I och med trettonde kapitlet förflyttar vi oss till övre salen och lidandesveckans viktigaste händelser.

Johannes sätt att använda sina källor är svindlande. Det förorsakar också många problem, av vilka vi skall behandla de två viktigaste innan vi fördjupar oss i själva kapitlet. För det första förefaller det som om Johannes skildring inte skulle passa ihop med synoptikernas, utan tidpunkten för Jesus död avviker med en dag. För det andra så berättar Johannes ingenting alls om instiftelsen av nattvarden.

Både Johannes och synoptikerna vittnar enstämmigt, att Jesus korsfästes på fredagen (Mark 15:42 och Joh 19:31; 42). I stället ser det ut som om de skulle tidsbestämma påskfesten till olika dagar. Då Synoptikerna berättar att Jesus och hans lärjungar hade ätit påskmåltiden (t.ex. Mark 14:12-17), så berättar Johannes å sin sida att judarna förberedde sig för att äta påskmåltiden (Joh 18:28).

Jag håller två förklaringar som möjliga. Den första förklaringen tangerar det för oss redan så bekanta sättet som Johannes behandlar sitt material på. Det passar bra för hans stiliserande och teologiska sätt att betona Jesu död i vårt ställe som det slaktade offerlammet. Enligt Johannes kronologi dör Jesus nämligen just i det ögonblicket då man slaktar påskalammen i templet.

En annan förklaring kan vara mera trolig. På Jesu tid utgjorde inte judendomen en enhetlig enhet under en gemensam auktoritet, som inte kunde söndras, utan i många frågor förekom en mångfald. Därför fanns det också olika festkalendrar. Det kan mycket väl ha varit så att Jesus med sina lärjungar följde t.ex. esséernas festkalender och åt påskalammet en dag tidigare än sadduccéerna. På samma grundlösning vilar den förklaringen att sabbaten och påskhögtiden inträffade det året på varandra därpå följande dagar så att en del av festdeltagarna åt påskalammet redan tidigare än de andra för att undvika att bryta mot sabbatsbudet.

Johannes berättar ingenting om nattvardens instiftelse, utan går direkt till att berätta om hur Jesus tvättar lärjungarnas fötter. Orsaken till det här har man sökt länge och lösningen hänger till stor del samman med hur den föregående frågan har besvarats. Troligast är, att Johannes helt enkelt förutsätter att åhörarna känner till saken. Hans sätt att tala om dopet och nattvarden är speciellt. Fördolt, men ändå tydligt, talar han om båda. Angående nattvarden använder han i det sjätte kapitlet (6:11) t.o.m. nästan samma ord som nattvardens instiftelseord.

Jesus tvättar lärjungarnas fötter 13:1-20

Vid sin sista måltid förödmjukar Jesus sig själv som lärjungarnas ödmjukaste tjänare. Han tar på sig en tjänares kläder och tvättar i tur och ordning allas fötter. Berättelsen har säkert två stora syften. Att han vid den sista måltiden tvättar sina lärjungars fötter pekar på Jesu outtröttliga kärlek och omsorg om sina egna. Korset kastar redan sin skugga över den lilla gruppen, men Guds Son blir inte trött på att tjäna, inte ens den, som till slut förrådde honom. Slavpojkens uppgift är inte lätt för den, som i begynnelsen var hos Fadern i hans härlighet. Den stora bysantiska poeten Romanos Melodos förstår saken ur sin egen synvinkel och berättar hur änglarna förskräcktes, när själva Skaparen står på knä inför sina skapade varelser.

Den andra betydelsen till händelsen ger Jesus själv i verserna 12-17. Guds Son har gett de sina en förebild. Om han inte var för hög för den simplaste tjänaruppgift så får inte en enda av hans egna känna överlägsenhet och dra sig från att hjälpa sina närmaste. Till Guds rikes grundlagar hör, att där är ingen de andras herre. Ju viktigare en person är desto ödmjukare är han de andras tjänare – Kristi klara budskap till kyrkan finns i att Herren tvättar deras fötter.

Johannes berättar inte att det skulle ha förekommit något intermezzo med Judas. Å andra sidan är det Petrus som är en alltför ivrig människa för att bara sitta stilla. Han bryter tystnaden och avvisar Jesu försök att tjäna honom. Jesu djupa ord visar var människans plats är inför Gud: Även om det skulle kännas förnedrande kan ingen stå ut med det utan att Kristus betjänar honom. Och det här tjänandet är inte begreppsligt och avlägset utan berörande konkret. Den Jesus som står på alla sina fyra vid Petrus fötter är samma Herrens lidande tjänare, som endast några timmar senare piskades blodig, kröntes med slav-törnekronan och spikades på korset.

