Ordet håller! 1:1-4

Johannes börjar inte sitt skrivande med en hälsning, utan med en deklaration, som är tydligt relaterad till början av det första kapitlet i Johannes evangelium. Livets ord, Kristus, har varit till från evighetens början. Han föddes in i denna värld och med honom uppenbarades livet. Nu kungör Kristi vittnen, som själva fick höra Herren tala och röra vid honom, för hela världen hemligheten med det eviga livet. Den som denna hemlighet berör, delar med sig av glädjen som kontakten med Gud Fadern och Jesus Kristus ger.

Johannes avsikt är tydlig: Den kristna tron är inte en drömbild och är inte heller baserad på historier uppfunna av klyftiga människor. Nej, trons grund är Jesus Kristus. Vittnesbördet om honom blir tillgängligt för läsaren genom den krets som blev övertygad om verkligheten i Herrens närvaro.

Redan i och med de allra första verserna lär vi oss en viktig läxa. Många säger, att man inte kan veta något om Gud, men att man bara kan ana hans storhet. Det här är naturligtvis sant till en del. I den här fallna världen är Gud en fördold Gud. Men ofta betonas det här felaktigt och sägs, att i trosfrågor är det bäst att tala med små bokstäver och låta alla blommor blomma. Johannes undervisar helt annorlunda. Det apostoliska ordet är säkert och bestående och ger glädje och försäkran till sina åhörare. Det handlar inte om något konstigt och bräckligt, utan om Guds stora frälsning. Då vi har Guds ords vittnesbörd om Kristi verk, har vi funnit en stark grund. Det rämnar verkligen inte under oss, på samma sätt som allt det som människan har gjort eller uppfunnit gör.

Brevets läsare lär sig snabbt, att författaren försöker stå emot falska lärare. Att identifiera sådana falska lärare är alltid svårt när vi bara har tillgång till kritiken mot dem. När man ändå talar om att vittnena fick röra vid Kristus med sina egna händer, verkar dock kritikens adress vara tydlig. Enligt vissa var Jesus bara ett andeväsen, någon form av ljuskropp, inte riktigt en människa född av Gud och som dog på korset. Detta brev ställer framför oss vad den nicaenska trosbekännelsen säger:

… som är född av Fadern före all tid,
Gud av Gud,
ljus av ljus,
sann Gud av sann Gud,
född och icke skapad,
av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allting är skapat;
som för oss människor
och för vår salighets skull har stigit ned från himmelen
och tagit mandom genom den Helige Ande av jungfrun Maria
och blivit människa …

Den tidiga kyrkan levde i en fantastisk tid. Kristi död och uppståndelse innebar en enorm explosion, varefter allt måste ses i ett nytt ljus. Gud är barmhärtig och kärleksfull, men hur passar det in med kravet på ett rätt liv? Jesus är Guds son, men hur kunde han lida och dö? Livet i den pulserande snabbt växande hopen rörde sig under de första årtiondena många frågor och uppgiften var inte lätt. Johannes brev stakar ut en trygg och ljus väg.

Mörker och ljus passar inte ihop 1:5

En oförsiktig läsare förstår inte nödvändigtvis att stanna upp vid vers fem: Detta är det budskap som vi har hört från honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.

Den som stannar upp för att fundera över denna vers kommer sannolikt att bli förvånad. Är det där verkligen brevets budskap? När du läser det på nytt verkar det som om där inte finns något nytt. Naturligtvis är Gud ljus och naturligtvis finns det inget mörker i Honom. Vem blir förvånad över det? Versen förefaller att till sitt innehåll vara helt tom. När man tittar på det första och det andra kapitlet närmare börjar det lysa starkt. I den femte versen ger Johannes en titel över vad han kommer att säga i fortsättningen. Denna rubrik följs sedan av korta lärosatser, som vi kommer att behandla individuellt. Titeln innehåller kärnan från vilken lärosatserna härleds, och serien med dessa lärosatserna sträcker sig till det andra kapitlet.

