Går Jesus på fest eller inte? 7:1-13

Enligt historikern Josefus är lövhyddohögtiden den största och heligaste bland judarnas högtider. Man firade den högtiden, enligt bestämmelserna i Mose lag, den femtonde dagen i den sjunde månaden, således i september/oktober. Då fick landet vanligtvis regn som gjorde allt fruktbart. Festen räckte i åtta dagar och var till sin karaktär en mycket glad fest.

Hur festen gick till förklaras i 3 Mos 23:23-44. Under tiden för festen bodde man i hyddor gjorda av löv till minne av att Israel bodde i tillfälliga bostäder under vandringen från Egypten till det Utlovade landet. Kapitlen 9-14 i Sakarjas bok sammanför lövhyddohögtiden med Herrens dag (i synnerhet 14:16-21). Sakarja förmedlar löftet, att på Herrens dag ska ”levande vatten” flöda fram från Jerusalem (14:8) och att på den dag Herren verkar ska Davids släkt och Jerusalems invånare ha ”en öppen källa mot synd och orenhet” (13:1). Lövhyddohögtiden har således till sin natur varit en tacksägelsefest som genomsyrats av sluttidens förväntningar. Just till det här hänförde sig också förutsägelserna i Sakarjas bok om den på en åsna ridande kungen. (9:9).

Jesu bröder trodde inte på Jesus men de gav honom ett gott råd: att sprida sitt budskap just under den sjudande lövhyddohögtiden skulle vara den rätta platsen. Jesus bryr sig inte om det utmärkta rådet hur han skulle leda sin rörelse utan väntar i stället på den rätta tidpunkten som Gud skulle ge och vägrar handla före det. Det kan hända att det ligger i hans ord igen den för Johannes evangelium typiska tvetydigheten – Jesus ”far inte upp till festen” och således inte heller ”stiger upp till den himmelska härligheten”. Ändå far han, men inte synligt som en medelpunkt i gruppen av pilgrimer, utan i hemlighet och tysthet.

Vem bryter mot Mose lag? 7:14-24

När Jesus kommer till festen uppträder han med en kraftig fullmakt. Åhörarna förstod, att han inte hörde till någon av de kända skolorna, utan att han undervisade sin egen lära. Jesus uppmanade dem som tvivlade att följa Guds vilja för att se om hans lära verkligen kom endast från honom själv. Genast väcks – på Jesu eget initiativ – den fråga som hade varit framme tidigare i kapitel fem: Jesus kan inte vara sänd av Gud eftersom han bryter mot lagen (nämligen genom att han botade på sabbaten).

Jesus åberopar judarnas egen praxis. En pojke skulle enligt lagen omskäras på åttonde dagen efter hans födelse (3 Mos 12:3). Om den här dagen råkade vara en sabbat stod två bud emot varandra. Vilket bud skulle ha företräde? Judarna löste saken så att omskärelsen inte i det fallet innebar att man bröt mot sabbatsbudet. ”Stor är omskärelsen som upphäver den stränga sabbatslagen”, sade man. Om man nu en gång tillät omskärelse, varför då inte botandet av hela människan? Jesus pekar alltså här på sabbatsbudets kärna alldeles på motsvarande sätt som synoptikerna: Gud har inte skapat människan för sabbatens skull, utan sabbaten är till för människans skull.

Vem är Jesus? 7:25-36

Messias var en gestalt i judendomen under Jesu tid. Man hade många antaganden och allmänna föreställningar om honom. En av dem var att Messias förblir fördold ända till dess att hans tid är inne. Den här föreställningen finns också i den judiska litteraturen utanför Gamla Testamentet. Det här stämde inte alls översens med det faktum att man kände rätt väl till Jesu härkomst.

På sitt typiskt gåtfulla sätt låter Jesus folket tala så här – i verkligheten visste judarna inte alls vem Jesus var och varifrån han härstammade. Eller rättare sagt, i verkligheten visste de någonting, trodde sig veta något annat och var helt okunniga om slutet. De kände honom nog som barn till en vanlig människa, trodde att han var född i Nasaret och var helt ovetande om hans himmelska ursprung. Jesu himmelska ursprung kände de inte till eftersom de inte kände Fadern.

Jesu ord väcker igen mordlusta. Det får Jesus att förutsäga sin död och att han ska återvända till Fadern. Som det är ofta i Johannes evangeliet så begriper inte Jesu samtalspartners alls vad det handlar om. Deras tal återspeglar knappast hån eller ironi utan mera en fullständig blindhet för Guds sanning.

Livets vatten för de törstiga! 7:37-52

Lövhyddohögtiden kulminerade den sista dagen. Utan tvivel just då nådde också begrundan inför ändens tid sin topp. Vi kommer ihåg Sakarjas ord om de levande strömmarna (Sak 14:8). Under vattenceremonin som hörde till festen sjöng man uppenbart Jesajas ord: ”Med fröjd skall ni ösa vatten ur frälsningens källor.” (Jes 12:3). Just det här utgör bakgrunden till att Jesus uppträder offentligt: ”Om någon är törstig, så må han komma till mig. Den som tror på mig må dricka. I Skrifterna sägs det: ’Ur hans innersta ska det levande vattnets strömmar välla fram’”. Jesus framställer således sig själv som det levande vattnets källa. Det finns också en annan tolkning till det här avsnittet som kan tävla med det förra: Enligt den väller inte det levande vattnets strömmar ur människornas innersta, utan från Jesus. Nu klargör Johannes, att det levande vattnet avser den Helige Ande.

Judarna tvistade om Jesus i ett eskatologiskt samtal, vilket utgör ett lysande exempel på Johannes förmåga att hantera sitt material. Är Jesus ”Profeten” (5 Mos. 18:18)? Eller Messias? Eller en bedragare? Johannes berättar inte om det på samma sätt som Lukas och Matteus, att Jesus föddes i Betlehem. Av den anledningen säger man ofta att Johannes inte kände till de här traditionerna alls. Nu låter han Jesu motståndare försvara Jesus med den ”uppgiften”, att Jesus inte hade fötts i Betlehem. Kan det framgå tydligare att Johannes evangelium, så öppet och överväldigande som det är för läsaren, samtidigt är en djup bok för den inre kretsen. Johannes antar utan vidare att läsarna vet, att judarna har helt fel.

I slutet av avsnittet förs en intressant och viktig diskussion. Endast ett av dragen är att Nikodemus nu i dagsljus vågar framställa sin förebråelse i form av en fråga. Vida viktigare är det svar som andra ger honom: Det finns inte förutsagt att det från det föraktade Galliléen skulle komma någon profet, alltså är Jesus en falsk Messias. Uppenbarligen pekar man här på den stora profeten som finns omtalad i 5 Mos. 18:18. Jesus återvänder just till den här uttrycket i sin första undervisning i det åttonde kapitles tolfte vers. Om Skrifterna tiger om den profet som ska komma från Galliléen hör Galliléen och ljuset samman (Jes. 8:23-9:6).