Paulus brev innehåller ofta viktig undervisning, som inte öppnar sig lätt vid läsning av endast ett kapitel i Bibeln. Man behöver sätta flera avsnitt, som är skrivna av Paulus, sida vid sida och fördjupa sig i apostelns speciella tankegång. Just det här gör bibelläsningen spännande – upptäcktsfärden upphör inte så där plötsligt!

Nu lyfter vi fram det som Paulus säger om den gamla och den nya människan. Det är ett begreppspar som har en nära koppling till andra liknande par. Vi kan också tala om den gamla och den nya Adam – eller om köttet och anden. Begreppen är inte identiska, men de talar om i stort sett samma sak. Vi går nu i själva verket in på mycket enkla och praktiska saker. Vi går in på kärnan i den kristens kamp [anfäktelse].

Den troendes två sidor [dubbla identitet]

Det ordpar som Paulus använder oftast är köttet och anden.

Ett missförstånd ligger nära till hands för läsaren här: I det här sammanhanget betyder inte ’köttet’ det kroppsliga och onda medan ’anden’ avser någon immateriell och ren del hos människan. En liknande uppdelning i kroppsligt och andligt är för det mesta grekiskt tänkande och för oss också österländskt. I det hebreiska tänkandet är människan en helhet, som man inte spjälker upp i delar.

Paulus avser något annat, i själva verket något mycket enkelt: Med ’köttet’ avses mig själv sådan jag är i mig själv utan Kristi försoningsverk, således hela människan vad allt som nu innefattas i sig själv. ’Anden’ innebär samma mänskliga helhet, men som Kristi friköpta, Guds egen.

På det här sättet kommer man in i det, som man i vår tid behöver tala om. Hos den kristne finns två sidor, hos den icke-kristne endast en. Hos den kristne finns köttet och anden, den gamla och den nya människan, gamla och nya Adam, den gamla och den nya skapelsen – Paulus använder alla de här uttrycken. Hos den icke-troende finns bara den ena sidan, d.v.s. köttet, den gamla människan, gamla Adam och den gamla skapelsen. Eftersom det hos den kristne finns båda sidorna pågår därför en kamp mellan dem i hennes hjärta. Men vi har orsak till att granska vad de här två sidorna innebär.

Det gamla och fördömda

I romarbrevets första kapitel beskriver Paulus människans kanske mest hopplösa situation människa är i när hon lämnas åt sig själv. Ordet ”kött” förekommer inte, men saken är entydig. Hela mänskligheten har vänt Gud ryggen och bytt bort hans härlighet mot att tjäna avgudar. Därför har Gud vänt ryggen åt mänskligheten och tagit sin hand ifrån den så att den förblir i synden. På det här sättet stängs varje människa i världen in i fullkomligt mörker, dit inte ens en enda liten ljusstråle kan nå. Den här världen är syndens och dödens rike, där man lever utan Gud. Över allt det här kommer en gång Guds vrede. Här är alltså inte fråga om en enskild människas enskilda synder, utan om hela världens fullkomliga avfall och den fullständiga domen som en följd av det.

En synnerligen förskräcklig bild av människans gamla sida finns i romarbrevets sjunde kapitel:

“Jag vet att det inte bor något gott i mig, det vill säga i mitt kött.”
(Rom 7:18)

Hela avsnittet gör det klart att det hos människans gamla sida inte finns det något gott att erbjuda till Gud. Den är fullständigt fördärvad, helt bortvänd från Gud och helt under domen.

Romarbrevets femte kapitel ger en åskådlig och rättfram beskrivning av de två Adams-personerna: Den första människan föll i synd och förtjänade sina egna arvsklenoder, synden döden och helvetet, åt sig själv. Dessa dyrbarheter gav hon vidare till nästa generation och ända sedan dess har de gått i arv från generation till generation. Jag fick dem av mina föräldrar och jag har överlämnat dem till mina egna barn.

När man står hos ett nyfött spädbarn är det inte artigt, att påminna om att det här barnet en gång kommer att dö. Det är ändå sant, på samma sätt som det är sant att det är befläckat av synden och förtjänar förtappelsen – i honom finns en gång för alla ’gamla Adam’, ’den gamla människan’, ’köttet’, [eller som den finska bibeln från 1992 (KR 1992) översätter det, ’en självisk natur eller ’mitt fördärvade jag’.] Vi är varenda en av oss, oberoende av ålder och kön, fjättrade vid den här världens olyckliga öde.

