Kapitel 17 som nu är under behandling har ända sedan den gamla kyrkans tid (Cyrillus av Alexandria) kallats för Jesu översteprästerliga förbön. Benämningen är träffande oberoende av om evangelisten Johannes tänkte på situationen på det här sättet eller inte: I vilket fall som helst så har benämningen som bakgrund på ett träffande sätt det faktum att gamla förbundets präst hade som sin huvuduppgift att offra och att före offren be till Gud. Innan Jesus offrar sig själv för hela världen synder ber han till sin Far för de egna lärjungarna och för hela den Kyrka han lämnar efter sig.

”Fader, förhärliga din Son” 17:1-5

Jesu verksamhet som en offentlig lärare har slutförts. Framför ligger livets bittraste ögonblick och samtidigt dess höjdpunkt: Döden på korset för hela världens synder och återvändandet till Faderns härlighet. Hela världens människor hade överlämnats i Jesu makt så att syndiga människor, i en mörk värld, skulle i hans person finna vägen till den helige Gudens härlighet. Ljuset hade tänts och vägen blivit utstakad. Den som kommit med ljuset skulle nu återvända till den härlighet som han hade innan han kom till denna värld. Till den Heliga Treenighetens djupheter och hemligheter hör att Sonen närmar sig Fadern ödmjukt i bön och med respekt fastän han själv är Gud av Gud.

Bön för lärjungarna 17:6-19

När Jesus vänder sig till bön för att be för de sina, talar han först om sina lärjungar, uttryckligen om de människor, som levde på hans tid och tillsammans med honom. Först efter det börjar han speciellt tala om oss som följer deras tro. Det är viktigt att se det här så att vi inte glömmer den verkliga situationen och gömmer den i onödan i en idyll: Jesu fiender hade redan samlat sina trupper och var tungt beväpnade på väg att fängsla Herren. Orden är ämnade att väcka tankarna på en situation då helvetets krafter efter en stund släpps helt lösa. Sett just på det här sättet har orden kraft som tränger sig in också i vårt eget livs allra svåraste och ångestfyllda ögonblick.

Vilka var Jesu lärjungar? Det var dessa som Gud hade utvalt ur världen och gett till Jesus. Sonen hade undervisat dem om allt det som Fadern hade befallt och Gud hade låtit undervisningen bli mottagen. De hade förstått att Jesus var Sonen, världens Frälsare, sänd av Fadern. Guds ljus hade tänts i den mörka världen. Men just på grund av det här ljuset blev Jesu egna hatade, ty den mörka världen vill inget annat än att släcka Guds ljus. Hittills hade Jesus beskyddat sina egna, nu går han till Fadern och lämnar de egna i Guds vård. De kan inte tas ut ur världen eller ur ondskans mitt, men att skydda dem för det onda är möjligt, och det är just det som Jesus ber om. Det betyder, att Gud skulle skydda Jesu egna som Guds ords ödmjuka lärjungar och som därigenom håller fast vid Faderns härlighet och sanning.

Nå, hur är det med Kyrkan? 17:20-26

De sista orden i Jesu bön omfattar inte bara lärjungarna utan de innefattar hela Kristi Kyrka, all de människor, under alla tider som tror det ord som lärjungarna förmedlat och för det vidare. Jesus ber om två saker: för det första att hans egna ska vara ”ett” och för det andra, att de en gång ska vara med honom där där Gud är.

Herrens bön, enligt vilken hans egna ska vara ”ett”, pekade på ett smärtsamt problem redan på den tid när evangeliet skrevs. Johannes använde ett annat uttryckssätt än Paulus, och Jakob och Matteus sina uttryckssätt. Mellan de judekristna och hednakristna förekom spänningar och snart sargade olika vilda sekter Kyrkans enhet. Jesu bön är ändå den att alla hans egna skulle bilda en enda enhet, att de skulle vara ”ett” [anm. ”en”, maskulinum i grekiskan] så som Fadern och Sonen är av samma väsende [anm. ”en”]. I världen finns ingen annan Kyrka än den ena och enda, den som Kristus har gjort i ordning som sin brud. All splittring kommer från människan och dess orsak är synden.

Båda delarna av Jesu bön förorsakar förhoppningsvis frågor hos oss. För det första: Om Guds vilja är att Kyrkan ska vara en, vad är då dessa lutheraner, romerska-katoliker, ortodoxa, baptister, pingstvänner för att nu inte tala om mormoner, Jehovas vittnen och vem vet vad? Det finns endast en orsak till det att det finns många samfund och det är synden och avfallet från Guds sanning. Och ändå förverkligas inte den sanna enheten genom att gränserna avlägsnas och inte heller med att man tillåter vad som helst. Den sanna enheten finns i Kristus och i hans ord.

Vi vet att den lutherska kyrkan inte är den enda, heliga och apostoliska Kyrkan vars existens vi bekänner i trosbekännelsen. Ändå tror vi, att när våra lutherska församlingar vill rotas i det skrivna gudsordet och tillåta det att korrigera människornas åsikter, så gör vi det bäst möjliga ekumeniska arbetet.

Dessutom, för det andra: Jesus ber inte om tegelhus eller lyxbilar för de sina utan om att alla sist och slutligen skulle vara där i Faderns härlighet där han är. Också för vår del visar sig allt annat i sista hand vara fåfängligt. I den kristna tron är det sist och slutligen fråga om endast en sak: Går jag på grund av mina egna synder till förtappelsen eller går jag till det eviga livet och saligheten tack vare nåden som Kristus ger som en fri gåva.

Jesu översteprästerliga förbön tar läsaren till sådana djup, som vi i den här framställningen endast kan snudda vid. Det verkliga universitetet för den här saken är ett liv i gemenskap med Gud. Där undervisar Kristus Guds heliga namn till dem, som han undervisat till att känna honom.

”Varför måste Jesus då på nytt och fortsättningsvis undervisa om Guds namn eller hans sanna väsen? Därför att livet i Gud har inte ett statiskt varande utan ett händelserikt verkligt liv. Vi har inte uppnått ett tillstånd i vilket vi fullkomlig känner Gud, utan vi måste fortfarande och ofta i nya skrämmande situationer, erkänna Guds ingripande. Om man nu en gång har fått en klarare kännedom om Jesu korsdöd, så finns det orsak att förvänta sig att Jesus också i fortsättningen lär oss känna Guds kärlek genom sådana händelser i vilka världen ser endast ett meningslöst lidande eller främst Guds vrede. ’Samma kärlek, som du bevisat mig’ förblir i de troende säger den Jesus som väntar på sin korsfästelse. Den Fader som älskar sin Son har sträckt fram vredens bägare. Den Guds kärlek som en gång mottagits blir kvar också i de troende sålunda, att han lär sig att finna den gång på gång och att lita på den också då när döden kommer” (Jukka Thurén).