Varifrån kommer verserna 8:1-11?

Johannes evangeliums åttonde kapitel börjar med en för mången kristen kär berättelse om hur Jesus benådar en syndig kvinna. Den här berättelsen ger anledning till att ta fram frågan om Bibelns handskrifter. Alla böcker från antiken – såväl Ciceros tal som Paulus brev – har bevarats för oss som handskrifter. Före boktryckarkonstens tid var enda möjligheten att få ett exemplar av evangeliet att skaffa sig en för hand skriven kopia. Kopian blev sällan, om ens någonsin, exakt likadan som originalet. En enskild bokstav eller en hel sats kunde falla bort eller bli skriven på fel ställe. Den som kopierade kunde också ta med anmärkningar som skrivits i början eller i marginalen på sidan eller foga till ur minnet ett bekant ställe, något som enligt honom hörde med till sammanhanget. Svåra ord eller ställen kunde få en förklarande anmärkning. När de som forskar i antiken vill få klarhet i vad Cicero eller Paulus ursprungligen skrev, står de inför en utmanande uppgift. De jämför handskrifterna med varandra och försöker fastställa den ursprungliga textformen. Det är fråga om ett arbete, som kräver skarp yrkesskicklighet på antikens forskningsområde. På det här sättet föds, efter alla svårigheter, t.ex. ett kritiskt verk över Nya testamentets grundtext i vilken man ofta med synnerligen stor säkerhet har kunnat skilja den ursprungliga texten från tillägg som ibland gjorts århundraden senare.

Står alltså den kristna tron på en osäker grund, när handskrifterna är flera hundra, ja, t.o.m. tusentals? Inte alls. Det finns ingen avgörande viktig sak med tanke på vår tro som p.g.a. handskrifterna kunde ifrågasättas. I stället finns det två viktiga och älskade textavsnitt som är sådana som inte hör med till de ursprungliga böckerna i Nya testamentet. Den ena av dem är Markus 16:9-20, som är en sammanställning av de andra evangeliernas och Nya testamentets berättelser om uppståndelsen. Den andra är den som det är just nu fråga om, Joh. 7:53 - 8:11.

Den här texten som fogats in i Johannes evangelium är inte hundratals år yngre än Nya testamentet, utan texten hör till en gammal evangelietradition. Uppenbarligen nämner redan biskopen i Hierapolis texten omkr. år 130. Eusebius placerar den utanför Nya testamentet i Hebréerevangeliet. Det är tydligen fråga om ett tidigt evangeliefragment som nödvändigtvis inte behöver höra till något evangelium som bevarats till vår tid. För att inte bryta tankelinjen i Johannesevangeliet behandlar vi avsnittet till sist.

Ljuset kommer från Galliléen 8:12-20

Vi återvänder till slutet av det sjunde kapitlet. Där avfärdade Jesu motståndare honom genom att säga att ingen profetia säger att en profet ska uppstå i Galliléen. Därmed hade de glömt en synnerligen viktig messiansk text: I Jesajas bok förutsägs att det föraktade Sebulons och Naftalis land kommer att se ett stort ljus (Jes. 6:23). Genast efter den här förutsägelsen följer julens profetia, enligt vilken Fridsfursten kommer för att befria sitt folk: ”Ty ett barn blir oss fött, en son blir oss given. På hans axlar vilar herradömet …” (Jes. 9:6).

”Jag är” - Jesu verkliga väsen 8:21-30

Jesus talar om sin bortgång, och åter igen en gång missförstår judarna Jesu tal. Nu är det uppenbarligen inte heller fråga om hån utan om fullständig blindhet och oförmåga att se Guds ljus. Lika ofattbar för åhörarna förblir hela poängen i Jesu undervisning. På inget annat ställe likställs Fadern och Sonen så tydligt som här.

Gamla testamentet berättar hur Mose förvånad frågar efter Guds namn. Till svar fick han Guds ord: ”Gud sade till Mose: ’Jag är den Jag Är.’ Och han sade vidare: ’Så skall du säga till Israels barn: Jag Är har sänt mig till er.’” (2 Mos. 3:14). Nu använder Jesus just den här benämningen i en sats som är svår att översätta till svenska. ”Om ni inte tror att ’Jag är’ kommer ni att dö i era synder.” Den som inte förstår, att Fadern och Sonen är en, tillhör döden på grund av synden. Den som förstår den här enheten, bekänner att Sonen kommer från Fadern som världens ljus och finner syndernas förlåtelse, finner livet. Vissa bekänner Jesu sanna väsen, andra förnekar den och ser den inte. I enlighet med det bedömer man också Jesu ”bortgång” och ”upphöjelse”. Den som förnekar enheten mellan Kristus och Gud, ser hans bortgång endast som dens död som hädade Gud - att en öppet gudlös upphöjs till att hånas av människorna. Den för vilken Gud har öppnat ögonen till att se enheten mellan Fadern och Sonen ser i hans bortgång en återgång till Faderns härlighet och i hans kors en stor orsak till beröm.

