Första korintierbrevets andra kapitel konfronterar läsaren med en mycket mänsklig apostel. Paulus europeiska turné började inte på något idealiskt sätt. I Filippi piskades han och kastades i fängelse. Från Tessalonika var han tvungen att fly för sitt liv. I Aten gjorde man narr av honom. Resan till Korint gjordes inte av en överapostel med stålnerver och som en troshjälte, utan av en man som helt enkelt var rädd. Men det var i det ökända Korint som aposteln fick arbeta i fred i ett och ett halvt år, och där föddes en livlig och stark församling.

Första korintierbrevet beskriver de tidiga skedena av arbetet. I Andra korintierbrevet skriver Paulus till sina stolta motståndare och skryter över sin svaghet. Det är därför Korintierbreven är ytterst lämpliga när det gäller att lära ut en viktig sanning i Bibeln, korsets teologi.

Korsets teologi och härlighetsteologin

Uttrycket "korsets teologi" förstår man nödvändigtvis inte första gången man hör det. Det handlar inte bara om Jesu kors, utan om ett större sammanhang. Det finns två aspekter, härlighetsteologin och korsets teologi. I härlighetsteologin betonar man Guds kraft och man vill att den ska vara uppenbar för alla. I korsets teologi döljer Gud sin kraft och han döljer den i sin svaghet. Det här kommer tydligast fram på Golgata, där den lidande Kristus var svag och dolde sin härlighet, men vann sin största seger. Just därför kallas det korsets teologi. Själva saken, som för Luther var särskilt kärt, uppenbaras redan på Bibelns första sidor och fram till den sista och visar det sätt på vilket vår älskade Gud handlar.

Abraham – Guds kära fattiglapp

Också fortsättningshistorien (1 Mos. 1–11) innehåller många aspekter som skulle vara viktiga för vårt ämne (särskilt Abel och Noah). Omedelbart efter dem börjar man tala om hur Gud skapar sitt eget speciella folk. Han väljer inte ut ett färdigt och starkt folk, utan väljer en fattig vandringsman, Abraham. Efter svåra och smärtsamma skeden ger ett enda barnlöst par upphov först till en familj, sedan en släkt, sedan en stam och slutligen ett helt folk, oräkneligt som himmelens stjärnor eller havets sand. Abraham försöker komma ihåg allt det här genom att förtrösta på Guds löften när han vandrar som främling bland andra folk, är rädd för Faraos vrede i Egypten eller när han sörjer över skammen av sin ofruktsamhet. Särskilt svåra är läxorna som Abraham får lära sig på Guds berg när han får i uppdrag att offra Isak till Gud – sin enda son. Kraft och behärskad visdom är ofta långt borta när en olycklig människa kastas hit och dit i livets stormar. Men det var mitt i en liknande turbulens som ett folk föddes, genom vilket Guds stora planer förverkligades.

Varför gav Gud Abraham en så svår väg? Varför kunde Gud inte föda sitt folk på ett spektakulärt sätt så att han stolt skulle ha kunnat visa upp det för alla? Gud vet, men inte vi. Men Abraham blev sist och slutligen far inte bara till en stor nation utan han blev också trons far och till vägledning för alla världens nationer.

Mose - Gudsmannen, stor och ensam

När Israel hade råkat i slaveri i Egypten kallade Gud på Mose för att leda sitt folk till frihet. Mose växte upp som son till Farao, men när han såg sitt folks slaveri valde han deras sida. Det ledde till att han blev tvungen att fly ut i öknen, där han bodde i fyrtio år bland midjaniterna. Först efter det var tiden mogen: Mose fick en kallelse vid den brinnande busken och begav sig för att utföra sitt uppdrag, för att möta världens mäktigaste härskare. Ur mänsklig synvinkel hade han med sig de knappaste resurser, nämligen en fru, två söner, en åsna och en stav. Efter många svårigheter ledde han folket ut ur Egypten ut i öknen, där de vandrade i fyrtio år och ständigt gjorde uppror mot Mose.

För Moses del syns korsets teologi tydligt. Han föds i livsfara och bara Guds mirakulösa ingripande räddar hans liv. En häftig man dödar en egyptier, som slår israeler, och måste fly ensam. Vad händer då? Ingenting. I fyrtio år vallar Mose fåren i öknen och Israel är i stora svårigheter. Gud döljer sin makt, och när han sänder Mose utan mänskliga kraftresurser döljer han sin makt i svaghet. Men just så fick folket Guds hjälp.

Kanske är det bra att påminna om att inte all härlighetsteologi nödvändigtvis är fel. Plågorna som förmedlades av Mose tryckte ner Farao på knä och tvingade honom att släppa Israel fritt. Även i den sista domen är Guds kraft tydlig och det är värt att komma ihåg det. Det är bra för de kristna att komma ihåg, att tyngdpunkten ligger på korsets teologi, särskilt då de frestas att förhäva sig och upphöja sig själva.

Hanna och Maria – två välsignade kvinnor

Djupt rörande kvinnoöden har varit terapeutiska för bibelläsare under årtusenden. En av dessa är berättelsen om Hanna, modern till den store Samuel (1 Samuel 1-2). Hon var barnlös, vilket i hennes kultur innebar att hon utsattes för mycken skam. Hennes djupa sorg mildrades ändå inte av makens kärlek till henne, vilken skildras sällsynt vackert. Den lidande kvinnan utgjuter all sin smärta och ångest i bön i Herrens tempel. Det var den här kvinnan och ingen annan som blev den lyckliga modern till den store Samuel. Hannas lovsång (1 Samuel 2) är verkligen underbar att läsa.

