1. "Sannerligen, du är den fördolde Guden"…(Jes. 45:15)

Hur har jag inte kämpat, Gud!
Hur har jag inte kämpat, utöver mina krafter [min förmåga]!
(Ordspråk 30:1-2)
Jag är oförnuftigare än någon annan
och utan mänskligt förstånd.
Jag har inte lärt mig vishet, så att jag har kunskap om den Helige.
Vem har stigit upp till himlen och kommit ner igen? Vem har samlat vinden i sina händer? Vem har knutit in vattnet i ett kläde? Vem har fastställt jordens alla gränser? Vad heter han, och vad heter hans son - du vet det ju?
Allt Guds ord är rent från slagg,
han är en sköld för dem som tar sin tillflykt till honom.
Lägg ingenting till hans ord, så att han beslår dig med lögn.
(Ords. 30:1-6).

För mången är Gud en stor gissning. Hur man än begrundar honom och funderar så känns det som om man inte skulle få grepp om honom. Man kan inte se Gud och inte göra en målning av honom. Man kan inte diskutera med honom och man kan inte fråga vad han har för åsikt. Gud är avlägsen, långt borta, diffus — och finns han över huvudtaget? Människan kämpar utöver sina krafter men kan aldrig begripa.

Det är just det här som den ena sidan av vår lutherska bekännelse avser — Gud är en fördold Gud och människan kan inte nå honom på något annat ställe än där Gud vill bli nådd. Gud är fördold för det syndiga människosläktet eftersom han själv har velat dölja sig, vända ryggen åt och gömma sig. En av kyrkans lärare säger så här: Du får inte ens tag i en sparv om den inte vill. Hur skulle du då kunna få tag i Gud om han inte vill bli nådd och bli funnen. Bibelns Job, som är den som lidit mest, säger så här:

Se, han går förbi mig utan att jag ser honom, han drar vidare utan att jag märker det.
Han griper sitt rov, vem kan hindra honom? Vem kan säga till honom: "Vad gör du?"
Gud håller ej tillbaka sin vrede. För honom måste Rahabs följe böja sig.
Hur skulle jag kunna svara honom, välja ut ord inför honom?
Om jag än har rätt kan jag inte svara, endast be min domare om nåd.
Om jag ropar och han svarar, så tror jag inte att han lyssnar till min röst.
Ty med storm straffar han mig och slår mig med sår på sår utan orsak.
Han låter mig inte hämta andan, utan mättar mig med bedrövelser.
Gäller det styrka? Se, han är stark! Gäller det vad som är rätt? Vem vill ställa mig till svars?
Om jag hade rätt skulle ändå min mun fälla mig, om jag vore oskyldig skulle han finna mig falsk.
Jag är oskyldig! Jag vill inte veta av mig själv, jag är trött på att leva.
Det går på ett ut, därför säger jag: Både den oskyldige och den skyldige förgör han.
Om en plåga bringar plötslig död, föraktar han de oskyldigas förtvivlan.
Jorden är given i de ogudaktigas hand. Han binder för ögonen på dess domare, om det inte är han, vem är det då?
(Job 9:11-24).

Vi kan aldrig förstå någon annan Gud än honom, som har uppenbarat sig. Å andra sidan kan ingen närma sig den fördolde Guden eller förstå honom. Den som försöker blir besviken gång på gång, går vilse och slutligen hatar sin egen gud, som han trodde sig ha funnit, men som han i verkligheten själv hade gjort sig.

Och dock — Gud kan man möta, och uttryckligen en levande och verklig Gud som är nådig och som hör bön. Han är en levande person och inte en knippe upphöjda principer. Man kan finna honom och han finner människan. Men då bör den lilla människan lyssna noga vad den store Guden säger.

Man måste söka honom där där han vill bli funnen och inte där där han vill dölja sig. Endast Bibeln framställer för dig den verkliga levande Guden och inte människans föreställningar. Utan den fortsätter du hela resten av ditt liv med ett stort mysterium, vilket ingen människa någonsin förmår lösa.

Allt Guds ord är rent från slagg, han är en sköld för dem som tar sin tillflykt till honom.
(Ords. 30:5)

2. Två verkligheter

Det finns två verkligheter. Den ena är den som vi ser med våra ögon, känner med våra händer och hör med våra öron. Det finns också en annan verklighet, den, som Guds ord ritar. Bibeln berättar, hur några människor har fått se in i den här verkligheten och se Gud. Deras ord återspeglar förvåning, högaktning och den lilla människans skräck inför den store och Helige:

Medan jag såg på djuret sattes troner fram, och den Gamle av dagar satte sig ner. Hans kläder var snövita och håret på hans huvud var som ren ull. Hans tron var av eldslågor och hjulen på den var av flammande eld. En ström av eld flöt ut från honom. Tusen gånger tusen tjänade honom och tio tusen gånger tio tusen stod inför honom. Han satte sig ner för att döma och böcker öppnades.
(Dan 7:9-10)

Några har således sett denne store och Helige ansikte mot ansikte. Det hände Jesaja som rycktes med i en stor gudstjänst och han skrek i förskräckelse, för han förstod, att han, en syndig människa, aldrig kan höra till denna de heligas hop eller stå inför den Helige (Jes. 6:1-6). De är långt flera de, som Gud vidrört på ett vanligt sätt, men ändå så, att de har förstått något av den här andra verkligheten och också av Guds helighet. Det har varit tillräckligt, för de har fattat en viktig sak — Gud är helig och jag är syndare. Varje människas lott är att inför Gud stå på den syndigas och till förtappelse dömda människans plats.