Abrahams eller djävulens barn? 8:31-59

Det avsnitt som nu är uppe till behandling är avgörande viktigt när man talar om Israels ställning efter att Jesus kommit i världen. Jesus talar till judarna – med ordet ”judar” avses i Johannes språkbruk ofta endast de judar som förkastade honom (både Jesus själv och också hans apostlar var ju judar). Nu talar Jesus till de judar som trodde på honom, men samtalet ställer allt i ett helt nytt ljus. ”Tro” – i Johannes evangelium ett ord med mångskiftande betydelse – har varit till sin natur ett mycket ytligt begrepp. Det har inte varit den tro där man bekänner Jesus som Guds Son, som den som sonar världens synder och som det enda ljuset för de människor som lever i mörkret. De som diskuterar hamnar rätt snart i stora meningsskiljaktigheter. Judarna avvisar Jesus och hänvisar till att de är Abrahams barn. Därför anser de att alla de löften som Gud hade gett Abraham tillhör dem.

Jesus avvisar det här påståendet helt enkelt och mycket bryskt: Motståndarna var inte Abrahams barn, utan djävulens. Abraham såg i förväg hur Kristus uppenbarades i världen och gladde sig över det. Å andra sidan avvisar judarna Kristus och försöker döda honom. Dessa judar, som avvisar Kristus, har ingen verklig förbindelse till Abraham och tror inte att Kristus kommit från Fadern.

Vid den tiden när Johannes evangelium skrevs hade dessa ord sin speciella aktualitet. De kristna levde också då i en situation där Guds folk avvisade Jesus. Utan att tvivla hänvisade man till att man var Abrahams barn. Vad var det alltså för nytta med att människan hörde till Guds folk? Det svar, som det avsnitt som nu är under behandling ger, är enkelt: Om människan avvisar Kristus, är det till ingen som helst nytta att tillhöra Det utvalda folket. Det vittnesbörd som Johannes förmedlar är således alldeles det samma som Paulus ger, som citerar Jesaja: ” Men Jesaja utropar om Israel: Även om Israels barn vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst .” (Rom. 9:27).

I början av samtalet talade Jesus till folket, till dem som trodde på honom. Kärnan i hans undervisning var hans verkliga väsen. Judarna förkastade den här undervisningen och försökte döda Jesus. De lyckades inte dess vidare varken att tro på honom eller döda honom – det var inte alldeles lätt att få grepp om Jesus.

Jesus och äktenskapsbryterskan 7:53-8:11. Obs!

Berättelsen om Jesus och äktenskapsbryterskan är således en fristående pärla som inte hör till det pärlband som evangelisten Johannes har som komposition. Trots det är texten utmärkt tilltalande och vacker. Den innersta kärnan i tanken är, att Jesus är syndares vän. Därför har många forskare hänfört berättelsen till Lukas teologi, där samma betoning dominerar.

Berättelsen hänför sig till Jerusalem och möjligen till de sista dagarna av Jesu jordiska liv. I så fall uppfattar vi stämningen i händelsen ännu tätare än vi förstod den då vi läste den första gången.

Berättelsen är besläktad med dispyten om skattepengen i synoptikerna: Oberoende av hur Jesus svarar, så är han i en fälla. Det var inte möjligt att kombinera trohet till Mose lag och vänskap med syndare. Antingen borde man vara lagen trogen och låta kvinnan bli stenad (5 Mos. 22:22-24) eller se mellan fingrarna med kvinnans synd och därmed förkasta Mose lag.

Vad skulle Jesus nu göra? Det som Jesus gör nu visar att han behärskar situationen suveränt. Att skriva i sanden betyder knappast något speciellt. Han låter bara tiden gå och låter tillfällets dramatik föra saken framåt, bort från det spår, som det till en början fördes in på. Hans lugna och tysta beteende visar, att han inte blir utan svar till dem som grillar honom. Endast en mening och bollen är klart tillbaka hos hans kritiker. Först de äldste och visaste, sedan också de andra, förstod att det här blev för mycket för dem och gick därför sin väg. Till slut är bara kvinnan kvar, vilken Jesus sänder benådad att leva ett nytt liv.