Endast Jesus förmedlar kontakten till Gud 15:1-17

När Jesus talar om vinstocken och grenarna kommer en läsare, som känner Gamla Testamentet bra, att tänka på saker, som vi inte nödvändigtvis annars skulle lägga märke till.

I Gamla Testamentet (Ps. 80:9-20; Jer. 2:21) är Israel den vinstock som Gud har planterat. Vi förstår bilden bra: Skogen är full av olika trädslag, som ingen tycks bry sig om desto mer. Men trädgårdsmästaren väljer ut en späd planta, driver upp den, sköter och vårdar den enligt bästa förmåga och riktar all sin uppmärksamhet på den.

Just på det här sättet är Israel enligt Gamla Testamentet Guds egendomsfolk och i centrum för hans uppmärksamhet. Men nu förändrar Jesus bilden: Gud är trädgårdsmästaren, Jesus är själva vinstocken och i förening med honom och endast med honom har människorna kontakt med den helige Guden. Om inte den kontakten finns, så finns inte heller någon förbindelse till Gud.

För den uppmärksamma läsaren kommer Jesu bekanta tal överraskande, till och med plötsligt. Föregående kapitels sista vers kunde ha gett vid handen att plats och situation förändras, men nu följer fortsättningen på Jesu tal. Uppenbarligen är de följande kapitlen tillfogade till de föregående innan lidandeshistorien fortsätter. I så fall har redaktören – som mycket väl själv kan ha varit författaren till evangeliet – medvetet låtit fogen förbli synlig. Och om redaktörerna för den Heliga Boken har tillåtit sig själva att göra så här så tillåter vi naturligtvis som kristna den Helige Ande att göra på samma sätt.

Den första udden i Jesu ord finns i att Jesus, och bara Jesus, förmedlar kontakten till Gud. Den andra udden är den att inför Kristus är människorna delade i två grupper. En del skiljs från honom, torkar så småningom som kvistar som samlas till hopa och bränns upp. De som har skilts från Kristus har del endast i den eviga förtappelsen. Andra åter stannar kvar hos Jesus så som vingrenarna förblir i vinstocken. Vingårdsmannen koncentrerar all sin omsorg på en sådan gren: Han beskär och rensar den och försöker få den att bära frukt och gläder sig över dess druvor.

På samma sätt sköter Jesus om de sina. Han tar bort det hos oss som är mot Guds vilja och leder oss till det rätta, till ett liv enligt Guds vilja. På det här sättet bär vi frukt, och frukten är kärleken till våra närmaste enligt de följande verserna. Att följa Kristus är inte bara huvudets kunskap. Det kommer till uttryck i form av kärlek.

Kedjan av förebilder sträcker sig från himlen ända ner till jorden: Fadern älskar Sonen, med Fadern som förebild älskar Sonen syndiga människor ända till döden på korset, och de syndiga älskar varandra enligt samma förebild. Där någonting av det här förverkligas, där får en helig och älskande Gud ära och tack. Därför bör Jesu egna hålla i minnet sin Herre, som å ena sidan är Guds gåva, å andra sidan en förebild, och att i det praktiska livet visa att ens kärlek är äkta genom att följa hans bud. Den som lever så är inte mera en viljelös Jesu slav, utan Herrens älskade vän.

Jesu ord ger oss anledning till att nämna två bubblor, som ofta kommer upp när vi talar om kärleken till nästan.

Vi har vant oss vid att sätta huvudets kunskap och kärleken till nästan mot varandra. Läsaren av den här texten märker nu att ett sådant motsatsförhållande inte finns. En rätt kunskap och kontakt till Jesus leder till att man älskar sin nästa. Om det inte förhåller sig så, så är kunskapen säkert oriktig.

Vår kristendom förblir ofta tunn och kraftlös. Det är då inte fråga om att vi skulle ha mycket av rätt kunskap i våra huvuden, utan om att vi uttryckligen har tappat bort den och att vi förlorat Kristi älskande ögon och att vi inte drar de rätta slutsatserna av hans kärlek. En kraftlös kristendom eller en hänsynslös hårdhet är tecken på att korset inte i verkligheten härskar i våra liv.

För det andra har vi under de allra senaste åren vant oss vid att skilja åt kärleken till nästan och de i Bibeln nerskrivna buden: en lagisk kristen läser Bibeln som en lagbok, den som fattat kärleken är fri från lagen och koncentrerar sig på att älska i stället för att endast upprepa buden. Också den här konflikten är inget annat än Gamle Adams bubbla: Kärleken till Herren kommer enligt Jesu ord till uttryck i att man vill följa hans vilja.

Guds ord är i de flesta fall en entydig anvisning för den som i sanning söker sin Herres röst. För den som vill leva efter sitt eget huvud är varje bud mångtydigt och omöjligt.

Världen hatar Jesu egna 15:18-16:4

Den kärlek som Jesus förkunnade och själv ända till slutet i praktiken visade är ingen tolerant idyll, som inte har med denna världens ondska att göra och som denna världens ondska inte berör.

Den kärleken har sitt ursprung utanför denna värld. Den kommer från Guds fadershjärta. Eftersom den har sitt ursprung utanför denna värld hatar man den bittert i den här världen. I fokus är Jesu kors: Eftersom denna värld inte erkände Jesu undervisning och under utan hatade honom och korsfäste honom reflekteras hatet samtidigt oundvikligt i två riktningar. För det första reflekterar det kärlekens källa, Gud Fader. Vi upprepar igen: Den som förkastar Jesus har ingen del i Jesus. För det andra, det hat som världen känner gentemot Jesus drabbar oundvikligen också dem, som försöker dra konsekvenser av Herrens kärlek, alltså de kristna.

Det finns ingen försoning mellan världen och de kristna och kan aldrig finnas. I sista hand avvisar, hatar eller förföljer världen alltid dem som bekänner sig till Kristus och hans kärlek. För Kristi egna går det som det går för deras Herre: Man förföljer dem, stöter ut dem ur synagogorna och t.o.m. dödar dem, och de som dödar dem kan dessutom anse sig ha handlat alldeles rätt och enligt Guds vilja.

För en nutida västerländsk människa kan dessa Jesu ord verka hårda. De har dock visat sig sanna till sista penndraget. En kyrkofader karakteriserade, och inte förgäves, Kyrkans tidigaste historia så här: ”Sanningen kom i världen samtidigt som hatet mot sanningen” (Tertullianus).

När Jesus fängslades, skingrades lärjungarnas skara. Sedan ledde deras modiga bekännelse till hotelser, misshandel och blodsutgjutelse. Under de trehundra första åren led Kyrkan under ständiga förföljelser, ibland nationella systematiskt organiserade, ibland lokala kvartersförföljelser.

I båda fallen låg Satans outsläckliga hat i bakgrunden, vilket riktades mot Guds egna. Det hatet har därefter fått olika form vid olika tider och på olika håll i världen: i Japan var kristendomen förbjuden i tvåhundra år med hot om dödsstraff och i vårt århundrade tävlade nazisterna och kommunisterna om att förfölja den apostoliska tron.

I vår tid är de kristna i livsfara i många länder. I Europa känner man av världens hat i en annan form: Man föraktar och tar avstånd från en tro som grundar sig på Bibeln. Man har ändå inte med något medel förmått utrota tron i världen. Den förblir här tills Kristus kommer tillbaka till sin egen skapelse. Vår sak är att förbli i hans kärlek till dess, oberoende av vilket pris vi kan hamna att betala för det.