3. "...du Israels Gud, du Frälsare”

Gud stannade inte i sin härlighet för att på avstånd se hur bedrövligt vi syndiga klarar oss i den här syndiga världen. Han stannade inte för att se på när vi till slut hamnade i förtappelsen. Han brydde sig om oss och kom oss nära. Han älskade. Han handlade och sände sin egen Son till oss. Bibeln säger så här:

Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss. Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud! Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud. Som Guds medarbetare uppmanar vi er också att ta emot Guds nåd så att den blir till nytta. Han säger ju: ”Jag bönhör dig i nådens tid, jag hjälper dig på frälsningens dag. Nu är den rätta tiden, nu är frälsningens dag.”
(2 Kor 5:19-6:2).

Guds nåd är gratis och erbjuds endast i Kristus

Till den kristna trons kärna hör två saker, som det är litet svårt att förena med varandra. Den ena är mycket vid och den andra mycket smal. Den första är att Gud Fader tar emot varje människa utan urskiljning för Jesu skull. Den andra är att det inte finns någon annan Guds frälsande nåd förutom Jesus och hans verk.

Jesus sade till honom: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”
(Joh. 14:6)

Den första delen är svår att förstå för den verkar alltför enkel.

Guds nåd är ändå gratis, annars är det inte nåd över huvudtaget. Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.

Den andra delen känns för snäv: Erbjuds Guds nåd endast i Kristus och inte på något annat ställe? Just så ligger det. Förutom att Jesus är en väg till Gud så är han också den enda. Det finns bara ett sätt att se Guds älskande Faders-ansikte och det är att ha att göra med Jesus. Den som förkastar Kristus har ingen Gud som är nådig. Den som inte går in genom dörren kan inte komma in genom muren.

Båda sidorna är sanna: Nåden är fullkomlig och fri i Kristus, men endast i Kristus.

På sommaren tillbringar jag mycken tid på sjön i Åbo skärgård. Någon tappar sin telefon ibland i sjön. Där ligger den och man kan inte få den tillbaka. För någon annan har utombordsmotorn lossnat och det finns inte någon som fiskar upp den på stranden. Det som är borta är borta. Det här är saker man grämer sig över, men det ligger en stor tröst i det som sägs om Gud i Bibeln:

Vem är en Gud som du, som förlåter missgärning och inte tillräknar överträdelse för kvarlevan av sin arvedel. Han håller inte fast vid sin vrede för evigt, ty han har behag till nåd.Han skall åter förbarma sig över oss och trampa på våra missgärningar. Du skall kasta alla deras synder i havets djup. 20 Du skall bevisa trofasthet mot Jakob och nåd mot Abraham, så som du med ed lovade våra fäder i forntidens dagar.
(Mika 7:18-20).

När Gud kastar alla våra synder i havets djup, tack vare Kristus, så kan inte ens Djävulen fiska upp dem igen. Inte någon människa, inte någon ängel. Nej, ingen!

4. Tillit och förtröstan - vad är det?

Den kristna tron består av flera dimensioner. En av dem är tilliten, tillit till en god Gud.

Tänk efter en stund vem du litar på. Om du måste nämna några människor som du verkligen litar på fullt och fast, vem skulle du då nämna och varför litar litar du just på dem? Tänk så här: På gatan kommer någon emot dig som ber om att få ditt bankkort och koden. Knappast skulle du ge det till honom. Men litar du på någon människa så att du skulle ge det till henne? För mig skulle det inte vara svårt att ge det till min egen son så att han kunde tanka bilen. Han missbrukar det inte. Kanske också du kommer att tänka på någon sådan människa, som du litar på. Men hur som helst, tänk efter på vilket sätt den tilliten har uppkommit som du känner gentemot någon människa. Är det inte på det här sättet: Den föds långsamt, under många år. Den växer och har vuxit i många svåra stunder: Den där människan har aldrig svikit mig och kommer aldrig i fortsättningen heller att svika mig.

Precis på samma sätt föds förtröstan på Gud — småningom. Nattvardsmässa efter nattvardsmässa, sång efter sång, kris efter kris. Jag visste inte vart han förde mig eller varför han gjorde det, men det vet jag, att han ledde mig. Han övergav mig inte, han glömde mig inte, han lämnade mig inte. Och han har stått ut med mig syndare redan i många år, i årtionden och lovat föra mig ända hem. Jag lär mig fortfarande förtröstan, jag förtröstar. Skulle en far verkligen överge sitt barn?

5. Vem är alltså Gud?

Gud är en stor hemlighet, en helig, fördold och ogripbar Gud, som inte passar ihop med synd eller mörker. Ändå har han vänt sig till syndiga människor i Jesus Kristus och är en Far som brinner av kärlek till människorna. Apostelns ord kastar ljus över många frågor som inte har något svar, bland all svaghet och syndfullhet:

Honom älskar ni utan att ha sett honom, och fast ni ännu inte ser honom tror ni på honom och jublar i obeskrivlig, himmelsk glädje när ni nu är på väg att nå målet för er tro: era själars frälsning.
(1 Petr. 1:8,9).