Kristenhetens heliga bok består av två delar, Gamla och Nya testamentet. De första kristna och deras efterföljare avvisade bestämt uppfattningen att Gamla Testamentet inte är avsedd för de kristna. Berättelserna om Abraham Isak och Jakob utgör en del av Guds folks historia och Psaltarens psalmer har ingått i gudstjänsten ända från början. Men hur är det med Mose lag och dess bestämmelser?

Paulus tillbakavisade kategoriskt kravet på att de hednakristna måste följa lagen och lärde att den är given endast åt judarna. Den här ståndpunkten blev därefter allenarådande. Frågan om lagen är emellertid en så komplicerad att den bör granskas.

Vad menar vi med ordet ”lag”?

Allra först är det skäl att märka att ordet ”lag” har många olika betydelser, såväl i Bibeln som i övrigt. Ordet kan i grekiskan betyda lag, ordning eller sedvänja. Judarna skilde inte mellan skriven och oskriven lag lika noga som vi gör. De kristna ärver således ett mycket brokigt språkbruk från olika håll. Det här har lett till en stor förvirring. Vi kan notera följande:

1) Med lagen avses de fem Moseböckerna – till vilka även berättelserna om Abraham hör (Rom. 3:31). I Gamla Testamentet kan man särkilja ”lagen” (= 5 Moseböcker), profeterna och skrifterna. Eller enbart ”lagen och profeterna”.

2) Med lagen avses Mose lag i sin helhet (Gal. 3:17) eller någon del av den. (Gal. 5:2-3).

3) Med lagen avses ett konventionellt judiskt levnadssätt. I enlighet med det kan t.ex. historikern Josefos säga att lagen kräver att man lär barnen att läsa. Mose lag innehåller inget sådant krav, men det var en vedertagen judiskt sed.

4) Lagen är en dömande fördärvsmakt, som den syndiga mäniskan behöver bli fri ifrån (Rom. 7).

5) Med ”lagen” förstås Guds krävande vilja. Speciellt i luthersk tro står den då som motsats till ordet ”evangelium”. Med lagen avses det som Gud kräver utan att ge någonting, medan evangelium är det som Gud för Kristi skull ger som gåva utan att kräva någonting. Det här motsatsförhållandet hör till det mest centrala i luthersk tro.

6) Med lagen avses anvisningar för den kristnes liv (”kärlekens lag”, Jakob 1:25).

Vi märker alltså att ordet ”lag” kan ha många olika betydelser. Därför händer det ofta att många blandar samman begreppen. Det behövs följaktligen mycket tåölamod att förklara och förstå lagens innebörd och betydelse.

Jesu tids judar och lagen

För judarna på Jesu tid var lagen en stor källa till glädje och stolthet. Seden följa lagen skilde juden från andra folk, dvs. hedningarna. Lagen upplevdes inte som en börda utan som en stor glädje och gåva. Detta synsätt avspeglas i t.ex. Psaltaren 119:92

”Om inte din undervisning hade varit min glädje, hade jag förgåtts i mitt elände.”

De judiska lärarna kände förutom lagen till hundratals bud och förbud. Till vart och ett av dessa hörde en traditionell förklaring, som Jesus kallade för ”de äldstes stadgar.” Dessa innehöll traditionella tillämpningar av vart och ett av buden.

Vi tar ett exempel. Mose lag (5 Mos.25:3) förbjuder skändning av en israelit genom att ge honom mer än 40 piskrapp. Enligt den traditionella undervisningen skyddades lagen genom ett räknefel så att det maximala straffet var 39 slag, något som även Paulus hänvisar till (2 Kor. 11:24). Här tycker man inte synd om den som straffas utan man varnade för att bryta mot Guds heliga lag. Lagen måste ”skyddas med en gräns” så att man inte skulle bryta mot den ens i misstag. På motsvarande sätt gav farisen som Jesus berättade om för säkerhets skull tionde också för allt han köpte – och inte bara för det han förvärvade (Luk.18:12). Det var bättre att ge tionde dubbelt än att inte ge alls.
Således hör till ett påbudet en noggrann, förklarande undervisning. Till hundratals påbud hörde tusentals och åter tusentals lärdomar som enbart en verklig expert kunde efterleva. Det är förståeligt om juden kände djup tillfredsställelse både över lagen och den egna sakkännedomen.
För juden var lagen således grunden för den nationella identiteten. Lagen innehöll förutom samhällslagar även morallagar och regler för gudstjänsten.

