Det nionde kapitlet slutar med ett endast några verser långt samtal mellan Jesus och fariséerna. Början på det tionde kapitlet ansluter sig till det här samtalet, men så löst, att inte ens den som på 1200-talet gjorde versindelningen kunde följa med. I det tionde kapitlet belyser Jesus fortfarande sitt eget väsen, nu med en liknelse om fåren och herden. Kopplingarna till synoptikerna (t.ex. Mark. 6:34, Matt. 9:36 och Luk. 15:3-7) och Gamla testamentet är nära.

Händelsernas ramar förblir bisaker. I vilket fall som helst så undervisar Jesus nu i Jerusalem. Mot slutet av kapitlet nämns festen vid templets invigning. Det är uppenbart att redan de här första verserna ska läsas mot den här bakgrunden.

På 160-talet f. Kr. flyttade storkungen Antiokhos Epifanes, hemma från Grekland, sina trupper till Jerusalem. Han ville förenhetliga tempeltjänsten med de hedniska kulterna och förbjöd vissa centrala judiska seder med hot om dödsstraff, s.s. för omskärelsen. En del av judarna hade önskat sig denna ändring och den högsta ledningen böjde sig för det, men folket gjorde uppror. Till allas förvåning lyckades upproret och man kunde inviga templet på nytt.

Vid återinvigningen av templet läste man med all sannolikhet Hesekiels bok kap. 34. Där omtalas det israeliska folkets odugliga herdar och Herren lovar att själv ta vård om sina får (34:23-31). På det här sättet får Jesu tal om den gode herden sin förklaring utifrån Gamla testamentet.

Jesus är både porten och herden 10:1-21

På Jesu tid förde man fåren ut på bete för dagen, men hämtade hem dem ofta för natten till säkerhet i fårfållan, som hade en mur som skydd. Till en sådan fårfålla hämtade flera olika herdar sina fårhjordar. Jesus förutsätter i sin liknelse att man också vaktade fårfållan i händelse av tjuvar. På morgonen kom herden till fållan och ropade ut sitt lockrop. I Jesu tal finns två jämförelser sammanlänkade. Jesus är både fårfållans port och fårahjordens herde. Vi ska granska dem båda. Fårfållan är fårens trygga plats. Om någon försökte ta sig in dit över muren var han sannerligen ute i orätt sak, för att stjäla eller för ett illdåd. Den rätta vägen in går via porten. Jesu ord om herden kan förstås utifrån hans Kyrka. Det är ingen tillfällighet att man i urkyrkan allmänt kallade församlingens ledare för ”herde” (”pastor”). Kristus själv instiftade herdeämbetet och den helige Ande har under historiens gång kallat dem enligt sin vilja (se. t.ex. Apg. 20:28).

Herde för hjorden kan man inte vara om inte relationen till Kristus är i skick. Den som försöker sköta hjorden utan att själv gå in genom dörren är en farlig rövare och förstör hjorden. Han är en själsfrände till dem om vilka Jesus säger: ”Alla som har kommit före mig är tjuvar och rövare, men fåren har inte lyssnat till dem.” Jesus menar naturligtvis inte t.ex. Moses eller profeterna utan falska kristusar.

En herdes liv på Jesu tid var ingen idyll utan hårt arbete. Socialt sett hörde herdarna till samhällets lägre kaster. När Jesus jämför sig själv med en herde rör han sig verkligen inte i något luftslott utan han tar fram möjligast vardagliga och oglamorösa uppgift. Just herdens uppgift utför den ena herden dåligt, en annan utför den bra. Den som är lejd gör sitt arbete dåligt och bryr sig inte om hjorden. Den som äger hjorden och för vilken den är viktig gör ett bra jobb.

När Johannes låter Jesus tala om den gode herden har han utan tvivel Gamla testamentet i tankarna. Jesus är ingen värdelös herde (Hes. 34) som tillåter hjorden att bli riven och lämnar den kringspridd som israeliterna på sin tid gjorde när de hade förlorat striden (1 Kung. 22:17). Herden älskar hjorden och är beredd att offra sitt eget liv för den. På så sätt går han i döden in under Faderns vilja, men kommer att få sitt liv tillbaka av Fadern.

Med tanke på Gamla testamentets bakgrund tänker man sig hjorden som Israels folk. Men nu överskrider Jesu verk gamla gränser: ”Jag har också andra får som inte hör till den här fållan. Också dem måste jag leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så ska det bli en hjord och en herde. ” De här orden förutsäger redan att Israel kommer att utgöra Kristi Kyrka tillsammans med hednafolken. I den här frälsningsgärningen har Herren fullständigt raserat den mur som skilde dessa två folkgrupper åt (jfr. Ef. 2).

Hotfullt drama 10:22-42

Först nu talar Johannes uttryckligen om återinvigningen av templet, vilken man firade i december. Det drama evangelisten beskriver är mycket hotfullt. Vissa kommentarer har med skäl just i den här berättelsen sett motsvarigheten till det att Jesus, enligt synoptikerna, ansågs vara en som hädat Gud. Vem vet för hur mångte gången judarna ville döda Jesus. Här börjar hans lidande att gestaltas klarare än tidigare. Vi ser en tydlig motsvarighet till Markus evangelium i vars berättelse Jesu kors kastar sin skugga redan från början.

I den diskussion som nu förs är det inte fråga om att söka, så som i diskussionen med Nikodemus, för att inte tala om en alldeles öppen och till en början meningslös ordväxling, så som det är i det fjärde kapitlet. Nu konfronteras Jesus av judar som kräver ett direkt svar på sina frågor och som är beredda att döda (honom) på grund av det svar de fått.

Också Jesus gör skillnad mellan sina egna och sina samtalsparter. Dessa tror inte på Jesus, eftersom de helt enkelt inte är hans får. Till de egna ger han det eviga livet som gåva. Hans fiender avvisar gåvan eftersom de är blinda och inte ser att Jesus är ett med Fadern. Därför håller de sin enda frälsare som en hädare av allsmäktig Gud och vill stena honom. Vi repeterar ytterligare: ”Han kom till det som var hans eget, och hans egna tog inte emot honom.”

Jesu tid var dock ännu inte inne. Johannes berättar bara som en antydan om mordplanerna och konstaterar att de runnit ut i sanden. Tiden var ännu inte inne för Jesu lidande. Tvärtom, någon kunde ännu komma till honom och tro på honom. Ljuset lyste alltså ännu och mörkret hade in fått det i sin makt.