Under de senaste årtiondena har det förts en livlig debatt om sexualiteten och den kristna etiken. Den västerländska livsstilen ser ut att frigöra sig från traditionell kristendom, vilket orsakar ständiga problem också inom kyrkan.

Det är säkert bra för nutidens människa att blicka tillbaka på det förgångna: Med undantag för den tidiga kyrkan konfronterades också judendomen på Jesu tid med en för dem främmande värld och dess sexualmoral.

Ett liv utan det sjätte budet

Tiden för antiken sträckte sig över tusen år och i länderna vid Medelhavet levde en stor mängd olika folk. Det är fel att behandla antiken som en enda helhet. Trots det ger både grekiska och romerska skrifter i stort sett en enhetlig bild av hurudan sexualmoral judarna och de kristna konfronterades med. På samma sätt som nu följde människorna mer eller mindre strängt de moraliska regler som deras lärare gav. Man gav råd och beteendekod fanns, men där saknades ett element som fortfarande påverkar varje europés liv om han vill det eller inte. Det sjätte budet kände man inte till och sexuallivet var verkligen inte begränsat endast till äktenskapet. Sex före äktenskapet eller utanför äktenskapet ansågs allmänt inte vara desto mer fel för männens del, inte heller homoförhållanden. På det här sättet avvek den grekisk-romerska sexualmoralen på ett avgörande sätt från den jude-kristna.

Den romerska pojkens väg

Vi känner väl till den moralkod, som gavs till den romerska mannen att följa. Den unge pojken hade, innan han gifte sig, en tid (kallad ludus) under vilken han uttryckligen sökte sexuella erfarenheter för ett framtida liv. Man varnade inte för dessa, utan hellre uppmuntrade man till dem. Slavflickor, slavpojkar och bordeller hörde alltså till den unge pojkens sexualundervisning. Inte heller under hans senare liv ansågs utomäktenskapliga hetero- och homosexuella förhållanden fel. Sträng moral kom med i bilden i det skede då det blev fråga om någon annans hustru: Äktenskapsbrott accepterades verkligen inte. Men just för att undvika det behövde det finnas slavflickor, slavpojkar och prostituerade.

Moralisk men fri

I den grekiska världen möter vi en verklighet som är mycket lik den som fanns i den romerska världen. Fastän vissa filosofer betonade återhållsamhet – som betonades också under senantiken – var den fria mannens sexualitet fri. En bland Demosthenes tal bevarad mening formulerar saken så här: ”Vi har älskarinnor för njutningens skull, sambo för det dagliga sexlivet och fruar för att få äkta barn [inomäktenskapliga].” Äktenskapet var till för att få juridiskt egna barn. Det var ändå inte något hinder för att leva i hetero- och homoförhållanden både före och under tiden för äktenskapet. Det hade i och för sig inget att göra med moral eller återhållsamhet. Där förekom sexualitetens hela brokighet från öm kärlek ända till pedofili, vilket samhället inte förbjöd.

Vår uppfattning om vardagen förmedlas ur de fria männens synvinkel på ett för antikens skriftliga källor typiska sätt. Biologiska orsaker gav inte kvinnorna ett motsvarande fritt sexualliv som åt männen. Rädsla för graviditet gjorde den unga kvinnans liv helt annorlunda än den unge mannens, och den unga flickans plats var i hemmet. Den grekisk-romerska världens sexualmoral var således mycket annorlunda den judiska och kristna tankevärlden. I hur hög grad och på vilket sätt konfronterades de med varandra?

Som majoritet i Jerusalem, som minoritet i diasporan

På Jesu tid mötte judarna en synnerligen annorlunda verklighet beroende på om de råkade bo i Palestina eller i diasporan. Man måste komma ihåg att också det här är en grov uppdelning: Å ena sidan bodde på den tiden rikligt med människor som också hörde till andra folk och å andra sidan växlade situationen mycket också i diasporan: I storstaden Alexandria levde en stark judisk gemenskap i vilken den sociala kontrollen var uppenbart ganska stark. Däremot, i en stad som Filippi, kunde en jude bli tvungen att leva utan synagoga och blev att nöja sig med den lilla gemenskapen vid böneplatsen vid floden (Apg. 16).

Den sexualundervisning som judarnas lärare gav förekommer i mycket olika källor. I de tidiga rabbinernas undervisning förpliktigar lagen till tidigt äktenskap både för mannen och kvinnan. Man förhåller sig strängt till utomäktenskapligt sex (mishna, Sota 9:13) och homosex (mishna, Sanhedrin. 7:4). Utanför de här källorna framställer judiska texter några gånger den judiska sexualmoralen komprimerad för hedningar. De gammaltestamentliga berättelserna kunde man också berätta för det egna folket på nytt och med nya betoningar. Utöver det här känner vi till intressanta katekesliknande texter, som också de behandlar sexualmoralen.

