Orden, ”sex dagar före påsk”, som utgör de första orden i Johannes evangeliums tolfte kapitel förenar dessa händelser tydligt med kommande händelser, med Jesu död och uppståndelse. Fastän flera tecken redan tidigare pekat mot Golgata så börjar Johannes skildring av lidandeshistorien med den här versen.

När den fjärde evangelisten talar om Jesu lidande och uppståndelse vidhåller han sitt eget sätt att behandla händelserna, ett sätt som blivit bekant för oss, han följer sitt eget spår. Å ena sidan låter han bli att berätta många saker, som synoptikerna säger. Å andra sidan kommer han med anmärkningsvärt mycket nytt. I all sin olikhet bevarar Johannes beskrivning ändå sambandet med synoptikerna trots att gammalt material tidvis placeras i nya ramar. Hans framställning är en utomordentlig komplettering till de tre första evangelisternas arbete.

Slöseri med smörjelsen? 12:1-11

Vid måltiden i Betania utspelar sig ett ovanligt drama. Alla evangelister berättar om kvinnan, som Johannes kallar Maria, hur hon plötsligt och utan att fråga någon om lov smörjer Jesus med dyrbar olja. Oljan var ungefär en tredjedels liter och ofattbart dyr. En arbetares dagslön var en denar och på det här viset förbrukades en arbetares hela årslön på ett ögonblick. Alla evangelisterna berättar hur Jesu lärjungar förargade sig över att pengar kastades bort på det här sättet, när de hade kunnat användas till att ge åt de fattiga.

Jesus försvarar Maria och avvisar deras förebråelser genom att antagligen hänvisa till Mose lag (5 Mos. 15:11). Smörjelsen har tydligt två syften. Å ena sidan blir Jesus här smord till den kung, som snart skulle komma till Jerusalem. Å andra sidan hänför det sig till ett annat sätt på vilket man använde dyrbar olja, nämligen till att begrava en kropp. I det här skedet av lidandeshistorien dyker Judas tragiska gestalt upp, som ingen av Kyrkans lärare behandlat så skickligt och skrämmande som den Johannes som litade på djupen i Guds planer. Judas roll är klar från första början (Joh 6:70-71), i själva verket mycket tidigare (se 17:12). Har natten någonsin varit så dyster som då, när Judas gick för att förråda Jesus (Joh 13:30)? Berättelsen om hur Jesus blir smord med olja har förbryllat mången uttolkare av Bibeln. Varför har alla evangelisterna tagit med den här berättelsen i sina evangelier? Vad är den här berättelsens syfte och egentliga kärna som vi borde lära oss något av? Det som kanske är mest intressant är att berättelsen möjligen inte har någon sådan kärna. Det är helt enkelt bara fråga om en kvinnas djupa och slösande kärlek till Jesus, en berusande doft och en förening med den kära lidandeshistorien. Just som sådan förenar den oss, som läser evangeliet, med den heliga historien, och redan i detta har berättelsen ett tillräckligt syfte.

Jesus rider in i Jerusalem 12:12-19

När Johannes berättar om Jesu ankomst till Jerusalem följer han troget sina föregångare. Att man hämtade åsnan till honom innebar en direkt koppling till förutsägelserna i Sakarjas bok. (Sak. 9:9) Vi har tidigare sett hur Sakarjas bok har en direkt koppling till lövhyddohögtiden. I och med att Johannes endast nämner palmbladen, som uttryckligen hade sin plats vid lövhyddohögtiden, kopplar han allt det som handlar om Jesu kungliga ankomst till citatet från Sakarja: Här är nu Israels kung, som ni väntat på.

Medan den nyfikna folkhopen strömmar till Jesus fortsätter mörka moln att hopa sig bland folkens hurrarop. Människosonen upphöjelse är nära.

Jesus talar om sin död 12:20-36

Johannes berättar omsorgsfullt och detaljerat om grekernas försök att få tala med Jesus. De var knappast omvända, utan s.k. ”sådana som fruktade Gud” och således hedningar som respekterade Israels Gud utan att konvertera till judendomen.