Gamla testamentets Hanna är en tydlig förebild till Jungfru Maria (Lukas 1-2). Till Herrens mor valdes inte dottern från en rik överklassfamilj, utan en fattig flicka, som fick bära skammen av misstankar. Marias underbara lovsång säger klart hur Gud störtar stora och rika från deras troner och upphöjer fattiga och hungriga. Guds folk trivs bland de små, svaga och förtryckta. De rika och kloka har inte mycket att begära eller få av honom.

David – lillpojken, den smorde kungen

Ett bra exempel på hur Gud döljer sin kraft i svaghet är hur han utvalde en kung att ersätta Saul som gått sina egna vägar. Samuel skickades till utbyarna till Ishai [Isai], som presenterade sina söner för honom. Det ena efter det andra kom fram, men ingen av dem hade valts av Herren. Det var först den lilla herdepojken som skulle bestiga tronen. Men innan han kom dit, hade han en lång och stenig väg att gå: Först som kungens vän och sedan som hans fiende, som gerillahövding och slutligen som flykting. När han äntligen fick makten hände det att han föll i synd. Trots det förblev han i sitt hjärta alltid inför Gud som en liten pojke som bekände sina synder, ville övervinna dem och återvända till Gud. Det var till en sådan man som Gud gav löftet om ett evigt kungadöme (2 Sam. 7). Det blev verklighet på ett överraskande sätt, enligt människors sätt att tänka, redan då när en och samma släkt styrde i Jerusalem i 450 år. Men framför allt förverkligades det på ett hemlighetsfullt och ofattbart sätt: Hundratals år efter att Davids släkt hade förlorat sin makt, uppfylldes de eviga löftena och Davids son, Kristus, satte sig på sin Fars tron.

Olärda fiskare

När Kristus började sin uppgift på jorden stod det till buds kloka filosofer eller skickliga politiker som skulle ha kunnat utgöra hans närmaste krets. Herren ignorerade dem och i stället valde han en grupp olärda fiskare från Galileiska sjöns stränder till sina lärjungar. Ingen av dem blev hans rådgivare, och ingen av dem var felfri. I det avgörande ögonblicket förrådde varenda en av dem sin Herre och flydde. Men det var just dessa olärda avfällingar som Herren valde och sände ut i hela världen. Gruppen kompletterades sedan med den allra mest fanatiske förföljaren av de kristna, han som aldrig kunde glömma sitt förflutna. Någon stjärntrupp valdes inte ut, utan de var små, svaga och fattiga. Men precis på det sättet blev det uppenbart att bakom evangeliet låg inte mänsklig visdom utan Guds obegripliga kraft. Gud var stark i de svaga, både när förnekaren Petrus steg modigt fram inför folket vid pingsthögtiden och när Paulus anlände till Korint på darrande knän.

Getsemanevandraren

Nu kanske vi förstår att se på Kristi liv från ett nytt perspektiv. Hela hans liv var ända från början korsets väg. Han, som var som Gud, utblottade sig själv och tog skepnaden av en slav. Han föddes i ett stall och påstods vara son till Maria, ett barn fött utom äktenskapet. Hela hans liv dominerades av djup ensamhet, både bland de stora folkmassorna och bland de närmaste. Hans egen familj trodde att han var från sina sinnen (Markus 3), hans närmaste lärjunge försökte få honom att vika av från sin väg (Mark. 8). Ensamheten var som djupast under hans sista stunder i livet. I Getsemane ber Guds Son till sin Far och svettas blod i sin djupa ångest. På korset var Herren så ensam som en människa kan vara.

I Herrens liv var Guds kraft noggrant dold. Ändå såg vissa den - inte de kloka eller rika, men de små, fattiga och syndiga. De blinda ropade om hjälp till sin enda hjälpare, de fattiga följde honom och de stormrika tulltjänstemännen insåg att de var urfattiga. Och när hans vänner, som sänkt ner Herren i hans grav, kunde se den Uppståndne, då var Guds kraft inte längre fördold.

Korsets teologi och vi

Vad kan korsets teologi betyda för oss? Gång på gång upprepas samma fenomen i Kristi kyrka: De fattiga, de svaga och syndarna finner den dolda kraften hos Kristus och Gud. När situationen stabiliseras kommer frestelsen att visa på Guds självklara kraft. Församlingen är inte längre syndares sjukhus, där Kristus sköter om de svaga. I stället blir den en grupp starka och stadiga, där ingen vågar avslöja sin svaghet längre. Tron, som en gång öppnade himlen för syndaren och var ett förvånande Guds mirakel, blir rationell filosofi och kristendomen blir en klok livsstil. Av de svaga människorna, lärarna och andra där omkring, blir det troshjältar. Småningom blir korsets hela djupa hemlighet främmande. Av trons rika gåva blir kvar bara ett tomt skal. Mera var mindre, mycket mindre.

Luthers starka betoning på korsets teologi är annorlunda. Han finner i Bibeln om och om igen exempel på hur Gud förskjuter de kloka, de rika och de heliga och i stället ser till de svaga syndarna. Det är just därför som korsets teologi öppnar hela Bibeln från ett nytt perspektiv.