Endast den egna hustrun

En synnerligen viktig sammanfattning av den judiska sexualmoralen finns i Josefus verk Mot Apion. I det här verket går författaren till motanfall mot grekiska författare som svartmålar judar. Mot slutet strävar Josefus att kort beskriva den judiska tron. På ett ställe i det här intressanta avsnittet sägs så här:

"Hurudana är alltså våra könslagar? Lagen känner endast till den naturliga sexuella föreningen mellan man och hustru och endast den som är till för att få barn. En mans förening med en annan man förkastar den strängt, och försök till sådan förening straffas med döden. … Den äkta mannen ska förenas endast med sin hustru och allt annat är ogudaktighet. Det finns inget som kan rädda den från döden som gör så, om han våldför sig på någon som är förlovad med någon annan eller förför någon annans hustru … ” (2,199;201).

På ett för apologetiska böcker typiskt sätt framställer Josefus judarna som ett idealsamhälle, som man hatar utan orsak. Hans ord om sexualmoralen återspeglar ändå utan tvivel den verklighet, som han mötte under sin uppväxt och vid sina studier i Jerusalem.

Josef och fru Potifar

Ett anmärkningsvärt sätt som man använde för att försvara det egna folkets identitet var att återberätta Gamla testamentets berättelser. På den här punkten var forntidens bibelutläggare trogna de heliga texterna – ibland på sin höjd mycket skissartat: Till berättelsen fogade man ofta också alldeles nya element, vars uppgift var att ge vägledning åt åhörarskaran i den just då aktuella livssituationen. Just så omskriver Filon, som bodde i storstaden Alexandria, händelserna i Potifars hus och låter Josef upplysa fru Potifar om judiskt levnadssätt så här:

“Vi hebréer följer våra egna lagar och seder. Andra folks pojkar har lov att som 14-åringar gå obehindrat hos skökor och gatflickor och hos alla som säljer sig själva. Bland oss tillåts en sköka inte leva, utan för en kvinna som idkar en dylik handel har som straff bestämts döden. Vi ligger aldrig med en kvinna innan den lagliga föreningen, utan vi går orörd man till orörd jungfru. Vi söker inte njutning av äktenskapet, utan lagenliga barn. Ända till denna dag har jag hållit mig ren och jag tänker inte ta som min första synd äktenskapsbrott.” (De Iosepho 42-44).

När Filon fogar Josefs uppskärrade tal till Bibelns berättelse deltar han i skötseln av dåtidens judesamfund. Egyptens Alexandria var grekernas stad och där levde människorna enligt den grekiska sexualmoralen. Det judiska samfundet var anmärkningsvärt stort, men de stod hela tiden i fara att anpassa sig till det grekiska sättet att leva. Speciellt brännande var den här faran med tanke på sexualmoralen. Enda sättet att motverka den faran var en ständig undervisning. Filon handlade på det sättet konsekvent och avvisade förutom utomäktenskapliga heteroförhållanden också homoförhållanden – trots att han blev att ta avstånd från också mycket uppskattade filosofers uppfattningar som Platons.

Den judiska katekesundervisningen

Vi känner till från olika delar av den judiska världen gamla sammanfattningar av den judiska tron och livet, vilka användes för att undervisa den egna gruppen. Några av dem är skrivna på versmått på grekiska, och det har också hänt att de bjudits ut till icke-judar. Andra är skrivna ursprungligen på hebreiska och de har antagligen använts som underlag för andra till andra språk översatta texter. Dessa verk har utgjort förebild till fornkristna katekeser. Undervisningen i sexualmoralen har i dessa ofta en central betydelse.

En sådan handbok är den berömde grekens, vid namn Fokylides, mycket senare skrivna judiska verk. Läsarens intryck är att man blir jude genom att leva efter vissa regler – trons kärnfrågor behandlar verket just inte. Sexualmoralen är i stället uppe flera gånger. Föräktenskapligt sex motsätter man sig i de kraftigaste ordalag – jungfrun bör hållas bakom lås och bom ända fram till bröllopsdagen (215). Förkastande av homosex är villkorslöst: ”Överskrid inte med onaturligt samlag de av naturen givna gränserna, för inte ens djuren har samlag hannar med hannar. En kvinna får inte ta mannens könsroll” (189-191).

Judar som levt i olika delar av världen kände således bra till den grekisk-romerska världens sexualetik både hetero- och homoförhållandena. En del moderna teologer har ett behov av att hålla vid liv såpbubblan, som går ut på att judarna skulle ha känt till homosexuella relationer endast som våldsamma utsvävningar. (2 Hen. 34:2 talar om vänner). Minoritetens svar på det levnadssätt som accepterades av majoriteten utgjordes av en ständig undervisning i den egna sexualmoralen.

