Evangeliets inledningshymn 1:1-18

Johannes evangelium börjar på ett svindlande sätt — ja, t.o.m. på ett förbryllande sätt. Utan någon varning eller inledning för författaren sin läsare — eller rättare sagt sin åhörare till svindlande höjder. De aderton första verserna bildar den s.k. logos-hymnen, en härlig psalm om Guds Ord och om hur Ordet blev kött.

Det gammaltestamentliga stället, som utgör bakgrunden till den första hymnen, är inte obekant för någon som läser Bibeln. Johannes evangelium börjar märkligt nog nästan med samma ord som skapelseberättelsen. Budskapet är tydligt: Här talas om den allra mest grundläggande saken.

För att hittat det andra bibelstället krävs redan god kunskap om Gamla Testamentet. Ordspråksbokens 8:e kapitel erbjuder en bedårande vacker bild av Visheten, som fungerade som verktyg vid Guds skaparverk. Här är det fråga om just denna Vishet, Ordet. Logos-hymnen lär oss att se, att Visheten är Jesus, Guds enda Son. På grund av just den här bibelstället bekänner Kyrkan om Kristus, att ”allt har blivit till genom honom och utan honom har inget blivit till, som är till”. På det här sättet börjar Logos-hymnens väldiga djup öppna sig. Guds enda Son kom ned från sin härlighet till världen för att lysa upp dess mörker.

Merparten av människorna kunde inte se hans härlighet. De, till vilka Gud gav som gåva förmågan att se, fattade att den nåderike Guden hade kommit bland sitt folk. Vad det här betyder blir uppenbart på det mest överraskande sätt i hymnens sista vers. I det tidigare (v. 14) har man talat om ”den enfödde” på ett gåtfullt sätt.

Genast i de första verserna stöter vi på den teologi som är typisk för Johannes. Ett centralt ordpar i hans teologi är ”ljus” och ”mörker”. Just det ordparet förekommer upprepade gånger t.ex. i Johannes första brev. Hela världen lever på grund av synden i ett kolsvart mörker. Kristi ankomst i världen innebar en bländande klarhet, som vissa förstår och andra inte. Den som har funnit Kristus har kommit från mörkret in i ljuset — eller som Johannes uttrycker det på ett annat ställe — från död till liv.

Johannes Döparens vittnesbörd 1:19-28

Johannes Döparen är en utomordentligt viktig person i alla fyra evangelier. Redan den första evangelisten, Markus, börjar sin beskrivning av Johannes verksamhet uttryckligen med en beskrivning av Johannes-dopet. Evangelisten Johannes placerar sitt vittnesbörd delvis redan inom logos-hymnen. Evangelisten förefaller att just här förutsätta att läsaren redan vet en hel del. Han berättar inte ens om Jesu dop, utan han riktar all uppmärksamhet på Johannes vittnesmål. Det här är bara ett exempel på den fjärde evangelistens kraftiga stiliserande grepp: man behöver inte säga allt, det räcker med händelsernas kärna och betydelse.

Till Döparen kom ”judar”. Med det här ordet betecknade Johannes oftast de medlemmar bland det utvalda folket vilka förkastade Kristus utan att alltför noga specificera de olika partierna. Man levde i tiden efter Jerusalems förstörelse och till exempel fariséerna, sadducéerna och de som understödde Herodes hade förlorat sin betydelse. Man sätter Döparen på prov. Hans svar är entydiga och utgör förebild för de människor som senare kommer att bekänna sin tro. Han är inte Kristus, inte Elia och inte den profet som Mose hade utlovat (5 Mos 18:18). Döparen var den ”Ropandes röst” som Jesaja hade förutsagt och hans uppgift var att förmedla budskapet om den Herres ankomst vilken var mycket större än han själv.