I den här berättelsen döljer sig mer än vi kan fatta. Judarna umgicks inte med hedniska folk, åt inte tillsammans med dem och hade inte mer att göra med dem än vad som var oundvikligt. Evangelierna berättar att Jesus egentligen just inte alls talade med hedningar. Nu ville ändå några greker tala med honom. Deras avsikter misslyckas. Att Jesus avvisar deras önskan beror inte på härstamning. Guds stora plan rör sig nu med sådan fart att det inte finns rum för att ta nya kontakter. Därför blev Jesu betydelse för hedningarna tydlig först efter hans uppståndelse.

I Johannes evangelium har Jesus upprepade gånger tidigare talat om ”min stund” (2:2; 7:6). Nu hade ”stunden” kommit. Människosonen förhärligas men det här slaget av förhärligande är av en sådan kvalitet att det får Jesus själv att bli uppskakad. Det innebär vetekornets väg, förlust av all trygghet och slutligen döden. (Här finns ett för Johannes evangelium sällsynt drag: I allmänhet tiger Jesus om sina liknelser.)

Verserna 27-30 är på ett slående sätt Johannes berättelse om Jesu kamp i Getsemane. Om det här berättar Johannes inte på något annat ställe men han har säkert känt till traditionen om det. I det korta berättade avsnittet finns den stora bönekampens mest centrala element med: den inför döden skälvande Guds Son, som ändå inte viker av från den väg som Fadern hade gett honom. Den andra händelsen som synoptikerna beskriver och som kommer i läsarens tanke är berättelsen om Jesu dop (Mark. 1:9-11).

Jesu ord för tanken osökt till den scen där Markus placerar Filippus i Cesarea (Mark 8). Markus skildring kommer just i det här skedet, efter Petrus strålande trosbekännelse, hur Jesu väg vänder nedåt mot kors och anfäktelse. Både Markus och Johannes förlägger Jesu uppmaning till sina egna till den här brytningspunkten: Hans egnas väg är kryddad av kors och anfäktelse, men det är den enda möjligheten att följa Kristus. Endast på detta sätt finner man vägen till Fadern.

Efter en kort strid är Jesu väg tydligt utmärkt. Gud går i strid med Satan och störtar honom från hans makt. Det sker på ett ohyggligt sätt: Man kommer att ”upphöja honom från jorden”, spika på ett kors för att hånas av alla. Men just som upphöjd drar han till sig alla folk.Varje människas dom avgörs i relation till den korsfäste. I honom finns liv, utan honom är varje människas lott döden. De av nyfikenhet sjudande, men avgudadyrkande människors fråga sätter en mörk ram runt Jesu kamp.

”Ljuset lyser i mörkret, men mörkret fattade det inte…” 12:37-50

Kapitlets slut utgör ett stort sammanfattning av Jesu verksamhet på jorden före den egentliga lidandeshistorien. Inledningshymnens ord har nu förvekligats helt. Jesus hade varit världen ljus, men de människor som var i mörkrets våld hade inte förutsättningar att ta emot det. Så förverkligades Jesajas profetia (53:1; 6:9-10). Gud hade förhärdat sitt eget folk och utgjutit över dem andlig blindhet, som hindrade dem att se Kristi härlighet. Just i denna blindhet ligger orsaken till att Jesus blev korsfäst. Det fanns dock de som förstod, t.o.m. bland makthavarna, men de var fega och vågade inte hindra att ett justitiemord begicks.

Kapitlets sista verser utgörs av Jesus sista tal till den stora allmänheten och samma starka vädjan till alla. Jesus är den av Fadern sända ljuset och syndiga människors enda frälsare. Gemenskapen med honom är den syndiga människans enda möjlighet att undvika den eviga förtappelsen. Till domare behövs han inte för Guds sanning dömer varje människa med säkerhet. I stället behöver vi honom alldeles oundvikligen som befriare och frälsare, för någon annan väg till Guds härlighet har inte getts åt människan.