Inledande kommentar: Johannes evangelium och sakramenten

Det tredje kapitlet i Johannes evangelium tvingar oss att lyfta fram en svår fråga. Det avviker från de övriga genom att det här evangeliet ingenstans, inte en enda gång, talar uttryckligen om sakramenten. Johannes upprepar inte dopets instiftelseord och berättar inte alls om nattvardens instiftelse – vilket är anmärkningsvärt. Trots detta talar Johannes utan tvivel om dopet i det tredje kapitlet och det är omöjligt att begripa sjätte kapitlet på något annat sätt än utifrån nattvarden. Varför talar den fjärde evangelisten om saken bara genom antydningar?

Vi kommer fram till samma förklaring som tidigare: För Johannes-evangeliet är det en typisk stark stilisering, nästan ett konstnärligt grepp på materialet. Författaren förutsätter att sakramenten är bekana för åhörarna och bygger vidare på det arbete som hans föregångare eller andra urkyrkans lärare har gjort.

Nikodemus hos Jesus 3:1-21

I och med tempelreningen hade Jesus slutligen trätt fram i offentligheten. Nu berättar Johannes om Jesu möte med den verkligt mäktiga stormannen (potentaten) – mänskligt sett. Nikodemus var farisé och stora rådets medlem. Detta råd var judarnas högsta beslutande organ under den romerska maktens tid. Under Jesu tid var sadducéerna i majoritet i rådet, före stadens förstörelse var det fariséerna. Det är intressant att judiska källor kallar honom Nakedeimon. Han var den rikaste mannen i Jerusalem på den tiden, då staden förstördes år 70. Vi saknar möjlighet att avgöra om vi har stött på den av Johannes nämnda Nikodemus eller inte.

Det nattliga samtalet förlöper på ett för Johannes-evangeliet typiskt sätt. Ett ordentligt samtal blir aldrig av för Nikodemus förstår inte ens till en början Guds rikes saker. Han talar om helt andra saker än Jesus och snart, efter att samtalet kommit igång, tystnar Nikodemus och ger Jesus möjlighet att tala. Vi kommer ihåg prologens ord om hur Ordet kom till sina egna, men hans egna tog inte emot honom eller begrep sig på honom. Nikodemus kommer till Jesus om natten för han var rädd för judarna. Också andra orsaker till den för oss underliga tidpunkten för samtalet finns säkert. Judarna diskuterade helst på natten och tidpunkten på dygnet ger åt beskrivningen ett alldeles speciellt skimmer.

Jesus avbryter Nikodemus i hans beröm över honom och lyfter fram hela avsnittets huvudfråga: Människan måste födas på nytt – det grekiska ordet betyder också ”ovanifrån” och ordvalet är inte en tillfällighet. Nikodemus begriper ingenting alls och därför förklarar Jesus saken.

Överlämnad åt sig själv är människan helt oduglig för Guds rike och hans härlighet. Hon måste få som gåva ett helt nytt liv. Detta liv ges människan som gåva i det dop som inte bara är ett Johannes-dop, utan ett dop i vilket man också får den helige Ande. Den helige Ande kan ingen befalla eller förstå. Lika svårt som det är att förstå eller befalla vinden är det att befalla Guds Ande. Jesus talar här om det kristna dopet, men uttrycker det på sitt eget sätt. Vi förstår, att Gud ger människan som gåva ett nytt liv till alla delar i det heliga dopet. Detta under kallar Bibeln för pånyttfödelse.

Medan Nikodemus fortfarande är förbryllad kopplar Jesus dopet och det nya livet intimt samman med sin egen person. En gång gjorde Israels folk uppror mot Gud i öknen och fick som straff giftormar ibland sig. Den som blev biten led en smärtsam död. Gud förbarmade sig över sitt folk och befallde Mose att hänga upp en kopparorm på spetsen av en stör. Den som tittade på den blev räddad och dog inte av giftet. (4 Mos. 21:9). Jesus är som den här kopparormen. Guds Son, Ordet som blivit människa, spikar man fast på korset för att hånas av alla. På det sättet blir han den nya kopparormen: Den som ser på honom finner det nya livet, som Jesus talade med Nikodemus om och ska inte se döden. I båda fallen är det fråga om detta, att Gud ger livet som gåva mitt i döden. Det är det här man avser när man talar om pånyttfödelse.

