Paulus tar sig själv som exempel på en kristen människa som frivilligt ger upp sina egna rättigheter och sin egen frihet.

Paulus skulle alldeles säkert ha haft rätt att få sitt uppehälle av den korintiska församlingen. Ingen gör krigstjänst på egen bekostnad och ingen planterar en vingård utan att få ta del av dess avkastning. Guds lag bestämmer - och här vågar Paulus som en Herrens apostel förklara Bibeln på ett sätt som det är bäst att vi inte försöker oss på - att ordets tjänare borde få sitt uppehälle av kyrkan. Paulus har den obestridliga rätten att be om sitt uppehälle av den korintiska församlingen, men den här rätten använder han sig inte av och kommer inte heller att göra det. Det är orsak till hans stolthet, som han inte låter korintierna ta ifrån honom. För att det inte ska bli ett hinder för evangeliet, arbetar han med sina egna händer och skaffar sig själv sitt uppehälle.

Således gör Paulus, som är oberoende av alla, sig frivilligt beroende av alla. Trots att han inte betraktar sig stående under Mose lag, underkastar han sig bestämmelserna i Mose lag när han möter en jude. Bland hedningarna lever han utan att förmedla Guds lag. Syftet med allt det här är, att det inte skulle uppställas något hinder för evangeliet.

Bakom Paulus handling finns en stor omsorg om alla människors frälsning. För den omsorgen är han villig att offra sig själv och sin egen frihet. Han uppmanar korintierna att följa honom och börja träna som en idrottare tränar. Hur fri en kristen man än är, så måste han göra sig till andras tjänare.

Och här behövs samma disciplin som en toppidrottare har som strävar efter att vinna segerkransen. Idrottaren har som sitt mål en segerkrans som vissnar. Kristus ger de sina en segerkrans som inte vissnar när man kommer till honom som segrare vid livets slut. Denna seger är dock inte självklar. Det är därför som korintierna måste ge upp sin frihet och sätta sin tro till träningen.

Här handlar det om exakt det som Martin Luther talar om i sin bok Om en kristen människas frihet:

"En kristen är en fri herre över allting och ingen underdånig. En kristen är allas tjänare och var man underdånig."

Vi måste tillämpa dessa två meningar, som står i motsats till varandra, i praktiken i våra liv. Å andra sidan har en kristen man befriats av Gud och ansvarar för allt ensam inför honom. Han behöver inte bry sig om någonting inför någon annan. Å andra sidan gör en kristen person frivilligt sig till en tjänare för alla. När Kristus förnedrade sig och tog gestalten av en slav, så förnedrar sig också en kristen sig själv och börjar tjäna andra. På det här borde man känna igen dem som tillhör Kristus. Men kan man det månne?

Akta er för avgudadyrkan!

Paulus återvänder i det tionde kapitlet till frågan om kött som offrats till avgudar och tar frågan till tals på nytt. Några av korintierna hade förklarat saken finurligt: Eftersom avgudar inte existerar har det inte någon betydelse fastän man offrar till dem. Vissa var beredda att vara konsekventa och till och med gå till avgudatempel och hänge sig åt måltiden där. Tidigare hade Paulus påmint oss om att kravet på kristen kärlek också måste ta hänsyn till ens nästa. Nu fortsätter han med att varna allvarligt för falsk säkerhet.

Israel är ett varnande exempel 10:1-13

Det nya förbundets folk borde känna noggrant till skedena och misstagen hos folket i det gamla förbundet. Nu talar Paul om hur Gud befriade folket från slaveriet i Egypten. Paulus betonar att alla var under molnet, alla vandrade genom havet, och alla döptes till efterföljare av Moses. Alla åt manna och alla fick vatten ur klippan. Ändå kom endast några få in i det förlovade landet. Alla andra blev kvar på vägen. Hebr. 3-4 påminner om det här. Tydligen har det varit ett vanligt ämne för kristen förmaningspredikan.

Också nu säger Paulus att hela serien av händelser är ett varnande exempel och en förebild för "oss" eller Kristi Kyrka. Han jämför den Helige Ande med molnet (så ska saken uppenbarligen förstås), dopet jämför han med vandringen genom Röda havet, mannat med nattvarden. Det är viktigt att se, att kyrkan ännu är på vandring mot härligheten men det är inte sagt att man kommer fram dit. Det kan gå så för kyrkan att bara några få når fram.

Så här i förbigående sagt, så är det bra att se hur tydligt Paulus jämställer sakramenten med de under som Gud gör bland sitt folk på vandring. Vi kan se av det här, att det inte är mänsklig tro som skapar sakramentet. Vår kyrka tror, lär och bekänner att sakramentet alltid har sin verkan. Det förmedlar Guds nåd – eller hans dom, när människan slutligen har avvisat hans nåd.

Vi bör läsa det här avsnitt omsorgsfullt. Tiderna har förändrats från Paulus dagar. På den tiden kunde kyrkorna ta hand om varje medlem. Numera talar vi om "kärnan" i församlingen och avser dem som bryr sig om att gå till högmässan. Att nå ut till de andra är en överväldigande uppgift. Kyrkan har givetvis möjlighet att delta i folks fester – dop, konfirmation, bröllop och begravningar. Utöver det upplever man det inte nödvändigt att komma för att lyssna till Ordet. Den här episoden är en varning som folkkyrkan borde lyssna till uppmärksamt. Även om tider och seder har förändrats, har Guds sanning ändå inte förändrats. Det är fortfarande livshotande att avstå från Gud, att utöva otukt och att göra uppror mot Herren.

