Fyra lidandesberättelser

Vi går nu till att undersöka Jesu lidandeshistoria så som den fjärde evangelisten framställer den. En detaljerad jämförelse med de andra evangelisterna visar, att kärnan i lidandesberättelsen är väldigt lik varandra i alla evangelierna. Ändå har varje evangelist sina egna betoningar och enskildheter. Författaren av det äldsta evangeliet, Markus, har lagt grunden på basen av egna källor och egna utgångspunkter. Inte en enda av hans efterföljare har mekaniskt kopiera sin föregångares arbete, utan alla har tillfogat sina egna detaljer och egna betoningar. Det här är ett tecken på att alla har haft kontakt med en levande och kraftig tradition angående händelserna.

Som vi tidigare har konstaterat, så kände Johannes sina föregångare, åtminstone Markus. Han såg inte det som sin uppgift att upprepa detaljerat det som de andra hade sagt. Han kan lämna bort förvånansvärt viktiga avsnitt. Utöver instiftandet av nattvarden, som vi redan tidigare lagt märke till, kan vi av dessa nämna dessutom bönekampen i Getsemane och Stora rådets sammanträde. Alla dessa tre viktiga saker har han placerat som korta omnämnanden på annat ställe i sitt evangelium. Nu berättar han det som han vill berätta. Där kan ingå nya detaljerade uppgifter som grundar sig på viktiga källor. Den första av dessa uppgifter möter vi i dramat när han blir fängslad. Exempelvis är det endast Johannes som vet berätta att den lärjunge som drog svärdet var Petrus och att den skadade tjänarens namn var Malkus.

Jesu storhet dominerar lidandeshistorien i Johannes evangelium. Om Kristi mänsklighet – sorg och upprördhet – har han skrivit tidigare. Nu går Guds Son mot döden utan att skälva. De som kommer för att fängsla honom drar sig tillbaka och faller till marken och Pilatus blir rädd, men Människosonen känner till på förhand varje steg på sin lidandesväg.

Jesus fängslas 18:1-14

Johannes berättar inte om bönekampen i Getsemane, inte ens trädgårdens namn nämner han. Vi har redan tidigare lagt märke till avsnittet där Jesus för den kamp som motsvarar den som synoptikerna beskriver (Joh. 12:23-33). Av synoptikernas beskrivning finns kvar en viktigt aspekt: Fadern har gett Sonen kalken (bägaren) som denne också kommer att dricka. Det är den bägare som Jesus ber att han ska bli befriad från (Mark. 14:36) och som påminner om orden i Jeremias bok: ”Tag denna bägare med vredesvin ur min hand och låt alla de hednafolk som jag sänder dig till, dricka av den.” [Jer 25:15]. Jesu uppgift var att dricka sin vredesbägare med vredesvin för hela världens synder och sålunda ta bort dess synder.

Var och en som någon gång varit ute nattetid förstår Judas roll. Även om månen skulle lysa upp landskapet vid påsktiden skulle det vara svårt att hitta den ena och enda rätta bland det dussintal människor som tar till flykten. Ett misslyckat försök skulle ha kunnat få det trosfanatiska Jerusalem att explodera på morgonen. Petrus uppvisning i svärdsfäktning pekar också möjligen på en möjlighet till snabb flykt i en kaotisk situation. Den här möjligheten använder sig Jesus uttryckligen inte av, utan han vill förverkliga den uppgift han fått av sin Far.

Jesus undviker inte dem som kommer för att fängsla honom, utan han går frimodigt fram till dem. Hans svar på deras fråga är för evangelierna typsikt dubbeltydig: ”Det är jag” / ”Jag är” - nu är det fråga om Gud som uppenbarar sig och därför drar de sig tillbaka i förskräckelse och vågar endast med möda förverkliga sin uppgift.

Johannes känner bra till prästerskapets situation vid tiden för Jesu död. Översteprästen var Hannas (åren 6-15), men romarna hade avsatt honom från hans tjänst. De som nu hade hans ämbete i sin makt var flera av hans släktingar. När man ville föra Jesus till den egentliga beslutsfattaren gick man först till Hannas. Sedan först kom Kaifas i tur som skötte tjänsten från år 18 till 37.

Petrus förnekar Jesus 18:15-18

Johannes låter bli att berätta om lärjungarnas flykt. Den enda orsaken till det torde vara den, att han tog för givet att läsarna kände till det. Det hemlighetsfulla ”en av lärjungarna”, som högst troligt är den samma som ”den lärjunge, som Jesus älskade”, kommer både konkret och bildligt in genom de dörrar som inte öppnar sig för Petrus. Den lidandeshistoria som nu berättas grundar sig på den väl informerade bäraren av traditionen: Översteprästens bekanta vet mycket om det som sker bakom kulisserna och den som intar måltiden bredvid Jesus har sett allt på nära håll.