I Johannes Döparens vittnesbörd finns intressanta drag. Utan tvekan har det sin betydelse, att hans grupp av lärjungar fortsatte hans verk efter att deras lärare dött. Evangelisten riktar Döparens ord också till den här gruppen. Ett annat intressant drag är serien av frågor och i synnerhet de två sista frågorna. Johannes bestrider att han skulle vara Elia. Ändå är han Elia enligt Matteus (Matt. 11:14) och han verkar åtminstone ”i Elias anda”. Den tredje stora gestalten är den profet som Mose utlovat. Med denna gestalt var stora förväntningar bland judarna och samarierna förknippade. Johannes avvisar alla dessa titlar och utger sig i stället för att vara hans vittne, som nu framträtt.

Guds lamm 1:29-34

Följande dag blir Johannes vittnesbörd tydligare. Nu mötte han Jesus och Gud visade för honom den här mannens egentliga väsen. Uttryckligen för Jesu skull hade Johannes påbörjat hela sin verksamhet. Döparens pekfinger pekar på Guds Ord som blivit människa.

När Johannes talar om Guds Lamm har han i sina tankar två gammaltestamentliga ord. Det första av dem har med påsken att göra. När Gud befriade sitt folk ur slaveriet i Egypten gav han befallning om att de skulle äta påskmåltiden. I påskmåltidens centrum fanns ett lamm, vars blod ströks på dörrposterna på israeliternas hus. När den av Gud sända fördärvaren dödade de förstfödda i Egypten, utgjorde blodet ett tecken på att det i huset bodde Guds folk. De förstföddas död drabbade inte dem. (2 Mos. 12). Det här stället finns i bakgrunden också senare (Joh. 19:36). Det andra stället i Gamla Testamentet som talar om lammet finns i Jesajas bok kapitel 53. På det här sättet placerar redan evangeliets första kapitel Kristus på hans rätta plats ända från första början. Jesus är Gud Son och är också själv Gud, men samtidigt är han den som frälsar syndiga människor med sitt blod.

Enligt det fjärde evangeliet var Jesu första lärjungar ursprungligen Johannes Döparens lärjungar. Det här bekräftar på sitt sätt också Lukas när det sägs att i ställer för Judas borde man välja en apostel från den grupp som hade följt Jesus ”från det att han döptes av Johannes”. (Apg. 1:22).

Johannes beskriver händelserna i detalj och på ett sätt som i viss mån är svåra att få att stämma överens med syoptikerna. Grundlinjen är ändå den samma, nämligen att Jesus kallade tolv lärjungar (Joh. 6:67) och att Petrus hade en speciell ställning i deras grupp. Två av de första lärjungarna följer Jesus på uppmaning av Johannes. Den ena är Andreas och den andra nämns inte vid namn. Kyrkan har av gammalt sett just i den här lärjungen evangeliets författare. Uppgifterna är mycket osäkra, men inte alls omöjliga. Tillsammans med Andreas anslöt sig till Jesus också Simon, åt vilken Jesus gav namnet Kefas, på grekiska Petros och på svenska Klippan. Vi lägger också märke till skillnaderna med synoptikerna som förenar Petrus bekännelse med namngivningen (Matt. 16:16).

Jesus lämnade Jordanflodens dal och begav sig till Galliléen. Med honom på den här resan följde Filippus, som berättade för Natanael att han hade funnit Kristus. Natanael tvivlar, men får erfara att Jesus på ett förunderligt sätt ser hela hans liv. Det är nu för första gången vi möter spänningen mellan tron på under och den sanna tron. Natanael slår följe med Jesus på grund av undret. Den möjligheten förunnas honom, men en tro som grundar sig på under är fortfarande väldigt ytlig. En sann och rätt trosbekännelse kan man höra t.ex. från Martas mun – märkligt nog innan hennes bror Lasarus har blivit uppväckt:

”Ja, Herre. Jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen.”
(Joh. 11:27)

Jesu lärjungar är ännu inte i den tron, som ekar i den här bekännelsen eller i början av det första kapitlet, både i inledningshymnen och i Johannes Döparens vittnesbörd. Trots denna ytliga tro fick de förbli i Jesu sällskap och som hans lärjungar ständig lära sig mera.