Johannes evangelium har ursprungligen slutat med kapitel 20. Verserna 20:30-31 har utgjort det ursprungliga evangeliets slutord. Det tjugoförsta kapitlet som vi nu har framför oss är uppenbart en litet senare tillagd efterskrift. Författaren har till evangeliet velat foga några berättelser, vilka härstammar från samma tradition.

I de berättelser som vi nu möter har den lärjunge som Jesus älskade en central roll. Det är endast textens innehåll som den här gången leder till den tanken, att det är fråga om ett senare tillägg. Kapitel 21 finns i alla handskrifter. För kännare av handskriftstraditionerna är den här sakuppgiften klar: Tillägget har utan tvekan skrivits innan man började kopiera Johannes evangelium för en vidare offentlighet. Det är således mycket gammalt och i den meningen en del av evangeliet.

Apostlarna som fiskare 21:1-14

Den berättelse som vi nu har för handen kan med svårighet placeras i Johannes-evangeliets framställning på grund av att det sista stycket har fogats till senare. Det förefaller att bäst passa in i en tid då allt ännu var oklart och lärjungarna ännu inte hade full säkerhet om Jesu uppståndelse. I så fall innebar det faktum att lärjungarna gick för att fiska, att de förnekade det uppdrag som de en gång hade fått.

Jesus var i graven och de kunde inte mera vandra i hans sällskap. En konsekvent följd av den här tanken var att söka sig ett annat yrke i stället för apostlatjänsten. Det som främst stod till buds var naturligtvis fiskarens yrke som de hade utövat tidigare. Johannes berättelse innehåller många kopplingar till den berättelse som Lukas placerar till tiden före Jesu lidande (Luk 5:1-11). Hela berättelsen, och lika bra den sagolika fångsten som den magiska stunden på stranden, innebär en återgång till lärjungaskapet.

Talet 153 är uppenbart på något sätt symboliskt och torde på något sätt peka på att Kristi verk gäller alla folk. Bland många förklaringsförsök är inget riktigt övertygande. Av dessa lärjungar som just hade vacklat blev efter den här händelsen igen människofiskare.

Jesus och Petrus 21:15-19

Alldeles överväldigande och psykologiskt mycket skarp är berättelsen om mötet mellan Jesus och Förrädar-Petrus. Fastän där finns också andra på plats, så är de alla utomstående. Två goda vänner tittar varandra ända in i ögonbottnen. Där behandlas Petrus förnekelse, men samtidigt hela hans återstående liv. Tre gånger förnekade Petrus, tre gånger ställer Jesus honom frågan: ”Älskar du mig?” Efter den sista frågan bryter Petrus samman. Relationen till Herren är nu klar.

Till de tre frågorna fogas nu tre uppmaningar att verka som herde. Vi kommer ihåg det tionde kapitlets tal om den gode herden och de ställen i Gamla testamentet som utgör dess bakgrund (i synnerhet Hes. 34). Odugliga herdar ser endast till sitt eget bästa och låter bli att sköta hjorden. När Herren börjar som de egnas herde ändras sättet. Den uppståndne vallar sin hjord genom att använda människor som sina medel. En speciellt ansvarsfull uppgift får Petrus som i alla evangelier är lärjungarnas ledare. En herdes uppgift, i synnerhet Petrus ansvarsfulla specialuppgift, är omöjlig att sköta utan kärlek till Herren. Jesus ger således den Petrus, som hade förnekat honom tre gånger, en ny start.

Sändandet består av en gåta, som man kan förstå först efter en lång tid. Vad menas med talet om att spänna bältet och att leda? Det normala klädesplagget var en yttermantel. När man begav sig ut på vandring fäste man upp den med bältet så att det inte skulle vara till hinder för vandringen. En ung man band själv sitt bälte snabbt. Just den här gesten, att sträcka ut händerna, är gåtans nyckel. Vi vet att Petrus dog martyrdöden. Högst troligt korsfäste man honom i Rom på 60-talet. Då blev han att sträcka ut sina händer, man spikade fast honom på tvärbjälken och han gick före bödeln till avrättningsplatsen. Vad var ett bättre alternativ, att vara i trygghet utan Kristus eller tillsammans med Kristus i ångestens eld i helvetet? Petrus visste svaret: ”I honom var liv och livet var människornas ljus.”

Den käraste lärjungen 21:20-25

Bakom vännerna går ”den käraste lärjungen”. Petrus begår ett misstag när han frågar om dennes öde och får ett abrupt svar: ”Följ du mig.” I den här saken är Petrus en utomstående precis som de andra hade varit en stund tidigare. Jesu plan för en människa angår ingen annan. Antydan om en kommande martyrdöd hade getts endast till Petrus och inte offentligt. ”Den käraste lärjungens” öde förblir en gissning för Petrus.

Johannes evangelium ger den bilden att Jesu offentliga verksamhet räckte flera år. Under den här tiden undervisade han oavbrutet, gjorde ett kraftigt intryck på tusentals människor och uträttade många stora under. Redan en dags detaljerad beskrivning skulle ha krävt mer papyrus än det nuvarande evangeliet.

Bokens sista ord visar tydligt Johannes sätt att förhålla sig till sitt material: Allt ryms inte med och allt behöver man inte heller berätta. Han har tagit med i sitt verk endast en del; några under och någon undervisning, men han har behandlat dem exakt och detaljerat.

I det fjärde evangeliet ekar den tradition som den käraste lärjungen dokumenterat, och speciellt klart hörs det allra viktigaste: Kristus är Guds Son, de blindas ljus, de dödas liv. ”Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd.”