Ur judendomens synvinkel utfärdades dödsstraff åt Jesus för att han enligt de äldste hånade Gud. Med sin undervisning och med sina handlingar utgav sig Jesus för att vara Guds Son som kommit ner från himlen. En sådan “hädare” förtjänade dödsstraff enligt Mose lag.

Men enbart romarna hade makt att besluta om dödsstraffet och verkställandet av det. Landshövdingen Pontius Pilatus var inte intresserad av judarnas inbördes stridigheter. Man framställde Jesus för honom som en messiaskandidat som kan uppvigla sina efterföljare till revolt mot kejsaren. Pilatus tvekade men gav efter för påtryckningarna och utfärdade dödsdomen över Jesus.

Den som läser om Jesu lidande i evangelierna frågar sig varför en god och felfri mänska måste dö på detta grymma sätt. Varför grep inte Gud in och räddade honom? Varför försvarade sig Jesus inte mot de felaktiga anklagelserna?

Det bästa svaret finner vi i profeten Jesajas bok, i kapitel 53. Det är förunderligt att den skrevs minst 500 år före det hände. De kristna tror på grund av detta ställe och även flera andra bibelställen att det här handlar om Guds frälsningsplan. Gud själv försonade synden och befriade mänskan som var underställd domen genom att sända sin Son att lida i vårt ställe.

”Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom.”
(Jes. 53:5–6)