Guds härlighet är bländande. Vissa människor i Gamla testamentet har fått se Guds storhet och har fallit på knä för att beklaga sin egen synd (Jes. 6). Det är ur denna synvinkel som man granskar saker i lärosatser: vad är förenligt med Guds härlighet och vad är det inte? För det finns inte bara ljus och Guds rike, utan också mörker och Satans rike, inte bara himmel utan också helvete och inte bara sant liv utan också falskt som för till förtappelsen.

Innan vi går vidare i Johannes text är det på sin plats att vi stannar upp. Kan vi överhuvudtaget ställa en sådan frågan som Johannes ställer? Har vi inte lärt oss att säga och tänka att saker och ting i en ideologi inte spelar så stor roll, inte ens i religiösa frågor? Har inte syndakännedom blivit sällsynt? I gudstjänstens bekännelse bekänner vi: "Jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig" och "Ge mig din heliga nåd, så att jag, som Petrus, begråter mina synder." Men känner vi och gråter vi? Det är kanske därför vi bör titta på den konsekventa och skarpa gränsdragningen som Johannes gör här. Så låt oss upprepa frågan: vad är förenligt med Guds härlighet och vad inte?

Ljusets barn lever inte i mörkret 1:6-7

Den första gränsdragningen är enkel. Den som påstår sig vara ett barn av ljuset, men trivs mycket bättre i mörkret, är en motsägelse och visar att han ljuger. Den person som fått ljuset vill leva i ljuset, som en kristen gör.

Vi förstår säkert vad talet om ljus och mörker betyder. Det handlar om det praktiska livet. Slutsatser dras utifrån den kristna tron. Om någon säger, att han är kristen men hatar sin nästa (1 Joh. 2:11), så pratar han strunt. Till den kristna tron hör oskiljaktigt ett rätt liv. På det sättet lever man i kontakt med Herrens härlighet, i samband med syndernas förlåtelse. Det här är en fråga som Bibeln upprepar gång efter annan. Vi har faktiskt fått förlåtelse för våra synder, och det uttryckligen för Kristi skull och inte tack vare oss själva. Om vi låter den kristna tron göra oss hänsynslösa, eftersom man får allt förlåtet, är vi helt och hållet på fel väg.

Ljusets barn förnekar inte sin synd 1:8-9

Efter föregående lärosats är det bra att läsa följande. Gud är en bländande härlighet och fullständigt helig. Människans situation är en helt annan. Inför Gud står varje människa i skuld och är syndare. Den som förnekar detta har övergett den sanna tron. När en kristen erkänner Guds storhet och helighet måste hon ständigt erkänna sin egen ondska. Man måste ständigt bekänna sina synder inför Gud. På detta sätt delar Gud ut sin förlåtelse för Kristi blods skull och renar syndaren från hennes synd. Ibland får vi vara innerligt tacksamma för villolärare, och särskilt på denna punkt. Det fanns tydligen lärare som påstod sig vara syndfria. Det är därför Johannes får anledning till att säga, att en kristen inte får hemlighålla sin synd. Vilken sak är bättre för oss än det här ordet! Vi är syndare och förtjänar Guds vrede; inför Guds härlighet duger vi inte till något annat än att fördrivas. Vi är en gång för alla hopplösa fall. Så tillåter Gud oss att tänka och inte bara tillåter utan också befaller. Om vi känner oss själva, vet vi att allt annat skulle vara lögn och bedrägeri.

Det livets ord som detta kapitel bjuder ut är således mycket enkelt. Du är en syndare i dig själv och du förtjänar Guds straff. För Kristi skull är du ren och helig och det avgör ditt liv och dess praktiska val. Ingen annan undervisning är förenlig med Guds ära. Av vår egen erfarenhet kan vi tillägga: Ingen annan undervisning kan ge frid i en syndares hjärta.

Den tionde versen hör redan till den lärosats, som fortsätter i det andra kapitlet och vi behandlar det i nästa kapitel.