Petrus vet var han står, men på ett felaktigt och barnsligt sätt: Ju mer Jesus tvättar honom desto bättre. Jesus ord är en tydlig hänvisning till det kristna dopet. Fastän orden är endast en antydan och hänför sig till en bestämd historisk situation så förstår vi budskapet. I dopet ges vi delaktighet i Jesus. Och på samma sätt som i Paulus brev (Rom. 6) så innebär delaktighet i Kristus också skyldigheter så förenar också Johannes Kristus som gåva med Kristus som vår förebild. Avsnittets sista ord förbereder för det som nu ska komma. Förutsägelserna i Psalm 41:10 håller på att gå i uppfyllelse. I Främre Orienten är måltidsgemenskapen helig. Psalmförfattaren berättar att någon bryter denna nära gemenskap med en föraktfull handling genom att visa sin fotsula för husbonden. Judas förråder Jesus men därigenom framkommer två saker: Guds heliga skrifter går i uppfyllelse och Jesus vet berätta om saken på förhand för de egna, så att dessa skulle veta att ”han är den som är” – Jesus använder igen Guds självbenämning ”Jag är”.

Förrädarens stunder av skräck 13:21-30

Vi kan knappast föreställa oss vilken skräck Judas upplevde när Jesus fortsätter sitt tal om förräderiet. En serie av händelser följer, vilka är avsiktligt gåtfulla.

På Petrus uppmaning frågar – uppenbarligen viskande – den som låg till bords allra närmas Jesus efter förrädarens namn. Jesus svarar inte så att åhörarna skulle kunna förstå. Han fortsätter med att utveckla temat i psalm 41: förrädaren är den åt vilken han ger brödet. Genast därefter visar han på judarnas sätt en synnerligen nära vänskap med Judas genom att doppa brödet i såsen och ge den till Judas.

Att visa den allra närmaste vänskapen driver Judas över den gräns från vilken det inte finns någon återvändo. Satan förför honom så att han begår en handling, som gör hans namn odödligt. Lärjungarna begriper inte vad som har hänt, utan föreställer sig att han, som vaktade penningbörsen, skulle gå på sitt sista inköp eller ge en almosa till de fattiga som det var sed att göra på påsken. Annars så finns här, i några ord, tecken på att påskmåltiden var Jesu sista måltid – också enligt Johannes. Vanligtvis var det inte möjligt att köpa något nattetid.

Judas går ut, bort från den grupp, som Gud har låtit se det ljus som Kristus kom med. Det är inte en tillfällighet att evangelisten avslutar händelsen med orden: ”Och det var natt.”

I samma scen, där Judar slutgiltigt går sina egna vägar, dyker det upp en hemlighetsfull gestalt, ”den lärjunge, som Jesus älskade”. Annars också, och inte bara när det gäller att springa till den tomma graven (20:1-10), så är han alltid steget före Petrus. Vid måltiden är han på hedersplatsen, bredvid Jesus. Han vågar bli vittne till korsdöden och åt honom ger Jesus sin egen mor för att tas om hand av honom (19:25-27). Det är också han som är den första som känner igen Jesus, när lärjungarna var ute och fiskade (21:7). Men vem är han?

Om han är en verklig person, ska det vara lätt att dra till nätet kring hans identitet. Vid den sista måltiden var uppenbarligen endast tolv lärjungar närvarande. Av dem var bara sju och fiskade, av vilka Petrus utan vidare faller bort. I det första kapitlet (1:35-40) blir anmärkningsvärt nog en lärjunge inte omnämnd. Detta och den kyrkliga traditionen låter förstå, att den älskade lärjungen är Johannes, Sebedeus son.

Den andra möjligheten är att den här lärjungen inte alls är en verklig person, utan en persongestalt, genom vars förmedling läsaren ser Kristi lidandeshistoria. Kanske de här två uppfattningarna kan kombineras: På samma sätt som man såg Petrus väldiga skugga bakom Markus evangelium, så ser man Johannes, urkyrkans jätte, som garant för den tradition som finns i Johannes evangelium.

Vägen är öppen fram till korset 13:31-38

I och med att Judas har gått för att fullborda sin gärning har Jesus passerat den sista vägvisaren. Nu ligger lidandesvägen framför och vid dess slut korset. På smärtornas väg lyser Faderns härlighet och förhärligar sålunda Fadern. Samma härlighet strålar nu ut från Jesu varma och kärleksfulla ord till sina egna. Det familjära tilltalet ”barn” – använt om små barn – är annars bekant bara i NT i Johannes första brev (1 Joh. 2:1, 12, 28). Det reflekterar den kärlek som Jesus ger sina egna som kännetecken.

Jesus ser framför sig tydligt sin väg. För Petrus är situationen en helt annan. Han vet inte vad som väntar, inte känner till Jesu väg och inte ens sin egen. När Sonen fullbordar den uppgift han fått av sin Fader så gör han det ensam och utan hjälp av människor.