Vem är död och vem lever? – Johannesevangeliet kapitel 11

Författare: 
Erkki Koskenniemi
Översättning: 
Boris Sandberg

I det sjätte kapitlet gav Jesus först mat åt tusentals människor och började sedan tala om livets bröd. I det nionde kapitlet botade han en blind och talade sedan om andlig blindhet. I det avsnitt som vi nu ska behandla uppväcker han Lazarus från de döda. Ändå är det här fråga om något mycket mer än att bara uppväcka från de döda. Vi blir nu att ställa frågan: Vad är livet och vad är döden, och vem är död och vem lever?

Jesus blir försenad med avsikt 11:1-10

När Jesus var på andra sidan Jordan fick han bud om att Lasarus var allvarligt sjuk. Han som kunde bota gav sig inte genast iväg utan fördröjer sin avfärd med avsikt. På det här sättet blir kapitlets kärna tydlig: Nu talar man inte enbart om att uppväcka någon från de döda. Syftet med hela kedjan av händelser är att uppenbara Guds Sons härlighet, eller att uppenbara Jesu sanna väsen. Därför får sörjande människor vänta och Lasarus får dö.

Lärjungarna förundras över att Jesus far till området kring Jerusalem. Han hade ju just varit där i livsfara. Jesus upprepar samma motivering för sitt handlande som han hade sagt när han botade den blide mannen (9:4-5): Den tid under vilken människan kan verka är begränsad. När kvällen kommer upphör möjligheten att göra gott. Det här har sin tillämpning speciellt på Jesus: Han har sin egen uppgift, som gällde en viss tid. Under den tiden måste han verka utan att undvika farorna.

”Lasarus är död” 11:11-16

Lazarus hade dött i Betania. Detta utgjorde ett tecken för Jesus att sätta sig i rörelse. Det som är typsikt för Johannes evangelium är att lärjungarna, vid två tillfällen missförstod Jesu ord: Först vill de agera som goda sjukskötare, för det andra vill Tomas ge prov på en martyrs mod. I båda fallen ville lärjungarna gott. Den store Gudens planer var för dem fullständigt främmande.

Martas trosbekännelse 11:17-27

Sorgehuset är fullt av sörjande, som tröstar syskonen. Johannes berättar att Jesus först talat med Marta. Vi har redan nu märkt att ordet ”tro” är ett ord med många olika betydelser i det fjärde evangeliet. Människorna kunde ”tro” på Jesus och samtidigt undra om Kristus skulle göra lika många under som han, när han uppenbarade sig. Jesu diskussionsparter förstod inte alls vad det var fråga om. Senast kom det här fram i det som lärjungarna sade och som avslöjade deras oförmåga att förstå.

Nu är situationen en annan: Martas trosbekännelse är förebildlig och vacker. Först bekänner Marta sin tro på att Jesus kan göra under. Han skulle ha kunnat bota den sjuke Lasarus och han skulle också nu kunna uppväcka en död. Därefter bekänner hon en orubblig tro på uppståndelsen på den yttersta dagen. Till allra sist kommer den avgörande frågan: Är livet och uppståndelsen på så sätt bundna till Jesu person, att det som är avgörande är inte hjärtats slag och inte heller andningen, utan kontakten med Jesus?

Marta hör till den gruppen från vilken Gud har tagit bort den andliga blindheten. Hon ser tydligt Kristi härlighet: ”Ja, Herre. Jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen."

Diskussionen mellan Marta och Jesus sätter frågorna om liv och död i rätt viktighetsordning. Det är ingen negativ sak att Lasarus ligger död i sin grav. En olycka händer när man förkastar Kristus.

Dödens makt viker undan 11:28-44

När Jesus berättar om att uppväcka döda så gör han det strålande, på sitt eget sätt. Vid Lasarus grav upplever man dödens makt i all dess förskräcklighet. Samtidigt kommer den stora skillnaden mellan Gud och människan i dagen. Människan ser bara den fysiska döden och dess bedrövelse, som sorgen förorsakar. När Jesus där vid Lasarus grav brister ut i gråt, föreställer sig människorna att han sörjer sin maktlöshet inför Lasarus död. I verkligheten gråter Jesus över hur döden och mörkret intagit människornas hjärtan och otron hos den hop som trängdes kring honom. Själv har han inget behov av ett under där döda blir uppväckta. Det är de som står där omkring, som behöver det och som tvärtemot vad de tror, inte vet desto mer om livet eller döden. När en död stiger upp ur sin grav, har alla möjlighet att blicka djupt in i Guds sanningar: Dödens makt bryts i Jesu närhet, för han är av Fadern sänd med liv till världen.

En viktig detalj i berättelsen är att Jesus blir upprörd och brister ut i gråt. Redan på tiden för Johannes evangelium fanns det många människor för vilka det var kränkande att Jesus blev korsfäst, att han led och dog som människor gör. Det kränkande försökte man eliminera med att förklara att man förklarade Jesus vara endast ett andeväsen, att han inte kunde lida och allra minst inte dö.

Någon sådan strävan finns det inte varken i Johannes evangeliet eller hos synoptikerna. I dessa texter möter vi en kämpande och anfäktad Jesus som visste vad det innebar att vara människa och vara sjuk. Ett vackert drag i den här bilden är Johannes berättelse om Jesus som grät när han såg dödens makt bland oförstående människor.

Mord övervägs 11:45-57

Jesu största under, att uppväcka en död, fick inte enbart förvåning och tro till stånd. Just det här undret sätter en mängd beslutsamma män i rörelse. Stora rådet, judarnas högsta beslutande organ, kallas samman. Jesus måste stoppas, kosta vad det kosta vill.

Mitt i allt mörker verkar Guds Ande. I den allra svartaste och mest ogudaktiga uttalande finns Guds plan gömd så att inte ens Kaifas ogudaktighet kan hindra Gud från att använda honom som sitt språkrör: Det är meningen, att en dör så att ingen annan behöver dö. Och den här döden gäller inte bara Israel, utan hela världen. Nu var beslutet fattat och allt börjar vara klart inför det stora slutdramat. Planen är klar. I följande kapitel förflyttar vi oss redan till lidandeshistorien.