Det nya och härliga

Huvudbudskapet i Paulus brev är, att Gud har sänt sin Son hit till den här världen för att ge någonting helt nytt som gåva. Långt innan världens skapelse hade det, som sedan förverkligades på Golgata, planerats i hjärtat på Gud Fader. Det här är kanske tydligast sagt i 2 Korintierbrevet:

“Om någon är i Kristus är han alltså en ny skapelse. Det gamla är förbi, något nytt har kommit. Och allt kommer från Gud, som har försonat oss med sig själv genom Kristus och gett oss försoningens tjänst. Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott oss försoningens ord. Vi är alltså sändebud för Kristus, och Gud vädjar genom oss. Vi ber på Kristi uppdrag: låt försona er med Gud! Han som inte visste av synd, honom gjorde Gud till synd i vårt ställe, för att vi i honom skulle bli rättfärdiga inför Gud. Som Guds medarbetare uppmanar vi er också att ta emot Guds nåd så att den blir till nytta.”
(2 Kor. 5:17-6:1)

Människan kan inte hjälpa sig själv, men på Golgata gjorde Gud det som var omöjligt för människan. För Kristi frälsningsgärning kan man använda många olika bilder, men den som kanske är mest åskådlig för oss är den här: Det är ett nytt skapelseverk. Genom det nya korrigerar man det som efter det första skapelseverket hade blivit skadat genom synden. Där tar man bort gamla Adam och ger en ny. Människan ges en ande som vänder sig till Gud och lever för honom.

Klä av er – klä på er!

Människan är således fallen i synd och är i sig själv ’kött’. Den kristne har fått Guds gåva, det att hon också är ’ande’, eller m.a.o. har hon både ’kött’ och ’ande’. Kampen mellan dessa två är fortgående, hejdlös och obarmhärtig. Bilderna är olika, men saken är en och densamma: Köttet och anden strider mot varandra. I brevet till galaterna beskriver Paulus hur anden gör att man gör Andens gärningar, och köttet köttets gärningar.

“Vad jag vill säga är detta: vandra i Anden, så gör ni inte vad köttet begär. Köttet söker det som är emot Anden, och Anden söker det som är emot köttet. De två strider mot varandra så att ni inte kan göra det ni vill.”
(Gal. 5:16-17)

Efter det här följer en lång lista över andens frukter och köttets gärningar och en allvarlig varning med tanke på dem.

I romarbrevets sjätte kapitel svarar Paulus på frågan om den kristne får synda fritt eftersom man får allt förlåtet. Svaret är strängt: Nej, vi är ju döpta. Dopet innebär den gamla människans död och den nyas födelse. Till det här återvänder vi ständigt.

“Eller vet ni inte att alla vi som är döpta till Kristus Jesus är döpta till hans död? Vi är begravda med honom genom dopet till döden för att leva det nya livet, liksom Kristus är uppväckt från de döda genom Faderns härlighet. För om vi är förenade med honom i en död som hans, ska vi också vara det i en uppståndelse som hans. Vi vet att vår gamla människa har blivit korsfäst med Kristus, för att syndens kropp ska berövas sin makt så att vi inte längre är slavar under synden. Den som är död är förklarad fri från synden.”
(Rom. 6:3-6)

I Kolosserbrevets tredje kapitel framställs en mycket åskådlig bild:

“Men nu ska också ni lägga bort allt detta: vrede, ilska, ondska, förtal och fräckheter från er mun. Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan med hennes gärningar och klätt er i den nya människan, som förnyas till rätt kunskap och blir en avbild av sin Skapare.”
(Kol. 3:8-10)

Den kristna människans liv är just sådant: Vi klär av oss ’köttet’ och klär oss i ’anden’. Det sker inte bara en gång, utan så länge som vi lever här på jorden. Efter det blir köttet, den gamla människan, gamla Adam kvar här – vilket ord vi nu använder – och hem till himlen kommer endast den nya, en tack vare Kristus helgad människa.