Aprilnatten i Judéens berg är kall. Knappast har en koleld gett så litet värme och trygghet som den gav Petrus, som redan har förnekat sin tro för portvakten.

”Hans egna tog inte emot honom …” 18:19-24

Vi, som läst evangeliet så här långt, har lärt oss hur blinda människorna var för det ljus som Gud sänt i världen. Det här syns i den korta berättelsen, med vilken Johannes ersätter synoptikernas beskrivning av Stora rådets möte. Som det utlovade folkets representant är Hannas blind för sanningen och oförmögen att bedöma rätt. Därför misshandlar man Jesus och man för honom bunden till Kaifas. Av Johannes berättelse får vi den uppfattningen, att man höll honom fången där resten av natten.

Johannes berättelse harmonierar med synoptikernas och framför allt med Lukas berättelse. När Jesus eller hans apostlar träffade fariséerna diskuterade man olika saker, t.o.m. hetsigt. Trots oenigheterna fanns det tecken på att samtalsförutsättningar fanns. En helt annan situation rådde med sadducéerna som representerade tempelprästerskapet. Det skulle aldrig har varit möjligt att någon sadducé skulle ha bjudit in Jesus på mat på samma sätt som Simon (Luk. 7:36-50). När sadducéerna eller översteprästerna kommer till platsen, är förakt på sin höjd utlovat. Både Jesu och hans vittnens blod kopplas uttryckligen till dem.

Petrus förråder Jesus på nytt 18:25-27

Med några få ord hade Petrus klarat sig från portvakterskan. En betydligt pinsammare situation uppstår vid kolelden, mitt ibland en hop av karlar. Situationen blir farlig när en släkting till den skadade Malkus känner igen Petrus. Petrus nekar, tuppen gal - men Johannes berättar inte att Petrus hade brustit ut i gråt. Om möjligt återvänder vi till den här ännu mer berörande händelsen i evangeliets sista kapitel.

Pilatus förhör Jesus 18:28-38

Romarna hade tillerkänt judarna ett långtgående självstyre, men själva behållit de viktigaste besluten för sig själva. Till dessa beslut hörde rätten att utdöma dödsstraff. Därför måste Jesus överlämnas till den romerska landshövdingen för att dömas.

Pontius Pilatus skötte sin tjänst åren 26-36. Bakom hans tjänsteutnämning låg uppenbarligen den av pretorieprefekten Sejanus utövade hänsynslösa antisemitiska politiken. Sålunda beskriver dåtida judiska källor Pilatus som en hårdhänt tjänsteman som ofta kränkte judarna med avsikt. Slutligen gick han så långt i sin blodiga grymhet, att hans närmaste förman, Syriens legat [överbefälhavare] Vitellius , befriade honom från hans uppgifter och sände honom till Rom för att stå till svars för sina gärningar. Antagligen begick han självmord år 39.

Under tiden för de händelser som lidandeshistorien beskriver var Pilatus ställning vacklande på grund av några misstag som han hade gjort och möjligen hade Sejanus, som stödde honom, redan blivit avrättad (v. 31). Judarna var mästare på att utnyttja det lilla spelrum som de under Roms makt hade kvar. Dessa fakta hjälper oss att förstå, varför den romerska landshövdingen beskrivs i evangelierna som vacklande: Han hade inte råd att begå flera fel.

Judarnas strategi är lätt att förklara och historiskt mycket förståelig. Romarna var inte intresserade av att döma någon till döden p.g.a. sabbatsbrottet. Om man hade lust att bli av med Jesus, måste han anklagas för att sträva efter kungamakten. På palatsets gård står således – uppenbarligen är det fråga om Herodes palats – två varandra djupt föraktande mänskogrupper. Judarna behövde Pilatus, men gick inte med på att gå in. ”Hedningarnas hus är orena”, var den gängse judiska undervisningen. Där i huset kunde finnas vad som helst, som kunde orena judarna (speciellt bilder av avgudarna) och kräva kanske t.o.m. sju dagars isolering innan man var ren igen. Ingen ville riskera det just inför påsken. Därför blev representanterna för Guds folk, som höll fast vid sin renhet, att vänta på Pilatus utanför för att få Guds Son dömd till döden – konstellationen var makaber och Johannes har med säkerhet själv lagt märke till det.