I synnerhet bör det noteras noggrant att det här avsnittet inte beskriver en folkkyrkas situation. Den uppdelning som Paulus fruktar är inte så enkel, att kyrkfolket blir frälst och de andra hamnar i helvetet. Gud kommer att göra en uppdelning också inom kyrkfolket. Just därför varnar han här korintierna och inte dem som står utanför.

Herrens måltid och avgudadyrkan 10:14-22

Det är först nu som Paul tycker att det är dags att svara på frågan om att offra kött till avgudar och att äta det i hedniska tempel. Som svar tar aposteln fram den allra heligaste sak som existerar, nämligen nattvarden. Han talar om det här sakramentet bara i det här brev, men på ett sådant sätt att nattvardens enorma betydelse inte förblir oklar för någon. Vers 16 innehåller sannolikt en gammal trosbekännelse som redan den arameiskatalande församlingen använde. Den exakta formuleringen förblir oklar, men inte innehållet. Den kalk som vi tackar för är delaktighet i Kristi blod, och brödet som vi bryter är delaktighet i Kristi kropp. Alla de som äter av det här ena brödet gör dem till en kropp i Kristus. Det här gör avgudadyrkan omöjlig.

Korintierna har rätt i att säga att avgudarna är ingenting och att det offer som offras till dem är ingenting. Men ändå offrar hedningarna till onda andar, demoner, och får del del av dem. De kristna bör vara noga med hålla sig borta från det här. Det är omöjligt att komma till Herrens bord och ibland gå till demonernas bord. Den som dyrkar avgudar får inte komma till nattvarden. Den som kommer till nattvarden får inte gå till avgudatemplens offermåltider.

Några av korintierna hade försökt lösa problemet med en scoutpojkes fiffighet. Inför Gud har man ingen nytta av sin fiffighet om man inte är starkare än honom. Eftersom korintierna ändå inte klarar sig inför Gud i händelse av meningsskiljaktigheter är det bäst att låta bli att börja strida och lämna offren som ordnats för att hylla avgudarna åt sitt öde. Gud är en "häftig" Gud. Denna häftighet är en avundsjuk och svartsjuk kärlek som inte tolererar konkurrenter. Därför måste var och en av Herrens egna tydligt ta avstånd från avgudadyrkan.

I vår tid har avgudadyrkan många ansikten. I sin mest städade form är det dyrkan av pengar och att glömma Gud. Dyrkan av vissa sångare och toppidrottsmän innehåller redan ohälsosamma drag. Ännu mer öppen är avgudadyrkan som är uppbyggd kring horoskop och klärvoajans. Den moderna människan anser sig vara alltför upplyst för att befatta sig med Kristus. Samtidigt sväljer hon den gamla hedniska tanken att stjärnorna är gudomliga varelser och att människors öde är skrivet i dem. Ännu grövre avgudadyrkan är det fråga om när det gäller frimureriet och de därmed sammanhängande "heliga måltiderna". På den här punkten är Herrens ord otvetydigt klart: Med sådana måltider och ett sådant sällskap har en troende människa ingenting att göra.

Hur är det med köttaffären då? 10:23-11:1

Uttrycket "allt är tillåtet" var uppenbarligen favoriserat av några korintier (se 6:12). Nu har Paulus undervisat om kristen frihet på ett djupare och mer autentiskt sätt. Även om allt skulle vara tillåtet, så är allt inte till nytta. Man måste också tänka på andra kristna.

Det finns ytterligare en fråga kvar. Om det verkligen är så farligt att äta offerköttet, vad har man då att göra i köttaffären? Där, som nämnts ovan, fanns ingenting annat till salu än det som var offrat till avgudar. Borde en kristen därför låta bli att äta kött alltid och överallt? Nej, lär Paulus. Gud är hela världens skapare och ingenting får avgudarnas egenskaper genom offerhandlingen. Så länge som du inte deltar i offerområdena kan allt kött som säljs i köttaffären ätas med gott samvete. Istället bör man vara noga med vad andra säger. Om det bjuds på kött till en besökande kristen, kan det ätas utan att ifrågasättas. Om någon för på tal det faktum att köttet offrats till avgudarna, finns det orsak till att låta bli att äta för hans skull som nämnde det. Kristen kärlek kräver också att man ger upp sina egna rättigheter och sin egen frihet. På det här sättet kränker man varken judar eller hedningar i onödan. Paulus vågar ta sig själv som ett exempel för korintierna. När allt kommer omkring så har han redan i kapitel 9 talat om hur han i Korint inte hade använt sig av sina rättigheter.

Det här avsnittet ger oss många läxor som vi borde lära oss. Gång efter annan har det kommit fram hur en kristen bör ta hänsyn till andra i sitt liv. Han är fri och ingen kan tvinga honom till slaveri. Ändå gör han sig själv till en tjänare för alla. Det här meddelandet är inte tänkt att vara en pretentiös och teoretisk reflektion. Detta visar Paulus själv med sitt eget exempel. Därför är det här en utmaning för oss att tillämpa hans läror i det praktiska livet.