Det nionde kapitlet är disponerat enligt det schema som tidigare har presenterats för oss. Johannes återger först en underberättelse, men i motsats till synoptikerna så fortsätter han inte genast med att behandla följande händelse. I stället ger han händelsen en andlig betydelse. När nu Jesu under består i att han botar en blind man, handlar den avslutande delen om andlig blindhet.

Vem är skyldig? 9:1-7

Enligt den dåtida judiska uppfattningen hade sjukdom och olyckor alltid som orsak någon synd för vilken Gud straffar. Enligt den här uppfattningen utgjorde den människa som fötts blind ett intressant teologiskt problem: För vems synd kom han att lida, för sina egna eller för någon annans? Enligt rabbinernas förklaringar begick Esau synd redan i sin moders livmoder och drog över sig Guds vrede. Å andra sidan deltog fostret redan i livmodern i dyrkan av avgudar ifall föräldrarna dyrkade främmande gudar. Vad säger Jesus att är orsak till lidandet? Här börjar inte Jesus tröska frågan om synden och det straff man får för den (se 5:14). Därför kan man inte alls använda den här texten för att lösa den frågan. Nu är det fråga om ett specialfall där Guds storhet måste bli uppenbar. Därför förflyttas man till en annan motivkrets där ordparen mörker-ljus (eller: natt-dag) hänför sig till begreppen syn-blindhet. Även om Jesus visste att hans liv var i fara står han i beråd att bota den sjuka. (Det var naturligtvis sabbat den dagen.) Dagen är kort och så länge det är dag måste man arbeta snabbt. På det sättet fullbordas igen en av förutsägelserna i Jesajas bok, kapitel 35, och en blind får sin syn.

Förklaringen 9:8-34

Botandet av den blinde åstadkommer mycken förvåning och man försöker reda ut vad som har hänt. Även om utredningen tycks fokusera på den blinda mannen är ändå Jesus och hans väsen i fokus. Först ute är grannarna och de som följt med från sidan, som helt enkelt förundras över det skedda utan att kunna förstå vad som hänt. De lärare som stod folket närmast var fariséerna av vilka man började fråga efter en förklaring. Deras uppmärksamhet gick förbi undret och fäste sig vid att Jesus hade gjort ett under på sabbaten och hade därför, enligt deras mening, brutit mot Mose lag. Några av dem kunde ändå förundras över varför Gud hörde Jesus eftersom man räknade med att Gud inte hör en syndares böner. Mannen som blev helad var säker på att Jesus var en profet. Enklast skulle det naturligtvis ha varit att ifrågasätta hela undret. Därför hämtade man dit den botade mannens föräldrar av vilka man avkrävde svar på om mannen verkligen var född blind. Föräldrarna nöjer sig med att säga det allra minsta av fruktan för judarna: Pojken var deras och han hade fötts blind, men utöver det var de inte beredda att diskutera.

Det kunde ha gått så att de blivit utestängda från synagogan för en vecka, en månad eller t.o.m. för alltid. Vid 13 års ålder ansågs en judisk pojke kunna representera sig själv. Med hänvisning till det undandrar sig föräldrarna ansvaret. Den blinde mannen kommer på nytt i fokus. ”Ge Gud äran” är en högtidlig ed: Nu hjälper det inte att ljuga och på så sätt skydda den som syndat (Jesus). Den blinde mannen ställer ändå den mest besvärande frågan: Om Jesus är en syndare, varför hör Gud honom då? Om Gud hör honom, varför vet fariséerna då ingenting om honom? De här frågorna är så svåra att fariséerna avslutar diskussionen med att köra iväg mannen.

Den blinde ser, de seende är blinda 9:35-41

Två av Jesu samtal avslutar hela avsnittet. Det ena samtalet för han med en seende och det andra med en blind. Det sätt på vilket vi förhåller oss till Jesus anger antingen andlig syn eller andlig blindhet. Jesus söker aktivt efter mannen som körts iväg. I Johannes evangelium finns det endast några få bekännelser som uttalats av människor utan förbehåll. En av dem ljuder nu hos den förut blinda mannen: Han tror att Jesus är Människosonen, den kommande domaren, och faller ner inför honom och tillber honom. Där bredvid står några fariséer. Till dem riktar Jesus hårda ord. Andlig blindhet är i sig en tillräckligt dålig sak. Om det dessutom kommer till en fast tro på sin egen synförmåga så är situationen allvarlig. Med andra ord sagt: Det värsta är inte det att människorna förkastar sin enda hjälpare. Det allra förskräckligaste är om de inbillar sig att de inte ens behöver någon hjälp. Andligt högmod är förhärdelsens värsta form och för den människa som är i dess våld kommer Människosonens ankomst till domen att vara den mest omskakande överraskning.