Pilatus är inte villig att ta saken till behandling. När han sedan ändå gör det, flödar hans beteende över av förakt gentemot judarna. Frågan gäller Jesu kungamakt. Jesus ger inte Pilatus något otvetydigt svar, inte i synoptikerna (se Mark. 15:2) och inte i Johannes evangelium. Speciellt hos Johannes är orden avsiktligt mångtydiga: Jesus är inte någon jordisk kung, men ändå är han den av Gud sända Kristus-kungen. Han hade inte kommit för att eftersträva makt, utan för att komma med sanningen till världen. Landshövding och domare eller ej, Pilatus blir att möta samma fråga om liv och död som vilken annan människa som helst. Liv och död, mörker och ljus, blindhet eller klarhet i fråga om Guds sanning: ”Sanning – vad är det?”. Pilatus hörde inte till dem, som ”inte är född av blod, inte av köttslig lusta, inte av mans vilja, utan av Gud”.

Pilatus ord om sanningen är förvånansvärt aktuell. På den tiden fanns det filosofiska läroriktningar, i vilka man var mycket medveten om att det i det mänskliga livet inte fanns några säkra svar. Man kunde se på världen med skepsis och förneka förekomsten av en tidlös sanning som bindande för alla (i synnerhet skeptikerna). Den största läromässiga utmaningen som vi möter i vår tid är den här: Kristendomens absoluta utgångspunkt är att Gud och hans evangelium är den slutliga och villkorslösa sanningen, men för närvarande gör det västerländska tänkandet liknande sanningar relativa – av dem finns det mer än nog av hos olika grupper. På det här sättet håller vi på och oförmärkt formar en helt ny kristendom, som är sann och inte sann, i vilken var och en gör åt sig själv en egen gud och ett eget sätt att leva och i vilken vackert ljus från stearinljus och känsloupplevelser ersätter alla lärofrågor. En liknande frågeställning hotar inte den kristna trons olika grenar utan dess rot. Men vem skulle förstå det här och låta alarmklockan ljuda: Guds ord som föddes som människa är sanningen över alla sanningar.

Jesus döms till döden 18:38-19:16

Påsken är judarnas stora högtid, vars kärna är påskmåltiden. Det var en god gärning att ge någon möjlighet att delta i måltiden, någon som annars inte skulle ha fått tillträde till den. En sådan grupp utgjorde fångarna. Vi har inte några konkreta händelser utanför evangelierna där man benådade en fånge till påsken men den här lilla biten i lidandeshistorien passar väl ihop med andra små bitar som vi känner till.

Johannes använder ordet ”rövare” om Barabbas, Markus (Mark. 15:7) berättar att Barabbas hade begått ett mord i samband med ett uppror. De här uppgifterna passar väl ihop: En man, som var ur judarnas synvinkel en frihetskämpe, var från romarnas sida sett rena terroristen och rövaren. Johannes låter bli att berätta att Barabbas blev verkligen frigiven i stället för Jesus. Pilatus går sina egna vägar, på vilka han försöker lösa situationen. Jesus drabbas av en våldsam piskning, vilket övergår vår fattningsförmåga. Utan tvekan finns just här orsaken till att Jesus dog på korset inom bara några timmar. Blodförlusten som piskningen förorsakade och hettan mitt på dagen var orsaker till att Jesus dog så snabbt.

Till piskningen fogas soldaternas bittra hån. Man hämtar fram en kunglig och dyrbar matel. Av törnen vrider man till en krona. De soldater som tjänstgjorde i Palestina värvades till största delen från Syrien, därför att de med garanterad säkerhet hatade judarna. När den här hopen nu får judarnas kung i sina händer, väcker en sadistisk glädje den mänskliga naturens mest ohyggliga sidor.

Av Johannes framställning får vi den uppfattningen, att piskningen och hånet var de medel med vars hjälp Pilatus försökte ge Jesus fri. Han för ut Jesus för att ses av alla: En sån här man kan knappast mera vara farlig för någon? Den torterade Kungen får emot sig sitt eget folks utbrott av hat och nu först hör Pilatus den verkliga anklagelsen: Denna man har gjort sig till Guds Son. Förskräckt frågar han efter Jesu verkliga ursprung, men han blir utan svar. Ingenting mera hjälper Pilatus, som hade låtit sig drivas in i en alltför trängd situation. Han hade inte mera i det skedet av sin tjänstebana råd med något ytterligare klagomål, enligt vilket han skulle ha släppt lös mannen som strävade att bli kung. Judarna förnekar sin egen messiasförväntning och väljer i stället för Kristus den kejsare som de hatade. Så sker historiens största justitiemord.

Enligt Markus (15:25) korsfäste man Jesus vid tredje timmen eller efter vår tid ungefär klockan nio, enligt Johannes var det vid den sjätte timmen (ca. kl. 12). De små olikheterna mellan evangelisterna är ett tecken på att varje berättare av lidandeshistorien har haft sin egen källa och har inte behövt nöja sig med att mekaniskt upprepa sina föregångare.