Slutet på Jesu tal gör det klart, att det finns endast två möjligheter. Det finns endast ljus och mörker, tro och otro, sanning och lögn. Guds ofantliga kärlek till hela den syndiga världen blir synlig i det att han sände sin enda Son mitt i mörkret för att frälsa hela mänskligheten. Frågan om liv och död för varje människa avgörs nu av relationen till Jesus. Den som inte tror är under domen. Den som tror, honom har Jesus Kristus redan fört från mörker till ljus.

En parentes: Johannes och korsets teologin

Det som sägs vara typiskt för Markus och Paulus är den s.k. korsets teologi (eller kors-teologin). Enligt den håller Gud sin härlighet hemlig i den här världen och döljer sin kraft i svaghet. Det ses tydligast i det att Jesus själv går i döden i stället för att gå till härligheten.

Johannes förenar på ett förunderligt sätt korsets teologi med en svindlande härlighetsteologi. ”Upphöjd från jorden” drar Jesus alla till sig. Det här sker på två sätt. För det första ”upphöjs” han från marken till en meters höjd och spikas fast på korset för att hånas och göras till åtlöje. För det andra upphöjs han till Guds svindlande härlighet varifrån han kommit och dit han drar alla till sig. På det här sättet förenas en dyster natt med härligheten och upphöjelsen med fönedring och allt sker för att frälsa den syndiga världen.

Två rörelser sida vid sida 3:22-24

En historiskt mycket intressant uppgift är att de rörelser som Johannes Döparen och Jesus gav upphov till verkade sida vid sida för en tid. Också Jesus döpte – eller rättare sagt hans lärjungar (4:1). Om det här dopet kan vi inte säga något med säkerhet. Högst antagligt var det likt Johannes dop, ett dop som förberedde Guds rikes ankomst. Den här dubbelheten upphörde först då när Herodes fängslade Johannes. Det är förvånande att Jesus döpte i Judéen och inte i Galliléen med synoptikernas berättelse i bakgrunden.

De två fick varandra… 3:25-26

Att de två rörelserna uppträdde parallellt väckte naturligtvis frågan vilken av dem som hade företräde. Därför blir Johannes att förklara för sina lärjungar som bekymrade såg på hur folk samlades kring Jesus. Johannes svarade med en liknelse, som anknyter starkt till Gamla testamentets rika bildspråk.

Gamla testamentet jämför ofta förhållandet mellan Gud och Israel med äktenskapet. (Jer. 3; Hes. 16 och 23; Höga Visan). Denna bild torde ha funnits i bakgrunden när Johannes utan bitterhet själv intar en biroll och gläder sig över Jesu framgång. Han är brudgummens vän, talesman, som hade hjälpt till att föra brudgummen samman med hans käresta. Kristus och hans Kyrka höll redan på att lära känna varandra. Det fyller Johannes med stor glädje och fröjd. – Samma bild förekommer ofta i Nya Testamentet, i synnerhet i de sista kapitlen av Uppenbarelseboken.

Det finns en väldig skillnad mellan de två vittnena. Johannes var människa och kom från jorden; också hans lärjungar var jordiska. Å andra sidan hade Jesus kommit från himlen och hans vittnesbörd var himmelskt. Vittnesbördet är sant och rätt, fastän just ingen tar emot det. Den som tar emot Jesu ord ser att Fadern har gett all makt till Sonen, utan att sätta några gränser. Sålunda ger Jesus åt de sina det eviga livet som en gåva. Den som avvisar den är under Guds vrede. På det här sättet återkommer vi i Johannes vittnesbörd till de för det fjärde evangeliet typiska temata: liv och död (eller den här gången Guds vrede), himmelsk sanning och världslig villfarelse. I mitten av allt detta finns Jesus, Guds Son. I relation till honom avgörs hela vårt liv.