De judiska texterna återanvänds

Den grekisk-romerska världens verklighet, samt judarnas sätt att svara på den med sin egen moral, sätter också Nya testamentets texter i ett nytt ljus. Vi förstår bättre än förr, vilken verklighet Paulus mötte i Korint. Vid tiden för författandet av 1 Korintierbrevet hade inte en enda hednakristen bekänt den kristna tron ens i fem år. Fastän vissa kanske hade fått undervisning av stadens judar, så hade Paulus full orsak att skriva så här:

“Vet ni inte att orättfärdiga inte ska få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken sexuellt omoraliska eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare ska ärva Guds rike. Sådana har några av er varit. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande.”
(1 Kor. 6:9-11).

Vi fördjupar oss grundligare i Nya testamentets undervisning på andra ställen. I den här artikeln förbigår jag de här punkterna och ger i stället en överblick över hur den tidiga kyrkan fortsatte på den av judarna påbörjade undervisningen i sexualmoralen.

De tidiga judiska katekeserna kom förvånansvärt fort i ny användning inom Kyrkan och idéhistoriens svängningar är ibland intressanta. Ganska snart efter år 100 attackerar Barnabas brev, som uppenbarligen är skrivet i Egypten, häftigt judarna, men använder i moralundervisningen ord för ord en judisk katekes, som vi förlorat. Det här skulle vi inte veta om inte Didaches författare hade anpassat samma källa för sin egen katekes. I Didaches utformning lyder undervisning så här:

“Dödens väg är åter denna: Först av allt är den ond och full av förbannelse: mord, äktenskapsbrott, lusta, otukt, stöld, avgudadyrkan, trolldom, blandande av gift, rov, falska vittnesbörd …” (5:1).

Barnabas brev formulerar samma undervisning så här:

“Du ska inte begå otukt, icke äktenskapsbrott, icke vara gosseskändare” (19:4).

Den gamla judiska undervisningen om de två vägarna lever i de båda kristna verken. Ur det judiska arvet har man lyft fram också sexualetiken samt det skarpa förkastandet av utomäktenskapliga förbindelser och homosexualiteten.

Gemensamt arv

Kampen om det gemensamma arvet fick ibland gnistor att flyga mellan judarna och de kristna. Trots det var det just det här arvet som förenade dem. De kristna fortsatte den etiska undervisningen på många punkter med de vapen som judarna gav dem. Att förkasta oönskade småbarn förbjuder man inte direkt en enda gång dess mer i GT eller NT (om inte kanske Ef. 6:4 syftar på det), men de tidigaste kristna källorna följer noggrant den judiska undervisningen.

Samma sak gäller huvudlinjen angående sexualmoralen. Även om det vid sidan av judiska texter uppkom apostoliska skrifter med citat nästan ord för ord (se Polykarpus brev till filipperna 5:3), så fortsatte de kristna samma arbete som judarna hade gjort. Några accenter var visserligen andra: Många judiska texter anser äktenskapet och att få barn vara Guds bud, som alla måste följa. Men i stället var det bland de kristna möjligt att från första början vara ogift och under århundradenas lopp ansågs det allt oftare som ett bättre alternativ än äktenskap. Äktenskapets helighet och förkastandet av för- och utomäktenskapliga förbindelser förenade alla Abrahams barn. Efter tiden för de gammaltestamentliga texterna behövde man inte diskutera homosex i någondera troskretsen: Den tidiga judendomen förkastade det och den tidiga kyrkan talar på samma beslutsamma röst.

Vad lär vi oss?

Länderna runt Medelhavet hade lärt judarna att leva som en minoritet i olika delar av världen. Det utgjorde en ständig utmaning och utmaningen var inte minst på sexualmoralens område. Om samfundet inte ville anpassa sig efter ständigt nya till buds stående levnadssätt bland de andra folken, förlora sin identitet och smälta in bland de andra grupperna, så måste det hela tiden undervisa i den egna sexualmoralen.

Judarna svarade på utmaningen och undervisade. Även om moralen framställdes å ena sidan stolt för hedningarna, så var största delen av undervisningen avsedd för internt bruk. Fastän man kunde använda andra argument, grundade sig den jude-kristna moralen ändå på den verklighet som Guds uppenbarelse förmedlade. Rationella argument fungerade just inte i den omgivningen.

Vi vet inte hur lärarna lyckades i sin uppgift: Det fanns judar som mot lagens förbud gifte sig med hedningar i likhet med Timoteus mor, och minoritetens liv i trycket från majoriteten är säkert onödigt att idealisera. Texterna gör det dock klart, att de judiska samfunden försökte ge sin egen undervisning. Samfunden bevarades och undervisningen bevarades likadan från århundrade till århundrade. Huvuddelen av judarna anpassade sig således aldrig till sin omgivning. Alldeles på samma sätt handlade de första kristna, som från moderreligionen fick färdiga vapen för sin kamp.

Att leva som minoritet är inte angenämt, men ibland är det oundvikligt. De tidiga judarna och den tidiga kyrkan accepterade att leva som minoritet och kämpa för den egna sexualmoralen. Den västerländska kristendomen befinner sig nu vid ett vägskäl. Många har redan hunnit ta många steg på en främmande väg.