De hednakristna och lagen

Efter Jesu död och uppståndelse var utgångspunkten den att judarna följde lagen också efter att de hade börjat tro på Messias. Många var av den åsikten att också hedningarna måste följa den: enligt dem gick hedningarnas väg till Kristus genom judendomen. Först gällde det således att börja tillämpa bestämmelserna i Mose lag – framför allt omskärelsen – innan man kunde bli kristen.
Paulus och Barnabas lärde annorlunda. På sin missionsresa (Apg. 13-14) förkunnade de evangelium för hedningarna och krävde inte att dessa följde Mose lag. Vad Gud gjort i Kristus räckte och det fick man del av i dopet. Snart uppstod en tvist, om detta – något som Lukas skildrar så här:

”Några som hade kommit ner från Judéen började lära bröderna att de inte kunde bli frälsta, om de inte lät omskära sig enligt seden från Mose. När det nu uppstod oenighet och Paulus och Barnabas kom i allvarlig tvist med dem, beslöt man att dessa två och några andra av dem skulle fara upp till apostlarna och de äldste i Jesrusalem för att överlägga med dem om denna stridsfråga.”
(Apg.15:1-2.)

Paulus beskriver sin inställning med följande ord:”Men alla som håller sig till laggärningar, är under förbannelse. Det står skrivet: Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter. Att ingen förklaras rättfärdig inför Gud genom lagen är uppenbart, eftersom den rättfärdige skall leva av tro.”
(Gal 3:10-11)

”Ni har kommit bort från Kristus, ni som försöker bli rättfärdiga genom lagen. Ni har fallit ur nåden”.
(Gal. 5:5)

Vid apostlamötet segrade Paulus ståndpunkt. Enligt Lukas formuleras den av Petrus och Jakob. Petrus sade så här om hedningarnas förpliktigande att följa lagen:

"Varför vill ni då fresta Gud och på lärjungarnas axlar lägga ett ok, som varken våra fäder eller vi själva har kunnat bära?”
(Apg. 15:10)

Jakob skriver så här:

"Därför anser jag att vi inte skall göra det svårt för hedningarna som vänder sig till Gud" (Apg. 15:19)

Apostlamötets bestämmelser, enligt vilka de hednakristna kan leva tillsammans med judarna, utgör en liten detalj. Jag förstår det så att förbudet att använda blod som näring träder i kraft genast som jag lever bland judarna. Om någon är av annan åsikt må han låta bli att äta. Här gäller det en detalj som inte omintetgör den stora linjedragningen enligt vilken de hednakristna inte är skyldiga att följa Mose lag.

Judarna följer den, men den är inte heller för dem en frälsningsväg. Endast ett fåtal åsidosätter orden från Paulus, Petrus och Jakob och försöker binda hednafolken till Mose lag. För detta kommer de i sinom tid att dömas, för Paulus ord är så stränga.

Är lagen alltså upphävd?

Huvudlinjen är klar: Lagen är inte given åt de hednakristna och vi behöver inte följa den.
Det är skäl att understryka att ordet ”lag” här avser Mose lag. I flera andra betydelser gäller ”lagen” fortfarande. Det finns en Guds krävande vilja och de kristna har också skyldighet att följa den. Men det är en annan sak som vi ska återkomma till.

Nya Testamentet gör det således klart att den hednakristne inte är bunden till Mose lag och det är naturligtvis vår utgångspunkt. Samtidigt hänvisar Nya Testamentet ofta till de bud som Gud gav i Gamla Testamentet (t.ex. Matt.5:21,27). Vi förstår alltså att hela lagen inte är upphävd. Då vi skiljer mellan vad som gäller oss, och vad som inte gäller oss, utgår vi från Paulus undervisning att lagen inte gäller oss. I den mån någon del gäller oss måste den som ställer krav kunna motivera sina dem. Vi kan inte bara kallt ta förbudet mot att äta musslor och säga att det gäller alla. Man måste kunna motivera varför det ännu gäller och också räkna med att Anden vittnar i hjärtat hos dem som lyssnar att undervisningen. Annars far läraren fram med ren villfarelse och förslavar samvetena. Vi kan i grova drag skilja följande områden från varandra.

1) Enligt Hebreerbrevet gjorde Kristus med ett enda offer alla andra offer onödiga – offer som endast var en skugga av det kommande goda. På så sätt har alla offerlagar upphävts och det gäller för alla kristna. Efter min sons födelse försökte jag inte gå till templet för att offra två duvungar (Luk.2:24).

2) Enligt Jesu undervisning är all mat ren (Mark. 7:15) och Paulus ansluter sig till detta (Rom.14:14). Därför kan vi äta griskött och musslor även om Mose lag förbjuder båda (3 Mos. 11:7-12). En kristen gör gott om han för att ge akt på någons samvete är flexibel i val av föda, men maten förorenar honom inte och han har ingen nytta av att låta bli att äta.

