Vid den tomma graven 20:1-10

När Maria Magdalena tidigt på morgonen kom till graven, såg hon att stenen hade vältrats bort från gravens öppning. Hon vänder sig omedelbart till de två viktigaste lärjungarna.

Det är ingen överraskning för oss att ”Jesu mest älskade lärjunge” kommer först till graven, vittnet till Herrens uppståndelse. En liten detalj i Johannes berättelse kan peka på ett viktigt drag i uppståndelseberättelserna. Var och en av evangelisterna berättar sin egen version av hur och vilka människor som blev vittnen till Kristi uppståndelse. Den äldsta listan på vittnen som bevarats för oss har Paulus dokumenterat (1 Kor. 15:1-11). Det är onödigt att börja harmonisera berättelserna. Också Johannes har ju behandlat sitt rika material synnerligen fritt: Han berättar att Maria Magdalena hade gått ensam till graven, men han låter henne ändå säga till Petrus och till den mest älskade lärjungen ”de har fört bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom”. Inte ens enligt Johannes var Maria Magdalena, som omnämns i alla evangelierna, ensam vid graven. (jfr. Matt 28:1 och Luk 24:10).

Vad fanns att se i den tomma graven? Petrus ser precis det samma, som den mest älskade lärjungen ser, men förstår inte. Det är först den mest älskade lärjungen som förstår betydelsen av de till en del ihoptryckta och de delvis omsorgsfullt ihoplindade dukarna. Kroppen hade under inga omständigheter blivit stulen. När den mest älskade lärjungen ”trodde” (vad det här ordet nu sist och slutligen i det här sammanhanget betyder) börjar uppståndelsetrons första strålar upplysa den mörka världen. Allt förblir dock dunkelt.

Två ord 20:11-18

Maria Magdalenas änglasyn innebär endast en förflyttning till ett möte med den Uppståndne. Berättelsen är mycket vacker och påtaglig. Dess kärna består av två ord. Trots den tomma graven och änglasynen begråter Maria Herrens död. Inte ens att Jesus uppenbarar sig kan ta bort sorgen. Endast ett ord av Jesus, hennes eget namn, gör att Maria känner Herren och så att hon svarar sin Herre så som hon också tidigare svarat. De som berättar om händelsen har bevarat ett viktigt ord på hebreiska (egentligen på arameiska) språket och på så sätt förmedlar berättelsen fortfarande den värme, som hade gjort Jesus oersättlig för människorna.

Kommentatorerna har verkligen bemödat sig om att förklara Jesu ord om att han ännu inte gått till Fadern. Ur de orden lönar det sig inte att försöka utläsa alltför mycket, utan det finns orsak att koncentrera sig på det allra viktigaste i Jesu ord. Jesus har nu fullgjort sin uppgift och därför är hans Far nu vår Far och hans Gud vår Gud. Den enda Sonen har nu offrats för att världen inte skulle gå under. Han gav sitt liv men fick det tillbaka.

Jesus sänder ut sina lärjungar 20:19-23

Fruktan höll fortfarande Jesu lärjungar i sitt grepp. Låsta dörrar hindrar inte Jesus, som plötsligt är där och tillönskar de sina frid. Det som nu följer är Johannes motsvarighet till Matteus välbekanta dop- och missionsbefallning. Johannes beskriver endast kort hur Herren visar sina sår och hur lärjungarna blev glada. Betoningen ligger nu på sändandet av lärjungarna. Jesus själv hade sänts av Fadern. Nu sände han ut sina egna, inte i skydd av mänsklig kraft utan i den Helige Andes kraft. Samtidigt överlämnar Människosonen, den yttersta domens domare, sin domsmakt till människor för att användas i hans nåderike. Det kan påvisas att redan på 100-talet förekom i kyrkan en biktpraxis som baserade sig på de här orden.

Den troende Tomas 20:24-29

Talet om den tvivlande Tomas är ett typexempel på hur man kan läsa Bibeln fel. Den här berättelsen talar inte om den tvivlande Tomas utan om den troende Tomas, om en man, som efter tvivlet fann tron. Tomas har också tidigare i evangelierna haft rollen av den som haft svårt att förstå Jesu betydelse (11:16; 14:5). Just här värjer han sig för talet om Kristi uppståndelse. När han får se den Uppståndne, blir han övertygad och ur hans mun ekar evangeliets mäktigaste trosbekännelse. Vi, som har bakom oss en tusenårig kristen tradition, är oförmögna att se någonting märkligt i hans ord. Ändå finns just här en av evangeliets mest absoluta höjdpunkter. Dess betydelse förstärks egentligen av det påpekandet, att evangeliet slutat endast någon mening efter de här orden. Evangeliet är färdigt. Johannes återvänder till prologens höjdpunkt och cirkeln sluts: ”Ingen har någonsin sett Gud. Den Enfödde, som själv är Gud och i Faderns famn, han har gjort honom känd.” – ”Min Herre och min Gud!”

Varför den här boken? 20:30-31

Johannes lämnar inte läsaren i ovisshet över varför Evangeliet enligt Johannes skrevs. Det fanns mycket som blev osagt men hela verkets syfte är klart: Det har skrivits för att väcka tro, så att läsaren skulle få liv i Jesus. Vi återvänder alltså igen till prologen: ”I honom var liv, och livet var människornas ljus.” I det här skedet ger verkets läsare det vittnesbördet att därifrån lyser ett märkligt ljus in i den mörka världen. Fattar vi detta ljus?