Jesus korsfästes 19:16-27

Med några få enkla meningar berättar Johannes om Jesu väg till Golgata och hans korsfästelse. Pilatus hämnas genom att låta göra en överskrift som uttrycker hans billiga förakt för judarnas ledarna. ”Judarnas konung” – däri ligger orsaken till dödsstraffet, som påminner alla förbipasserande om vem som var de verkliga makthavarna i landet. ”Jag är judarnas kung” skulle ha varit för judarna mera tilltalande. Pilatus ville ändå göra det klart att det för judarnas kung nu hade gått som det skulle komma att gå för alla andra judarnas kungar.

Vid korsets fot ser det ondas makt ut att inte ha några hämningar. Nedanför den på korset fastspikade Sonens ögon kastar man lott om hans kläder. Han kommer aldrig mer att behöva dem. Och ändå kommer till synes, just i dessa sårande handlingar, hur händelserna fortskrider enligt Guds stora plan. Orden i Psaltarpsalmen 22:9 går i fullbordan och visar att också den glädje som sprudlar fram i den avslutande delen håller på att förverkligas.

Vid korsets fot står ett vittne, Jesu mest älskade lärjunge. I hans vård anförtror han sin mor. Månne därför att han är Jesu kusin? Matteus (27:56) nämner ju att mor till Sebedeus söner fanns vid korsets fot och att Johannes nämner några få kvinnor i hopen, en syster till Jesu mor (19:25). Hur som helst så har det fjärde evangeliet i bakgrunden en grundmurad och kristen tradition.

Jesus dör 19:28-37

Johannes behåller sitt grepp ända till slutet. Han talar inte om mörkret, inte om det hopplöshetens rop, inte om den ångestfulla bönen. Jesus lider faktiskt som en verklig människa, inte som ett frånvarande andeväsende såsom några undervisade redan under Johannes tid. Ändå dör på korset en kung, vars tron inte har krossats i den helvetiska nöden. När den av Fadern givna uppgiften är slutförd i och med att han ger sitt liv är den av Fadern givna uppgiften är slutförd.

Mose lag bestämde, att man skulle begrava den som blivit upphängd på trä före solens nedgång, så att den som på det sättet hade blivit förbannad av Gud inte skulle orena det heliga landet. Inte av medlidande mot dem som hade pinats på korset, utan för att kunna fira påsken i ett obefläckat land bad judarna Pilatus om att få ta ner kropparna. I den situationen betydde den grymma crurifragium, att skenbenen krossades, stor inre blödning och en snabb död.

I Jesu fall behövde yrkesmännen inte göra annat än kasta en blick på den korsfäste och konstatera, att det inte fanns något behov mera av den tunga släggan. Judarnas kung var så död som en människa kan vara. Man försäkrar sig om saken med en stöt av ett spjut. Ur den uppstungna sidan strömmar blod och vatten. Efter tiotals år av oenighet har läkarna uppenbarligen kommit till något slags samförstånd om att detta är möjligt endast i det fall att människan nyligen dött.

Vad vill Johannes ha sagt med att berätta att det från Jesu sida strömmade blod och vatten? Någon riktigt bra förklaring finns inte. Kanske han ville säga, att det från Jesus nu strömmar en källa av levande vatten (7:38). Kanske han på det här sättet vill syfta på dopet, vars element är vatten, och på nattvarden vars bakgrund är blodet. Eller kanske han bara berättar en märklig händelse, som gjorde ett stort intryck på vittnet som stod vid korsets fot. Detta vittne är den som på ett eller annat sätt står bakom Johannes evangelium. Jesus ger sitt liv, men inte som ett offer för ett meningslöst våld. Ännu vid hans dödsstund händer sådant som visar att allt skedde i enlighet med Guds plan.
　I spjutstöten och av spikarna gjorda såren fullbordas Sak. 12:10. Det andra bibelstället som citeras hänför sig till ett viktigt ämne för Johannes: Jesus är det av Gud förordnade påskalammet. Så som judarnas påsk en gång förde det fångna folket från fångenskap till frihet, så för också Guds Lamm, som offras för våra synder, syndiga människor från mörker till ljus.

Jesu begravning 19:38-42

Alla evangelierna nämner att det var Josef från Arimatea som begravde Jesus. Johannes ansluter till hans sällskap en man som till en början hade vågat sig till Jesus endast på natten, men som sedan hade på sitt eget sätt vågat försvara Jesus inför Stora rådets möte. De handlar mycket bråttom. Judarna hade för sed att tvätta kroppen, men ingen av evangelisterna berättar om det. Däremot hade de en väldig mängd – 30 kilo – dyrbara salvor. Jesus fick snabbt en kunglig begravning.