Jesus botar också på sabbaten 5:1-18

Johannes beskriver här den plats där ruiner har grävts fram. Vid dammen i Betesda (den ursprungliga namnformen kan ha varit Bethzatha) kryllade det av folk som var sjuka eller handikappade på olika sätt. Dessa människors lott i livet var för dem ett ständigt växande elände på Jesu tid om inte deras släkt tog hand om dem.

Helandeundret berättas kort och utan utsmyckning. Fastän Johannes inte i det här sammanhanget hänvisar till Jes. 35:6, så har det ett nära samband med varje krymplings mirakulösa helande. Gud hade lovat, att en gång skulle frälsningens tid komma. Då skulle blinda se, döva höra och krymplingar hoppa av glädje. När den man som hade varit sjuk i 38 år går omkring bärande på sin liggmadrass så höll Guds stora löften på att gå i fullbordan.

Med sitt handlande hade Jesus ändå trampat på det heliga, vilket i synnerhet fariséerna visste. Det var sabbat den dag botandet hade skett och enligt tolkningen av gällande lag var det ovillkorligen förbjudet att bära något som helst på sabbaten. Jesus befallde inte mannen ens att gå hem, vilket Jesus gjorde ofta enligt synoptikernas berättelser, utan uppmanade honom i stället att gå omkring bärande på sin liggmadrass. Jesu verksamhet ser således ut att ha varit avsiktligt i strid med gällande undervisning och det väckte djup vrede.

Jesu motivering för sin verksamhet fick vreden att stegras. Gud håller inte sabbaten. Han är ständigt verksam, dag för dag. Guds egen Son gör alldeles på samma sätt i världen. Sabbatsbudet binder Jesus lika litet som det binder Gud. Efter den här undervisningen skymtar judarnas vilja att döda Jesus fram för första gången i Johannes evangelium.

Fadern och Sonen är en 5:19-23

På ett för Johannes evangelium typiskt sätt fortsätter kapitlet med ett långt tal av Jesus i stället för en regelrätt diskussion mellan honom och judarna. De första orden i det här talet är en förklaring till de ord som gjorde att judarna blev rasande, nämligen att Jesus jämställde sig själv med Gud. Grunden för Jesu verksamhet är att han är Guds Son och att Gud har gett honom all makt. Sonen iakttar noga Faderns gärningar och gör på samma sätt som han. Han döms inte av människorna, utan tvärt om, Fadern har gett sin Son all makt att döma. Det är Guds vilja att man ärar Sonen så som man ärar Fadern. Den som ärar Sonen ärar samtidigt Fadern. I Johannes evangelium skallar nu ett klart och massivt kristet budskap. Det är uttryckligen som en förklaring på det som missionsbefallningen säger på ett kort och exakt sätt: ”Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden …” (Matt. 28:18)

Kärnan i Sonens befullmärktigande är domsmakten 5:24-29

Gud har inte gett Sonen makt endast på ett formellt sätt och Jesus utövar inte sina fullmakter endast för dras egen skull. Allt har ett tydligt syfte, som Jesus redan hunnit prägla i Lilla Bibelns ord [Lilla evangeliet]. Kärnan i den fullmakt som Gud gett är att föra människorna bort från dom och död till frihet och liv. Det är typsikt för Johannes-evangeliet att denna dom sker på två sätt. Den sker vid tidens slut, men den sker också redan nu, då man lyssnar till Jesu ord. Johannes talar mycket litet om den sista domen, men saken är en självklarhet också i det här evangeliet. Det kommer en gång en tid, när alla som är i gravarna hör den Stora Domarens röst och kommer inför domen. De som gjort gott döms till den eviga glädjen, de som gjort ont till den eviga förtappelsen.

Bakgrunden till domen är den stora synen i Daniels bok (Dan. 7:13; 12:1-3). I den synen är domaren en ”som är lik en människoson”, alltså som en människa. På grund av de här orden väntade man ”Människosonen” som domare. Jesus meddelar att han, Guds Son, är den i profetior utlovade Människosonen och alla människors domare.

Det andra och för Johannes-evangeliet uttryckligen ett typiskt drag är att domen inte sker endast en gång vid tidens slut. Fadern har gett sin Son makten att döma. Därför behöver man inte vänta på domen eller frikännandet ända till den slutliga domen, utan redan nu hör de döda Guds Sons röst och får livet. Vårt eviga öde avgörs redan nu och här i vårt förhållande till Kristus. Om Kristus inte är vår egen, så har vi inte livet utan endast döden.

Vad bevisar att Jesus talar sanning? 5:30-45

Jesu ord är naturligtvis häpnadsväckande i varje judes öron. Av vad kunde åhörarna veta att han talade sanning? Vittnen och vittnesmålen var många:

• Johannes Döparen vittnade om Jesus, vilket framgår av det första och tredje kapitlet.

• Jesu tecken (under) visade att han var sänd av Gud. Som dess bakgrund måste man tänka på t.ex. Jes. 35.

• Gud själv vittnar om honom i sitt ord, med våra termer sagt, i Gamla testamentet.

De här tre vittnena var tillräckligt stor orsak till att erkänna Jesu befullmäktigande och tro på honom. Det gjorde judarna dock inte och därför gick de miste om livet.

Till alla tre vittnen ansluter sig synnerligen intressanta aspekter. Johannes har igen sin speciella ställning, vilket man kan se i alla evangelierna. De under som Jesus gör betyder mer än varje enskilt fall av botande eller kittlande i maggropen på åskådarna. De utgör en fullmakt som visade att Jesus var den som han sade sig vara. Det tredje vittnet är det viktigaste. Gud vittnar om Jesus – och uttryckligen i Gamla testamentet. Just på det sättet läste Jesus och apostlarna Gamla testamentet. Medvetna om att judarna inte kunde finna honom, t.ex. i Moseböckerna, så använde sig urkyrkan av Kristus som nyckeln till hela Bibeln.

Kanske man måste samtidigt lyfta fram en sak som man i vår tid ofta strider om men som Jesus, judarna och urkyrkan var eniga om. I verserna 37-40 sätter man likhetstecken mellan Faderns vittnesbörd och Bibelns ord (Gamla testamentet). Vår kyrka bekänner, att den helige Ande har talat genom apostlarna och profeterna och på det sättet är hela Bibeln Guds ord. Den som bestrider det här har gått sina egna vägar.