3) Enligt Mose lag leder samlag till orenhet, likaså menstruation eller beröring av en död. Men dessa bestämmelser har ingenting att göra med synd. Tvärtom gör jag fel om jag låter bli att begrava min far. Men enligt Mose lag måste människan tvätta sig och som oren avstå från andras sällskap ända till följande kväll. Men det här gäller inte hednakristna.

4) Mose lag var också det israeliska folkets samhälleliga lag. Det är den inte för oss, utan vi döms till böter för ett slagsmål enligt vårt lands lag och det är helt naturligt för oss. Få har krävt att en man bör gifta sig med sin avlidna brors hustru när hon har blivit änka. (2 Mos. 25:5-6)

De här delarna av lagen är således upphävda. Men vi kan ändå nämna några punkter där lagen gäller även (oss) hednakristna.

1) Morallagen, vars kärna är de tio buden, är ännu i kraft. Jag får inte döda någon, inte begå äktenskapsbrott och inte förtala någon. I Nya Testamentets katalog över dygder och laster i t.ex. 1.Kor.6:9-11 och Gal. 5:16-26 framgår klart hur de första kristna förband sig att följa morallagen.

2) ”Lagen” i betydelsen ”Guds krävande vilja” har sin andliga användning, vilken Paulus hänvisar till i Rom. 3:19-20:

Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var min skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd.”

I enskilda frågor bör varje kristen lyssna på sitt eget samvete. Någon är av den åsikten att Apg. 15 förbjuder blod som föda. Flera samfund kräver att också att de egna ger tionde. Nya Testamentet har inga sådana krav men varnar ofta för girighet och uppmuntrar till att ge rikligt och ur ett fritt hjärta. Man ska ändå inte binda någon till att ge tionde. Gamla Testamentet förbjuder tatueringar (3.Mos.19:28). Det gör inte Nya Testamentet, men det varnar däremot flera gånger för att fästa för stor uppmärksamhet vid det yttre. Få är de som kräver det hårmode som Mose lag förutsätter (3 Mos. 19:27). Den kristnes samvete må i konkreta fall avgöra hur man skall handla i dessa fall.

Kyrkans historia

Urkyrkans hednakristna del växte snabbt förbi den judekristna och Paulus ståndpunkt blev snart den dominerande. Samtidigt försvann förmågan att förstå vad tvisten som skildras i Galaterbrevet och i Apostlagärningarna gällde. Bristen på motsatsförhållande gjorde knivseggen slö. Det blev svårt att förstå att buden är en del av den heliga Skrift, men ändå inte hör till oss. Ännu ett i Barnabas namn skrivet brev talar för att befria de kristna från att följa Mose lag och ersätter den skriftliga tolkningen med en vildvuxen andlig förklaring. Under det tredje århundradet (t.ex Klemens av Alexandria) kunde man något så när godtyckligt välja några av lagens bud, med vilka man band åhörarnas samveten. I fortsättningen tilltog oredan och under fjärde århundradet började några hednakristna kräva att man skulle följa renhetsfreskrifterna i Mose lag. Kraven tillbakavisades (t.ex Didaskal), men man kunde inte längre ta Galaterbrevet till hjälp.

Luther och lagen

Martin Luther avvisade bestämt försöken från kyrkan att tysta ner lagens predikan och undervisning. Det är mycket viktigt att förstå att ”lagen” för reformatorn oftast betyder ”Guds krävande vilja” och inte Mose lag med dess renhetsföreskrifter. Galaterbrevets diskussion var förbi sedan nästan ett och ett halvt årtusende och utgjorde inte ett problem. Däremot var det ett stort problem att några strävade efter att tysta ner Guds krävande vilja. På så vis tappar man enligt Luther bort också evangeliet.

Senare definierade de lutherska teologerna tre användningar för lagen:

1. lagen håller yttre ordning på obehärskade och olydiga människor.

2. lagen lär mänskorna att känna sin synd,

3. lagen ger de pånyttfödda en trygg vägledning, enligt vilken de bör leva, för de har inte blivit fria från ”den gamla människan”.

Luther räknar inte explicit upp lagens tre bruk, men lagens fortsatta andra användning i förening med predikan av evangelium innebär i praktiken ett tredje bruk. En kristen är skyldig att lyssna till Guds röst (jämför Romarbrevets sjätte kapitel) men är inte förpliktad att följa de ceremoniella föreskrifterna i Mose lag.